Långt borta på landet
Åh, så lugnt och skönt det blev på jobbet när alla gick.
Internetåtkomsten krånglar fortfarande.
Det mulnar, men hoppas det inte kommer något regn.
Det är valborgsmässoafton.
Alla hade bråttom hem.
Jag ska inte stanna här så mycket längre heller.
Jag ska åka till Lerhyttan.
Hoppas det blir roligt och inte för kallt.
Där hemma hos Åsa.
Det var väldigt länge sedan jag träffade henne.
Och någon av de andra tolv har jag inte träffat alls.
Så lite jobbigt känns det allt.
Vad hände med trumpeten?
Hela hösten, hela vintern, halva våren, har den fört en tynande tillvaro längst bak i vardagsrummet.
Den tappade alla blad, skrumpnade ihop och varje antydan till skott vissnade och dog.
När jag nu kommer hem efter drygt två dygns bortavaro, har den galningen fått rejäla blad i toppen.
Jag har inte rört den, bara slentrianmässigt tömt i något vattenglas då och då. Den har inte reagerat nämnvärt.
Den har aldrig blommat och jag är besviken för det.
Men jävlar vilken livskraft när den sävliga typen behagar lägga manken till!
Den fackliga dragkampen
Den gråhårigaste annonssäljaren här gick ur facket.
Han gjorde det som protest, mot att fackförbundet inte tar ställning mot Sverigedemokraterna och har flera SD-medlemmar som förtroendevalda. En av de förtroendevalda finns i Borlänge och gillar en massa nazisistsidor på facebook.
Därför gick han ur facket.
Det där fackförbundet marknadsför sig väldigt hårt och organiserar alla yrkeskategorier. De konkurrerar alltså, med till exempel Journalistförbundet.
Det där fackförbundet har skrivit ett skitdåligt avtal, som gör att arbetsgivaren kan låta folk vikariera mycket längre tid, upp till tio år, innan det måste bli fast anställning.
Så klart att en arbetsgivare hellre väljer personal som är medlemmar i det fackförbundet, än i Journalistförbundet. På SVT är det flera som har bytt till Det där fackförbundet, bara för att få behålla jobbet.
Det blir som det kan va?
Tänk. En kusin och jag har sprungit om varandra i dag. Men han kanske kommer i morgon.
Och jag måste bestämma mig om valborgsmässoafton. Ska jag tacka ja eller nej?
Tillställningar med många obekanta kan vara både jobbiga och roliga. Men när i stort sett alla är obekanta, känns det vanskligt.
Jag är ju en blyg person.
Och jag har börjat gilla den här skivan. Den heter Novella.
Stressmoment, stressmoment
Alltså, gå hem med dig!
Hur det här ska bli i fortsättningen orkar jag inte tänka på.
Hennes kontrollbehov är inte normalt.
Och hon har inte koll på någonting, för att hon ägnar all tid åt att lägga sig i sådant hon inte har något att göra med.
Allt tar extremt lång tid och blir helt förvirrat, på grund av att hon är här.
Och jag blir helt trött i huvudet.
På grund av att hon hela tiden kommer med sina frågor, plus att jag försöker hålla koll på det hon missar.
Jag känner verkligen inte för att åka till kören nu. Jag vill sova!
Men, när jag till slut kommer hem i kväll så kommer jag att vara uppvarvad så att jag inte kan sova i alla fall.
Puh!
Det är en kort arbetsvecka det här, men fan så rörig.
Tittar ut en stund
På gatan ser jag en som dömdes för narkotikabrott i dag. Han är dömd för en del andra grejer tidigare.
Han är numera skriven i en annan kommun, men jag ser honom här varje dag.
Han gick in på banken, med en annan typ som påstås vara langare.
Fast jag inte vad den typen heter.
Det var tråkigt att jobba i dag.
Och så är hon som styr och ställer, tillbaka. Efter två månader.
Det fattas lite folk också. Får väl se vilka de skickar hit i morgon.
För om de inte gör det, blir jag ensam här då.
En grej kvar att göra i eftermiddag.
Sedan får jag åka hem.
Hon som står vid bankomaten nu har riktigt korta kortbyxor.
Är det så varmt alltså?
Jag har inte varit ute sedan tiotiden och då var det i alla fall jackväder.
Himlen är väldigt ljus.
Inget annat än dan före...
Konstrundan. En bra påskdagsaktivitet.
Träffa åsnan. Och Johanna Hästö. Alltid lika underfundig. Hennes blixtlåsdräkt... hm...
