Till havs
I morgon bär det iväg ut på Östersjön.
Det ska bli roligt.
Säkert långtråkigt också.
Men mest roligt.
Hoppas det finns några människor värda att tjuvlyssna på.
Kanske jag borde ta med mig papper och penna?
Hämtade grejer på Apoteket
Doktor Taraikouski har skrivit ut kemikalier som kan rädda livet på mig.
Kan ju vara bra att ha.
Det kom en ambulans
Den kom för att hämta mig.
Skräcken att bli körd till sjukhus hann knappt drabba mig innan ambulansen var här.
Men jag behövde inte följa med.
De tog lite prover, gav mig fyra piller och konsulterade en läkare. Sa att jag fick välja själv om jag ville åka till sjukhuset.
Jag behövde inte.
Men det var rätt chockartat ändå. Som en mardröm.
Undrar om jag lyckas somna i natt.
The final countdown
Snart kommer jag inte att titta ut här mer.
Inte på ganska länge.
Snart kommer jag inte svalkas mer av den susande fläkten.
Så skönt.
Nere på gatan går annonssäljaren som kallas för Läderskrud.
Brunbränd och grå skäggstubb, solglasögon, han som går och raggar på samma ställen där hans numera myndiga dotter börjat gå.
Sägs det i alla fall.
Han jobbar inte i den här korridoren längre.
Skönt faktiskt, för han var den gapigaste av dem alla.
I början av veckan fick vi påbud om att göra en monsterenkät med 20 personer. Men det har liksom fallit i glömska. Den ska vara klar i slutet av nästa vecka.
Men då är jag inte här.
Ibland har man tur.
Hon som garanterat kommer att beklaga sig över hur jobbigt hon haft det på semestern, är tillbaka på måndag.
Till Rolfs förtret. De två ska hålla sams här i två veckor innan det kommer ytterligare en.
Och de kommer att få göra den där enkäten.
Jag har inte påmint om det, den fighten får cheferna ta. De som hittar på allt elände.
Jag har en flaska vin hemma. Hiskeligt dyr men "it is a cure for all depressions of body and spirit", påstår producenten på sin hemsida.
Den ska dekanteras under lång tid. Hoppas det räcker med en timme, för jag tänkte öppna den när jag kommer hem.
Och packa.
För två och en halv vecka, varav en vid medelhavet.
Säterdalen
Tänk att det kommer så mycket folk till Säterdalen en vanlig tisdagskväll och det är nästan 30 grader varmt. Likadant vecka efter vecka.
Ibland när det är konserter kommer det bara några hundra. Men bilar verkar locka tusentals jämt.
John Whiteleather Trio spelade. Mr. Whiteleater med sitt svarta skägg är tydligen från Florida.
MC-klubbar, stormagade, tatuerade, skäggiga typer med små, nätta, nästan taniga flickvänner från Thailand.
Dagen efter Dalhalla
Det blev en sen kväll i Dalhalla.
Men det var rätt kul.
Bra väder.
Träffade Helene från kören.
Visste förstås att hon skulle vara där, men att få syn på henne bland 4 500 personer hade jag väl inte räknat med.
I dag är det varmare än på länge.
Tidningens vikarierande redigerare verkar ovanligt inkompetent så jag hoppas jag hinner åka ut innan det börjar ringa en massa samtal till mig.
Snart är det tre dagar till semester, puh.
Regn. Eller sol?
Lurigt väder.
Och vi som ska till Dalhalla.
Undrar hur det är där?
Jag såg på facebook att det regnat en del.
Men kanske kommer solen tillbaka.
Den har i alla fall gjort det i Hedemora.
Jag tror att det här blir tredje gången som jag ska se Björn Skifs. Strölyssnade lite i dag medan jag satt och skrev. Men han har ju inte så värst bra låtar, de är i bästa fall roliga.
Det är som liveartist han är bäst. Hans publikkontakt, mellansnack och vassa röst. Det kan nog bli kul.
Och i morgon är det knappt något som händer alls verkar det som. Inte på dagen i alla fall.
Så jag ska göra det bekvämt för mig, ta sovmorgon eftersom vi kommer hem så sent, och sedan gå och göra ett lättsamt jobb på tisdagsträffen i Säterdalen på kvällen. Det kommer ett amerikanskt band dit, så det kan vara lite roligt.
Och eftersom jag inte säger det till någon i förväg, utan bara skriver en notering innan jag går, så kan ingen hindra mig, he, he.
Därefter är det tre dagar kvar. Sedan försvinner jag härifrån i åtminstone fyra veckor. Och jag kommer inte att bry mig ett dugg om vad som händer här eller vad de enkelspåriga cheferna gapar om.
