abrovink

Usch, vilken ångest.

Ångest för att jag inte lärt mig alla sånger och danser utan och innan.

Men så märker jag att många andra inte har det heller.

De som står runt om mig kan det ännu sämre.

 

Kjelle sa att det var skönt att ha mig snett bakom, eftersom jag var stensäker på en låt som han inte kunde lika bra.

Oj, tänkte jag. Så bra.

Men nästa gång började jag tänka. Och då sjöng jag fel.

Vilket självförtroende man har, liksom.

 

Men det här ska nog gå.

 

Men jag har ångest för jobbet.

Saker jag skulle tagit itu med, men som jag inte hann med.

Osäkerhet inför all kritik.

Men jag måste ju hålla på min integritet, bita tillbaka.

Får inte ge efter nu. 

Fast så hann jag inte med.

 

Och allt annat som ligger och väntar.

Städning, till exempel.

Jag vet.

Det går inte att göra något åt det den här veckan.

Helt andra saker ska prioriteras.

Men det är ändå jobbigt att känna sig otillräcklig.

 

Jag vet vad jag måste göra i morgon.

Men jag ska nog ändå skriva en lista.

Så att jag gör det i rätt ordning.

Jag och listor. Brukar inte gå så bra ihop.

 

Så jobbigt att jag hade så slitna byxor i dag.

De sprack rejält, när jag skulle ta ett skutt upp på gradängen.

Så sedan klev jag upp i stället.

Tänk, jag som var den spänstigaste i teaterklassen.

Vägde väl i och för sig 62 kilo, eller något.

Vad är det nu? 79?

Vid 78 går min BMI-gräns, har jag för mig.

Det måste göras något åt!