På kaffejakt
Hämtar kaffe i Ljusgården. Där finns bara engångsmuggar. Men kaffet i automaterna är äckligt. Överallt. I Ljusgården finns bryggkaffe. Så det blir att man åker ner dit. Eller låter bli.
Tisdagskval på Solna Strand
Kall vår. Tråkig utsikt. Väldigt lite att göra på jobbet.
Ska snart ha avstämning med chefen. Jag behöver något mer att sysselsätta mig med. De projekt jag jobbar i är inte så aktiva.
Det började en ny här i går. Nu ska hon ha sin introduktionsmånad. Sedan är det ju semestertid. Då lär det väl bli stiltje också.
Men alla andra verkar så involverade i allt möjligt. Hoppas jag kommer till ett sådant läge också.
Tänker att jag ändå kan lära mig en massa här. Som jag borde ha nytta av när jag ska söka nästa jobb.
Bara jag klarar mig från sjukdom. Har fortfarande ont i magen och på andra ställen och är trött, så trött.
Har varit här förut
Jag har en film jag skulle vilja börja klippa. Allt jag behöver finns i telefonen, så det är bara att sätta igång.
Men här ligger jag och väntar på att bli hämtad för operation. Så jag kan inte koncentrera mig och kan när som helst bli abrupt avbruten.
Åh jag vill inte vara mer på sjukhus. Känner liksom hur livsandarna flyr här inne.
Vill inte höra flåsanden och grymtanden från andra patienter. Vill inte bli stucken av fler nålar, trassla in mig i droppställningar.
Ser inte fram emot att vakna ur narkosen. Inte veta vad som hänt, vad som är kvar av mig eller hur någonting ska bli.
Känns så avlägset att börja gå till jobbet igen.
Undrar om jag kommer att sluta vara konstant sömnig och ha ständig värk i magen?
Undrar varför de inte har gett mig någon medicin i dag också? De har nog glömt det i villervallan.
Aprilkänslorna
Solna Strandväg. Var är stranden?
Jag vill också få börja jobba hemifrån. Jag känner ju ändå ingen av de jag jobbar med. För de är aldrig här. Ser inte mycket av chefen heller.
Kunde vara bra om jag fick vara med någon och kolla hur jobbet går till annat än i teorin. Men det är väl bara att börja med något. Hej, vad behöver ni hjälp med? Aha, då ska jag försöka få tag i någon som kan förklara för mig hur jag ska göra.
Skulle vilja ha ett tuggummi. Får inte bort den sura kaffesmaken från tungan. Egentligen vill jag gå hem för jag har ont i magen. Väntar med att ta de vätskedrivande tabletterna tills efter mötet. Klockan elva. Magen är som en ballong, men kläderna hänger
löst och sladdrigt. Skulle säkert inte väga mer än 65 om magen sjönk ihop igen till en grop där revbenen slutar. Det verkar som att jag har slutat frysa. Allt blir plötsligt så varmt. Det är ju i alla fall bra. Jag har frusit i ett halvår. Haft
långkalsonger och tre tröjor på mig inomhus.
Jag har ont i magen fast alla provresultat är bra. Hur gör man då?
April börjar med ett nytt kapitel
I dag har jag lärt mig texta film i youtube.
I morgon ska jag bli statstjänsteman.
Undrar om jag får någon användning för mina nyvunna filmkunskaper?
Väldigt märkligt, jag har nästan ingen aning om vad jag förväntas göra.
Det känns liksom lite oseriöst alltihop med den här anställningen.
Min titel ska i alla fall vara kommunikatör.
Fast en sådan kan ju göra lite vad som helst.
Om jag får önska, så vill jag göra film och webbsidor. Kan väl skriva lite också.
Mest av allt vill jag lära mig något jag inte kan. Något jag blir bra på, så det går lite lättare att få jobb framöver.
Jag ska på röntgen också. Förmodligen kommer en kallelse i morgon. Önskar att de där magsmärtorna kunde försvinna. Åtminstone vill jag ha en förklaring på varför det gör så ont.
Någonting har hänt den senaste tiden. Stämbanden har äntligen börjat bli som vanligt. Hesheten försvinner.
Men magen har börjat svälla upp, behöver bara dricka lite så känns det som att jag svalt en ballong som satt sig i vägen för allt.