Ånger
Och där ligger du.
Väntar.
På att de andra ska komma hem.
Några har åkt för att köpa sängar.
Några lagar en traktor.
Barn äter frukost.
Jag väntar också.
Börjar ångra att jag tog det där kvällspasset.
Skulle hellre kommit hem i tid.
Och det går ju ändå aldrig att sova som man tror.
Frivillig fredagskväll
Så kvavt det är.
Och jag har gått med på att jobba kväll i morgon, fast det är fredag.
Men det skulle kännas skönt med sovmorgon.
Och det är cruising på Nostalgidagarna i Säter.
Lättsamt jobb.
Dessutom får jag med en fotograf.
Hon heter Josefin.
Jag vet inte vem hon är, men jag ska kolla på facebook.
Jag behöver alltså bara författa lite text i morgon.
Det går fort.
Jag gick hem till Ellen
Ellen har ett vrålåk.
Är det så man brukade säga?
Plymouth Cuba -71, tillverkad i 373 exemplar och dessutom i en ovanlig färg.
Hon ville inte säga exakt hur mycket den kostade. Men det var "några hundra tusen".
Ellen vinner priser med den där bilen. Den första tjej någonsin som tagit hem tjusigaste bucklan på Power Meet i Västerås, som funnits i nästan 40 år.
Hon jobbar på banken annars. Vi skulle ses strax efter att hon slutat. Tror att hon skyndade sig att iklä sig en favoritklänning.
För Ellen har förstås varit med i andra tidningar efter allt ståhej. Så jag känner igen den.
Men den är fin! Den klär henne och sitter som skräddarsydd.
Hon säger att hon blev skjutsad till dagis i amerikanare. Hon har liksom bilintresset med sig sedan födseln. Och i motorstaden Hedemora är det väl inget ovanligt med det.
Jag tror inte att Ellen och jag har så mycket gemensamt. Men efter en rätt frustrerande dag på jobbet, var det det väldigt skönt att få avsluta alltihop med att prata med en sådan som Ellen och titta närmare på hennes märkvärdiga bil.
Så i morgon bitti ska jag skriva om henne, förhoppningsvis något läsvärt och helst i lugn och ro.
Bokad och betald
Nu är det gjort.
Tre veckor kvar.
När jag klev in efter promenaden från resebyrån, kom en plötslig och häftig regnskur, så fort jag slagit mig ner framför datorn.
Det var ju tur att jag inte kom två minuter senare.
Medelhavet har jag väl sett, från Italien.
Men jag har aldrig varit där.
Det känns ju rätt spännande, må jag säga.
När jag kommer hem är det sex veckor kvar tills jag ska åka till USA.
Pengar går det åt. Jag köper mig äventyr och ovardag.
Arbetslust?
Nej.
Inte i dag.
Heller.
Ja. Jag har i alla fall en biljett
Åh, hur orkar människor vara så gnälliga.
Och älta samma saker om och om igen.
I två veckor till ska jag härda ut innan jag får semester.
Det blir rätt dyrt för mig att ta mig till Dalyan.
Eller hem därifrån rättare sagt.
Men det finns bra flygtider, så i morgon går jag nog och hämtar ut den bokade biljetten.
Sex nätter hos Kai och Göran.
Undrar hur det blir.
Det ser ju onekligen coolt ut, ett Tusen och en natt-ställe, sa Kai.
Det kan nog bli spännande dagar.
Tiden, tiden, tiden!
Alltså, vad är det för snurriga flygtider?
Åka 00.30 och återvända 04.00.
Andra, dyrare biljetter, kan innebära upp till sex timmars väntetid i Istanbul.
Nä, i morgon går jag till resebyrån och hör mig för. Har fått nog av flygsurfande nu :P
Nä, jag vet inte vad
Sömnig dag på något sätt.
I morgon ska jag sjunga med kören på en bröllopsceremoni. På kvällen förhoppningsvis åka och hälsa på hos mellanfarbror i Hammarby.
Det blir lite mer aktivitet då kanske.
Sista dagen
Åh, vilka primadonnefasoner han kör med.
Och min andra kollega verkar redan ha tagit semester.
Hon var ledig i måndags, borta halva dagen i går och har sjukskrivit sig i dag och i morgon också verkar det som.
Hon kommer väl knappast hit och jobbar sista fredagen innan semestern.
Men jag har jobbat min tionde dag i dag. Så jag kommer inte heller hit mer den här veckan. Så jag bryr mig inte om hur tidningen kommer att göras. Någon annans problem.