Men i dag är det annandag.
Jobbvåndan har satt in.
Intensivt umgänge med släktingar som slutar abrupt och sedan ska man försöka hantera tomhetskänslan.
B.L.Ä.
Färdigläst
Det var länge sedan jag läste färdigt en bok. Vet inte varför jag tröttnar så lätt nuförtiden.
Jag tyckte om boken i början. Mot slutet blev den lite enahanda. Men jag läste färdigt.
Påsklov på gång
Det här blev en stressig dag.
Tur att jag har påsklov om knappt två timmar.
All ovisshet, alla nya förväntningar och krav håller på att knäcka folk. Inte bara på den här redaktionen.
Men nu ska jag låta allt sådant falla i glömska i fem dagar.
Jag är oförskämt trött, med tanke på att det bara är onsdag.
Fast det var i och för sig en hård helg.
Hela förra veckan förresten.
Men det är det värt.
Den tillfälliga kollegan igen
Förvånar mig fortfarande över hans matvanor.
McDonalds-frukost.
Ibland McDonalds-lunch.
Eller kebabtallrik.
Eller pizza.
Fast i dag blev det visst en djupfryst pizzavariant.
Han skrev på facebook att han ätit Billy's panpizza till middag.
Uh, jag mår nästan lite illa.
Hello emptiness
Alltså, dagen i går.
Vilken spöklik tomhet.
Och den här måndagen.
Den känns ju helt overklig.
Men vilken fredagskväll.
Och vilken lördag.
Alla konserterna.
Så bra det gick, till slut, trots allt.
Det fanns ork kvar till festen också.
Såklart.
Vi åkte hem tidigt.
Fast det var väl inte så jättetidigt, kanske.
Åtminstone långt efter midnatt.
Men det kändes tråkigt att behöva gå därifrån.
Men otroligt uppskattat, förstås, att Håkan erbjöd sig att köra Johans bil hem.
Nu haglar det ute.
Utanför banken står en och pumpar bakdäcket på en cykel.
Det ska i stort sett vara som vanligt igen nu då.
Snart är det fackmöte.
Nedvarvning inför uppvarvningen
Puh. Vilken konsert det blev.
Vågade inte tro att det skulle gå så bra, efter gårdagens genrep.
Och så lite sömn det har blivit den här veckan. Kaotiskt på jobbet på dagarna. Repetitioner och vånda på kvällarna. Helt speedad när man väl kommer hem.
Och jag har fått en massa beröm för min minimala soloinsats.
Att ens en liten röst märks i den långa raden av andra. Hur kunde någon komma ihåg det?
Men den kanske inte var så liten?
Så bra för mitt ynkliga självförtroende, som annars fått rätt mycket törnar den sista tiden.
Men jag måste plugga text. Visst kan jag Bridge Over Troubled Water, när jag sitter hemma. Men när sångare runt omkring sjunger olika textrader, blir jag helt förvirrad.
Jag ska nog bara lyssna åt vänster. På Jennyh. För hon sjunger rätt.
Åh, man borde sova och vila, vila, vila upp sig inför i morgon. Men det går inte riktigt än.
Då ska det bli ännu bättre, säkrare och vilket drag det ska byggas upp mot slutet.
Det är väl rätt trist att titta på en kör som står rätt upp och ner och sjunger.
Men så gör ju inte vi!!!
Jag är ju sådan nybörjare att jag aldrig fattat vad folk menar med körabstinens. Men jag är ju faktiskt inne i det där själv nu och tror att jag skulle sakna det något fruktansvärt om det plötsligt inte fanns.
Mat- och kroppsfunderingar
Min temporära kollega har rätt osunda matvanor. Lunchen varierar han med McDonalds-menyer, kebabtallrikar eller pizzor. Han kommer alltid för sent på morgnarna och brukar köpa ett par cheesburgare att äta i bilen, om han ska på jobb under förmiddagen.
Han är 28 år, kortare än jag och smal som en pinne.
Sportiga annonssäljaren, som varit elitåkare i slalom och cyklar och spelar innebandy, äter sunt. Han är också 28 år, men lång. Hans midjemått är vidare än bröstkorgen.
Tänk så olika det kan vara.
Han är 28 år, kortare än jag och smal som en pinne.
Sportiga annonssäljaren, som varit elitåkare i slalom och cyklar och spelar innebandy, äter sunt. Han är också 28 år, men lång. Hans midjemått är vidare än bröstkorgen.
Tänk så olika det kan vara.
