Och vem var hon då?
Hon och hennes kompis trängde sig framför.
Men hon lämnade en halvmeter till de som stod framför henne. Hon ställde sig mycket nära mig.
Snart kände jag hennes skulderblad mot mitt bröst.
Hon lutade sig bakåt, böjde huvudet bakåt, kanske för att se bättre.
Den tunga doften av varm hårbotten gjorde mig vimmelkantig. Jag skulle ju koncentrera mig på world's greatest rockband. Men hon lutade sig ännu lite längre bakåt.
Jag såg en skymt av hennes mörka ögon, den spetsiga näsan, den spännande profilen.
Hennes varma rygg. Så nära, så tätt emot.
Jösses, jösses.
Jag får inte borra ner ansiktet i hennes nackgrop. Det mörka håret. Får inte lägga armarna om hennes midja.
Men människan är ju magnetisk.
När det blev mörkt inför extranumren så gick de sin väg, började dra sig bakåt.
Vilken lättnad.
Fast jag saknade henne genast.
På vägen till tunnelbanan köpte jag ett paket cigaretter. Och en tändare.
Kommentarer
Trackback