Det är väldigt varmt ute nu, jag ska nog åka till katterna på kvällen, tänka att det ju faktiskt redan är helg, tända grillen och spela gitarr, trots att det inte finns någon hammock att sitta i.
Kanske jag kan bära ut någon stol på balkongen.
The times are a changing
Jag gick till bokhandeln och köpte den här.
Så jag får reda på vad alla snackar om.
Tänk, en stjärnekonom.
Att det till och med finns sådana nuförtiden.
Borgerliga ekonomiförståsigpåare sågar förstås.
Men när Piketty var i Almedalen verkar ju typ alla ha varit där.
En popekonom.
Tänk.
Vilken tid det har blivit.
Kapitalismen ifrågasätts igen.
Men.
Samtidigt börjar nazismen accepteras.
Fan.
Medan man blundar frodas idiotin
Läste Expos vitbok för Sverigedemokraterna.
Och mår lite illa.
De nazistiska ränderna kommer aldrig att gå ur.
Gick in på en SD-hyllningssida på facebook.
Läste lite kommentarer.
Här är en rätt typisk:
"Vi tömmer hela stadskassan samt skuldsätter oss för att ge pengarna till Nyanlända och deras släcktingar så de slipper arbeta under resten av livet.Finns det något land där vi kan åka till och ha det lika bra så skriv det här snarast."
Här är en till:
"Vi är snart flyttningar i vårt eget land !!!!"
Och en till:
"Vi röstar på SD av fosterlandskärlek, vi måste stänga gränserna med detsamma, inga länder vill snart låna oss pengar mer. Hur synd det än är om människor så kan vi inte ensamma hjälpa dem!! SD 2014"
Man blir lite trött på (o)mänskligheten.
Arg och smygtittande
Les Big Byrd.
Så bra det måste vara live.
Just nu låter det bra hemma i högtalarna också. Men jag kan bli lite trött på sådan monotont malande musik ibland.
Fast jävla Spotify har inte längre min favorit "Für Immer", med Neu.
Jag är fan i mig premium-kund, så jag har rätt att gnälla.
Jag tycker att jag har rätt att gnälla på vikarierande chefsvikarier också.
I alla fall när de är osmidiga. Nitiska. Och inte ens verkar klara av vad de är ålagda att göra.
Men det är väl kul att bossa lite.
Peace & Love.
Jag orkade faktiskt inte stanna längre än jag behövde i kväll.
Det skulle ha varit kul att se Miss Li, det var så längesedan.
Men hon börjar inte förrän 23.30 och jag ska ju börja jobba rätt tidigt i morgon också.
Inte varje helg man jobbar åt två redaktioner, dels nyhetsredaktionen men också åt nöjesredaktionen.
Och inte fan är det något att sträva efter.
Och det är precis som Rolf säger. Det är katten på råttan, råttan på repet...
En chef säger åt sin underchef som säger åt sin underchef som säger åt oss vad som ska göras.
Men ingen har tänkt på hur, eller när, eller vad som ska bli annorlunda om någon omständighet skulle ändras.
Det är som i en totalitär stat med en vansinnesbyråkrati.
Alltså, det går inte att driva ett nyhetsförmedlande företag på det sättet.
Åh, fan jag måste snart se till att komma ifrån den här vansinnesverksamheten.
Det märks att det har varit en kall sommar hittills.
För nu är det ju verkligen varmt.
Och alla blekt blågrå ben börjar exponeras i korta byxor och kjolar.
Tatueringar som ser ut som svaga stämplar mot den trötta huden där de brustna blodkärlen uppkäftigt lyser igenom.
Och alltså jösses, jag såg en fotograf. Hon var liten och smal och hade stort bylsigt linne med jättestora ärmöppningar, eller vad jag ska säga. Hon hade ingen bh under och hela brösten syntes i profil så fort hon lyfte kameran med det långa objektivet.
Hur lätt är det att låta bli att titta?
Hon måste väl veta om det. Hur väl allt syntes. Och... bryr sig inte. För hon kanske gör som hon vill.
Och det är ju bra i så fall.
På det förhatliga 80-talet var ju topless högsta mode. Men på ett annat vis. För då var objektifiering okej. På ett annat vis också.
Sanna Carlstedt spelade. Hon berättade om ett barn som sagt att hon skulle vilja ha likadana bröst som Sanna. "Fast inte lika långa". Då hade barnet fått onda ögat.
Ja, ja. Det här skulle inte alls handla om sådant. Det skulle vara något om ilska och uppgivenhet.
