abrovink

 

Man blir lite sådär som en tonåring. Igen.

Lite överväldigad och det sitter i fortfarande.

En Fender Telecaster med öppen G-stämning. Det är det jag vill ha nu.

Spela som Keith. Lite avigt sådär, rytmiskt, men oberäkneligt.

Tyckte det var udda att inleda med Jumpin' Jack Flash.

Men det svängde något makalöst.

 

Amanda Jensen var första uppvärmningsartist. Big Bang från Oslo kom som nummer två.

Alltså, Amandas röst blir man ju bara helt förälskad i.

 

Sedan när allt är över så går man därifrån på ömma fötter ut i natten, tränger sig fram på tätbefolkade gator och tänker att, jaha, så var det över för den här gången.

Men det är det ju inte riktigt. Man kan leva på det där i några dagar. Och det är ju något man förmodligen minns resten av sitt liv.

 

Det känns konstigt att vara på jobbet i dag. Jag är liksom inte riktgt här.

Och skulle vilja vara någon annanstans.

Det är tråkigt.

Och jag längtar efter något och saknar så att jag bara inte orkar krypa ur min fantasivärld.

I'm far, far away, with my head up in the clouds, far, far away with my feet down in the crowds.
Letting loose around the world, but the call of home is loud, still as loud.