Längtan och vånda
Genrep. Puh. Kändes som en katastrof.
Men vilken makalös dirigent, att kunna förenkla problemen, säga "fantastiskt" om det som trots allt gick bra.
Och kunna ingjuta sådan optimism och på något sätt jävlaranamma i hela kören.
Det här kommer att bli bra, trots allt. Jag är övertygad om det.
Men vilken makalös dirigent, att kunna förenkla problemen, säga "fantastiskt" om det som trots allt gick bra.
Och kunna ingjuta sådan optimism och på något sätt jävlaranamma i hela kören.
Det här kommer att bli bra, trots allt. Jag är övertygad om det.
Yr och vill gå hem
Var kom den här yrseln och huvudvärken ifrån?
Så plötsligt och så rejält.
Det är nästan så att jag måste lägga mig ner.
På gatan går chokladfabrikören med en flaska konjak i handen.
Han ska väl smaksätta några praliner.
De där pralinerna vann alltid Choklad-SM innan den klassen försvann.
Det känns som att jag har gjort så lite i dag.
Men när jag tittar efter så är det trots allt toppnyheten, två kortare artiklar, sex notiser och tipsen till fredagstidningens panel.
Det är väl ett rätt normalt dagsverke egentligen.
Men usch, nu mår jag verkligen inte bra.
En stund med Mr. Young innan vargtimmen
Skulle ju ha gått och lagt mig vid det här laget.
Men jag hade bestämt möte med Lily på parkeringen vid Willys.
Hon gav mig två papperskassar med LP-skivor.
En blandning av allt möjligt: rock-skivor, dansband, country, barnskivor, svenskt 80-tal.
Och jag bara måste ju höra klart på After the Goldrush.
En gång i tiden, tyckte jag att Neil Young var något riktigt tråkigt.
Och så gick jag och trodde att det var så, tills hon med den märkliga rösten, den intensiva blicken, hon som kändes helt ouppnåelig, berättade att Neil Young var det bästa hon visste.
Hon hade tatuerat in HARVEST på handleden.
Direkt efter att vi sagt hejdå och vi hörs den gången, så gick jag till närmsta skivaffär och köpte Harvest-skivan.
Och då började jag ju lyssna på Neil Young, på riktigt. Och fattade vad hon menade. Fattade vad väldigt många andra menade. Det var evigheter sedan jag lyssnade nu, men... alltså... After the Goldrush... vilken skiva. Det är country, lite pop, lite rock, mycket hjärta, själ, melodier och stämsång!
Jag måste höra andra sidan också. Efter det ska jag i alla fall göra ett försök att sova.
Såååå uppvarvad och klockan närmar sig midnatt
Vilket extranummer det kommer att bli!
Bara att släppa ut allt som är kvar av rösten och ösa ut det ända till foajén liksom.
Men undrar hur dirigenten egentligen mår?
Det är knappast för våran skull som han inte tycker vi behöver repa i morgon.
Han måste nog vila, så att han själv orkar helgens tre konserter.
En baskamrat i bilen hem, tyckte att vårkonserterna börjar gå över styr.
Han vill ha mer traditionella körkonserter.
Men nä. Det här är ju jättekul. Show!
Jag berömde henne. Hon som tar så mycket ansvar, lägger ner så mycket jobb och energi.
(Jo, jag sa det till henne också. Det hade aldrig gått om inte hon hade gjort det)
Men baskamraten sa att om inte hon hade gjort det, så hade vi löst det på något annat sätt.
Hur då, undrar jag?
Visst. En kör är ett kollektiv. Alla är betydelsefulla.
Men även ett kollektiv är beroende av några som tar på sig ledarroller.
Några som gör lite extra.
Det finns flera.
Jag är inte en av dem, men min position, allt som förväntas av mig, försöker jag verkligen göra något bra av.
Och i dag kände jag en annan säkerhet. Faktiskt.
Nu kan jag börja smitta av mig.
Det här ska bli bra.
Det är ska bli roligt.
Det ska bli dödskul!
Inte direkt någon bra start på dagen
Vilken morgon.
Chefen (eller den före detta chefen) ligger avsvimmad på golvet och hämtas av ambulans.
De jobb som jag bokat in, har någon annan gjort (jag borde inte ha avslöjat vad jag höll på med).
Jag har huvudet fullt av annat.
Jag skulle vilja gömma mig-
Chefen (eller den före detta chefen) ligger avsvimmad på golvet och hämtas av ambulans.