Men jag svamlade bort mig. Och häromdagen tittade jag på en kort dokumentär om Femen på youtube.
Bröst. Protesterande bröst. Provocerande bröst.
Det kanske är därför.
Det sitter väl i ett tag
Man blir lite sådär som en tonåring. Igen.
Lite överväldigad och det sitter i fortfarande.
En Fender Telecaster med öppen G-stämning. Det är det jag vill ha nu.
Spela som Keith. Lite avigt sådär, rytmiskt, men oberäkneligt.
Tyckte det var udda att inleda med Jumpin' Jack Flash.
Men det svängde något makalöst.
Amanda Jensen var första uppvärmningsartist. Big Bang från Oslo kom som nummer två.
Alltså, Amandas röst blir man ju bara helt förälskad i.
Sedan när allt är över så går man därifrån på ömma fötter ut i natten, tränger sig fram på tätbefolkade gator och tänker att, jaha, så var det över för den här gången.
Men det är det ju inte riktigt. Man kan leva på det där i några dagar. Och det är ju något man förmodligen minns resten av sitt liv.
Det känns konstigt att vara på jobbet i dag. Jag är liksom inte riktgt här.
Och skulle vilja vara någon annanstans.
Det är tråkigt.
Och jag längtar efter något och saknar så att jag bara inte orkar krypa ur min fantasivärld.
I'm far, far away, with my head up in the clouds, far, far away with my feet down in the crowds.
Letting loose around the world, but the call of home is loud, still as loud.
Letting loose around the world, but the call of home is loud, still as loud.
Och vem var hon då?
Hon och hennes kompis trängde sig framför.
Men hon lämnade en halvmeter till de som stod framför henne. Hon ställde sig mycket nära mig.
Snart kände jag hennes skulderblad mot mitt bröst.
Hon lutade sig bakåt, böjde huvudet bakåt, kanske för att se bättre.
Den tunga doften av varm hårbotten gjorde mig vimmelkantig. Jag skulle ju koncentrera mig på world's greatest rockband. Men hon lutade sig ännu lite längre bakåt.
Jag såg en skymt av hennes mörka ögon, den spetsiga näsan, den spännande profilen.
Hennes varma rygg. Så nära, så tätt emot.
Jösses, jösses.
Jag får inte borra ner ansiktet i hennes nackgrop. Det mörka håret. Får inte lägga armarna om hennes midja.
Men människan är ju magnetisk.
När det blev mörkt inför extranumren så gick de sin väg, började dra sig bakåt.
Vilken lättnad.
Fast jag saknade henne genast.
På vägen till tunnelbanan köpte jag ett paket cigaretter. Och en tändare.
World's greatest rock'n'roll band
Det var sju år sedan sist. Men om några timmar är det dags igen.
Såg att Ronny skulle gå.
Men jag har inte haft någon kontakt med honom på åratal, så jag vet inte om jag ids försöka få tag i honom.
Det skulle nog inte kännas jobbigt i och för sig.
Fast jag kommer att få bråttom, även om jag smiter tidigare från jobbet. Hinner nog inte mötas upp någonstans.
Men vem vet, kanske jag får syn på honom ändå.
Sprang ju på honom på P&L för tre år sedan, bara sådär.
Äsch, jag skriver en kommentar på hans facebook-sida, så vet han i alla fall att jag kommer.
Det blir nog roligt i vilket fall som helst, trots stressen på vägen dit.
Antar att tröttheten kommer att kännas som bortblåst efter allt jäktande.
Kommer ihåg när Doom & Gloom kom förra året. Hörde den och tyckte att det var en riktigt bra pastich på 70-tals-Stones. Ungefär som när Primal Scream gjorde Rocks i början på 90-talet. Sångaren hade dessutom fångat upp allt det karaktäristiska hos Mick Jagger, tyckte jag.
Men. Så var det ju Stones. På riktigt. Det lät vitalare än på evigheter. Trots att de fyllt 70 nu, allihop utom Ron.
Det bådar ju gott om man säger så.
Borde förstås ha sett till att få med mig något att lyssna på i bilen.
Har en plan för var jag ska ställa bilen i alla fall, på lagom avstånd mellan Viby och pendeltåget så att jag ska hinna dricka vin inne på arenan, om det nu inte är asdyrt.
I morgon gör jag en Berit, skjuter på arbetsdagen och dyker upp på jobbet under förmiddagen.
Jag har planerat allt så gott det går.
Det lär väl inte vara svårt att hitta dit heller. Ligger väl på samma ställe där Söderstadion fanns antar jag.
Det blir nog bra. Det här. Bra. Blir det.
