abrovink

Les Big Byrd.

Så bra det måste vara live.

Just nu låter det bra hemma i högtalarna också. Men jag kan bli lite trött på sådan monotont malande musik ibland.

Fast jävla Spotify har inte längre min favorit "Für Immer", med Neu.

Jag är fan i mig premium-kund, så jag har rätt att gnälla.

 

Jag tycker att jag har rätt att gnälla på vikarierande chefsvikarier också. 

I alla fall när de är osmidiga. Nitiska. Och inte ens verkar klara av vad de är ålagda att göra.

Men det är väl kul att bossa lite.

 

Peace & Love. 

Jag orkade faktiskt inte stanna längre än jag behövde i kväll. 

Det skulle ha varit kul att se Miss Li, det var så längesedan.

Men hon börjar inte förrän 23.30 och jag ska ju börja jobba rätt tidigt i morgon också.

 

Inte varje helg man jobbar åt två redaktioner, dels nyhetsredaktionen men också åt nöjesredaktionen.

Och inte fan är det något att sträva efter.

Och det är precis som Rolf säger. Det är katten på råttan, råttan på repet...

En chef säger åt sin underchef som säger åt sin underchef som säger åt oss vad som ska göras.

Men ingen har tänkt på hur, eller när, eller vad som ska bli annorlunda om någon omständighet skulle ändras.

Det är som i en totalitär stat med en vansinnesbyråkrati.

Alltså, det går inte att driva ett nyhetsförmedlande företag på det sättet.

 

Åh, fan jag måste snart se till att komma ifrån den här vansinnesverksamheten.

 

Det märks att det har varit en kall sommar hittills.

För nu är det ju verkligen varmt.

Och alla blekt blågrå ben börjar exponeras i korta byxor och kjolar.

Tatueringar som ser ut som svaga stämplar mot den trötta huden där de brustna blodkärlen uppkäftigt lyser igenom. 

 

Och alltså jösses, jag såg en fotograf. Hon var liten och smal och hade stort bylsigt linne med jättestora ärmöppningar, eller vad jag ska säga. Hon hade ingen bh under och hela brösten syntes i profil så fort hon lyfte kameran med det långa objektivet.

Hur lätt är det att låta bli att titta?

Hon måste väl veta om det. Hur väl allt syntes. Och... bryr sig inte. För hon kanske gör som hon vill.

Och det är ju bra i så fall.

På det förhatliga 80-talet var ju topless högsta mode. Men på ett annat vis. För då var objektifiering okej. På ett annat vis också.

 

Sanna Carlstedt spelade. Hon berättade om ett barn som sagt att hon skulle vilja ha likadana bröst som Sanna. "Fast inte lika långa". Då hade barnet fått onda ögat.

 

Ja, ja. Det här skulle inte alls handla om sådant. Det skulle vara något om ilska och uppgivenhet.

Men jag svamlade bort mig. Och häromdagen tittade jag på en kort dokumentär om Femen på youtube.

Bröst. Protesterande bröst. Provocerande bröst.

Det kanske är därför.