De jobb som jag bokat in, har någon annan gjort (jag borde inte ha avslöjat vad jag höll på med).
Jag har huvudet fullt av annat.
Jag skulle vilja gömma mig-
Hej, rida, rida ångesttopp. Huvudet ner och magsäcken opp.
Usch, vilken ångest.
Ångest för att jag inte lärt mig alla sånger och danser utan och innan.
Men så märker jag att många andra inte har det heller.
De som står runt om mig kan det ännu sämre.
Kjelle sa att det var skönt att ha mig snett bakom, eftersom jag var stensäker på en låt som han inte kunde lika bra.
Oj, tänkte jag. Så bra.
Men nästa gång började jag tänka. Och då sjöng jag fel.
Vilket självförtroende man har, liksom.
Men det här ska nog gå.
Men jag har ångest för jobbet.
Saker jag skulle tagit itu med, men som jag inte hann med.
Osäkerhet inför all kritik.
Men jag måste ju hålla på min integritet, bita tillbaka.
Får inte ge efter nu.
Fast så hann jag inte med.
Och allt annat som ligger och väntar.
Städning, till exempel.
Jag vet.
Det går inte att göra något åt det den här veckan.
Helt andra saker ska prioriteras.
Men det är ändå jobbigt att känna sig otillräcklig.
Jag vet vad jag måste göra i morgon.
Men jag ska nog ändå skriva en lista.
Så att jag gör det i rätt ordning.
Jag och listor. Brukar inte gå så bra ihop.
Så jobbigt att jag hade så slitna byxor i dag.
De sprack rejält, när jag skulle ta ett skutt upp på gradängen.
Så sedan klev jag upp i stället.
Tänk, jag som var den spänstigaste i teaterklassen.
Vägde väl i och för sig 62 kilo, eller något.
Vad är det nu? 79?
Vid 78 går min BMI-gräns, har jag för mig.
Det måste göras något åt!
Vånda, vånda
Dress up like a moose during hunting season.
Undrar varför det tar emot så att öva på något.
Det har alltid varit så.
Även när det är något som är roligt.
Ja, ja, jag ska väl sätta igång nu då.
Även fast det redan har blivit sent.
Måtte djävulen ta...
...alla maktfullkomliga politiker.
Och alla maktfullkomliga chefer.
För att få ha sådana positioner ska man åtminstone kunna visa att man har en någorlunda rimlig uppfattning om verkligheten.
Ni gör mig bara hatisk och arg.
Och alla maktfullkomliga chefer.
För att få ha sådana positioner ska man åtminstone kunna visa att man har en någorlunda rimlig uppfattning om verkligheten.
Ni gör mig bara hatisk och arg.
Ett, två, tre, på det fjärde ska det...
Åhej.
Då försöker vi ta tag i oss då.
Alltså, jag måste börja röra på mig, motionera.
För jag känner mig alltid dödstrött.
Nu är det snart körövning, så i dag blir det inget. Men i morgon får jag väl träna med Blossom eller något.
Fast jag behöver öva körsång och kördans också.
Typiskt med en jobblördag, men det får bli övning på kvällen och hela söndagen, så ska nog det här gå vägen.
En blommig blus hittade jag i alla fall på lunchen. Den kan jag ha i andra akten.
Och jag har förstås tagit bort effekten av den äckliga lågkalorisoppan, genom att äta godis (ja, det är så klart därför jag är så trött nu. Jag blir ju trött av godis har jag märkt).
Usch och fy, för den här våren. Det går trögt.
Jag känner mig sugen på vin.
Jag får inte glömma att ta med kladdkakan som ligger i frysfacket.
En kamera vore nog bra
Jag börjar faktiskt på allvar funder på om jag inte skulle ha en egen.
Kamera alltså.
Nu kommer det ju en USA-resa som kräver en hel del pengar.
Men det går väl att lägga undan lite mer.
Frågan är hur mycket och vad jag ska välja.
Jobbkameran här ovanför är jag ju van vid och gillar dessutom. Men den kostar mycket. Drygt 8 000 kronor bara för huset.
Canon EOS 600D, går att få för mindre än hälften inklusive 18-55-objektiv. Kanske jag skulle vara rätt tillfreds med en sådan, trots allt.
Men det finns ju andra också.
Sony har intressanta modeller.
Och Fujifilm har en som dessutom är grymt snygg - och kostar en hel del...
Svårt val. Faktiskt. Jag är ofta lite av en impulsköpare. Men inte alltid. Och inte den här gången, tror jag.