Fast proverna var rätt okej. Syns det inget på röntgen måste det bero på något annat.
Jag har inte tid att bli sjuk nu. Kan inte missa det här jobbet också.
Falafelställen man minns
Var på anställningsintervju och tänkte jag skulle äta lunch eller något efteråt.
På Sveavägen fanns ett billigt falafel-ställe. Det såg inte mycket ut för världen, men det visade sig vara riktigt bra. Frasiga, sesamströsslade bullar, persiljegröna och perfekt smuliga på insidan. Fantastiskt fluffigt basmatiris, tjusigt gurkmejegult
och len, krämig hummus. Pepprig sås och mild vitlökssås, fräscha grönsaker och bladpersiljan hade fått stänk av citron över sig.
Dessvärre fick jag inte i mig så mycket. Magen sa ifrån. Skulle naturligtvis tagit pitabröd, mindre och billigare portion. Men riset såg oemotståndligt ut.
De hade annat på menyn: kebab, förstås, olika grillspett och kycklingrätter. Tror allt kostade mindre än en hundralapp.
Tänkte att om jag skulle få det där jobbet så finns ett mer än prisvärt lunchställe, de dagar matlåda saknas. På sommaren går det ju lika bra att äta lunch i Observatorielunden.
Jag var på intervju där i krokarna för några år sedan också. Fast i kvarteret bredvid. Jag minns att de som intervjuade sa att det fanns flera billiga, bra lunchställen runt den delen av Sveavägen. Det är ju annars ganska ocharmigt på den trafikbullriga
gatan.
Billig är bra
Hon verkar så snäll den där Sofia. Hon tipsar om uppdrag hon får in. Hon tror ju på mig, vänder och vrider på formuleringar, kommer med förslag, för att få till en bra presentation. Full av entusiasm.
Det är inte jag precis. Fast det låtsas jag inte om. Hon beklagar att många andra (som de andra rekryterarna marknadsför som sina kandidater) lägger sig i ett så lågt löneläge.
"Sist var vi inte ens med i matchen", suckade hon. Så om jag kan tänka mig mindre i lön än jag hade innan så kommer jag att stå mig bättre i konkurrensen.
Tja, det kan jag väl då. Jag behöver ett jobb nu. De andra intervjuerna har ju inte gått något vidare.
Men konstigt att en statlig myndighet ska låta konsulter jobba för mycket mindre än sina egna anställda. Och myndigheten kan tänka sig att hyra konsulten i upp till tre år utan att erbjuda anställning. Sådant borde inte vara tillåtet.
Måndag måndag måndag…
Det är så tröstlöst att söka jobb. Den här gången är det intervju på plats. Jag slipper sitta och skruva på mig och stirra på datorn en timme. Det kan ju vara intressant som omväxling.
Det borde bli min tur att få jobb snart.
Der gör ont i magen och jag borde gå ut. Fast det regnar eller snöar ute. Inga böcker att åka och hämta, de kommer i morgon. Jag kan väl åka och köpa lite lakrits eller något. I bilen som har trasigt avgassystem.
Samhällsfaran är över nu
Restriktionerna tas bort den 9 januari. Det kommer att bli tomt. Vet inte vad känslan kallas, men psykologin har förstås någon term.
I två år har vi levt med hotet från covid 19. Det blev ett lika hett samtalsämne som vädret. Något alla måste förhålla sig till. Ingen kom undan, vi fick en gemensam fiende. Som vi kunde hata och vara rädda för.
Det skapade avstånd mellan människor, men samtidigt också gemenskap. Vi kände hotet från covid 19 tillsammans.
För vissa kunde det rent av vara skönt att få stänga in sig utan att behöva förklara varför. Skönt att få gömma sig bakom munskyddet och slippa tvångskänslan att behöva le mot allt allt och alla.
Medan andra frustrerades över inskränkningar na i sitt sociala liv, inga tillställningar, inga föreställningar, inga kulturupplevelser ihop.
Nu ska vi snart lägga allt det där till historien. Det blir ovant. Många kommer att fortsätta gå omvägar runt alla de möter, för att genast komma på sig själva med att det inte längre behöver vara så.
2020-talet har verkligen inte börjat bra. Oron har hängt i luften hela tiden. Människor är rädda och rädda människor börjar hata. Fascismen har fått en näringsrik jord att växa i.
