abrovink

Skulle ju ha gått och lagt mig vid det här laget.

Men jag hade bestämt möte med Lily på parkeringen vid Willys.

Hon gav mig två papperskassar med LP-skivor.

En blandning av allt möjligt: rock-skivor, dansband, country, barnskivor, svenskt 80-tal.

 

Och jag bara måste ju höra klart på After the Goldrush.

En gång i tiden, tyckte jag att Neil Young var något riktigt tråkigt.

Och så gick jag och trodde att det var så, tills hon med den märkliga rösten, den intensiva blicken, hon som kändes helt ouppnåelig, berättade att Neil Young var det bästa hon visste.

Hon hade tatuerat in HARVEST på handleden.

 

Direkt efter att vi sagt hejdå och vi hörs den gången, så gick jag till närmsta skivaffär och köpte Harvest-skivan.

 

Och då började jag ju lyssna på Neil Young, på riktigt. Och fattade vad hon menade. Fattade vad väldigt många andra menade. Det var evigheter sedan jag lyssnade nu, men... alltså... After the Goldrush... vilken skiva. Det är country, lite pop, lite rock, mycket hjärta, själ, melodier och stämsång!

Jag måste höra andra sidan också. Efter det ska jag i alla fall göra ett försök att sova.