abrovink

Puh. Vilken konsert det blev.

Vågade inte tro att det skulle gå så bra, efter gårdagens genrep.

Och så lite sömn det har blivit den här veckan. Kaotiskt på jobbet på dagarna. Repetitioner och vånda på kvällarna. Helt speedad när man väl kommer hem.

 

Och jag har fått en massa beröm för min minimala soloinsats.

Att ens en liten röst märks i den långa raden av andra. Hur kunde någon komma ihåg det?

Men den kanske inte var så liten?

Så bra för mitt ynkliga självförtroende, som annars fått rätt mycket törnar den sista tiden.

 

Men jag måste plugga text. Visst kan jag Bridge Over Troubled Water, när jag sitter hemma. Men när sångare runt omkring sjunger olika textrader, blir jag helt förvirrad.

Jag ska nog bara lyssna åt vänster. På Jennyh. För hon sjunger rätt.

 

Åh, man borde sova och vila, vila, vila upp sig inför i morgon. Men det går inte riktigt än.

Då ska det bli ännu bättre, säkrare och vilket drag det ska byggas upp mot slutet.

Det är väl rätt trist att titta på en kör som står rätt upp och ner och sjunger.

Men så gör ju inte vi!!!

 

Jag är ju sådan nybörjare att jag aldrig fattat vad folk menar med körabstinens. Men jag är ju faktiskt inne i det där själv nu och tror att jag skulle sakna det något fruktansvärt om det plötsligt inte fanns.