För hundra år sedan kom tjugotalet att kallas för "roaring". Optimismen och glädjen efter världskriget gjorde musiken ystrare, kjolarna kortare och livet gladare att leva. Men så slutade allt i en global börskrasch, massarbetslöshet, hatet
och misstron började gro inför ännu ett stundande krig.
Hoppas att tjugotalet slutar tvärtom den här gången. Så vi kan få säga bye, bye till hatet och mörkermännen igen.
Framåt mot det verkliga livet
Det har hänt något den sista tiden. Från försämring till förbättring. Så jag slutar nog äta de här snart. Smärtorna är inte lika ihärdiga. Jag har inte längre ont i magen 24 timmar om dygnet. Bara emellanåt.
Två läkarbesök och ett samtal med en sköterska inbokade i februari. Och så försöka få tid för vaccination.
Kanske jag kommer att bli frisk. Inbillar mig att matsmältningen fungerar bättre, men jag vet inte… Märker inte så stor skillnad om jag äter extra enzym eller inte.
Men jag fryser fortfarande.
Jag skulle raka mig. Fast jag bävar för det. Det är obehagligt att inte känna igen sitt ansikte i spegeln.
Kanske jag skulle ha mustasch som en elbasist?
Eller bara… mustasch.
Fast jag har aldrig gillat det.
Jag köpte en mikrofon och ett stativ i dag, med viss vånda eftersom utgifterna är större än intäkterna oavsett. Den här månaden också.
För jag ska börja en kurs i videojournalistik.
Det ser förstås bättre ut om jag inte är helt sysslolös, medan jag går och väntar på att telefonen ska ringa. Men mest av allt hoppas jag förstås att det ska vara roligt.
Det är påfrestande att gå och vara i beredskap för de där telefonsamtalen. Och det är ansträngande att inte kunna koppla av i väntan på intervju.
Två intervjuer förra veckan. Jag räknar med att få besked angående dem de närmaste dagarna. Intervjun för två veckor sedan kan jag nog sluta bry mig om vid det här laget.
Får skicka fler ansökningar i morgon.
Mums?
Ända sedan jag blev inlagd på sjukhus och sköterskan gav mig en Piggelin, har jag ätit isglass. I stort sett varje dag.
Innan dess hade jag inte ätit isglass på åratal. Det är barn som äter isglass. Det ser man ju på förpackningen. Jag borde inte gilla isglass.
Jag har nästan slutat att dricka läsk. Och börjat dricka kaffe igen. Fast jag fortfarande tycker det smakar rätt äckligt emellanåt. Det är som att man måste börja ta alla vuxenpoängen igen.
Jag har nästan tröttnat på godis. Utom lakrits. Och chips börjar nästan smaka som vanligt igen. Fast inte bacon, det är svårt att få i sig. Och jag mår illa av lukten.
Jag brukade gilla gröna grönsaker. Men fortfarande går det knappt att få ner broccoli, gröna bönor… så har det också varit sedan i somras.
En annan konstig grej är att ingenting, vad det än må vara, är särskilt gott att äta. Hur jag än försöker, hur jag än tänker, kommer jag inte på en enda maträtt som jag längtar efter.
Blir borttappad i vårdkön
Ringer kirurgmottagningen. Som säger att jag ska ringa röntgen. Röntgen säger att det inte finns några tider.
Men de har ju fått en remiss. För en och en halv månad sedan. Jag skulle ha blivit kallad innan november var slut, sa doktorn.
Kirurgen vill se röntgenbilder. Övre bukmottagningen också. Och hemostascenter.
Medan jag går hemma och har ont i magen.
Det fanns ett återbud. Jag kan komma 15.40 dagen efter min födelsedag. Efter det ska jag bli kallad till övre bukmottagningen. Och kirurgen ska någon gång plocka ut sådant jag har i magen. Och hemostascenter säger förhoppningsvis att jag kan sluta
ta sprutor. I framtiden.
Kanske någon kan berätta om jag någonsin kommer att bli frisk.
I tidiga tonåren fantiserade jag om att bli ihop med Susanna
Hon brukar mest lägga ut bilder på sig själv från 80-talet.
Det kanske inte känns så poppigt längre när man snart fyller 63.
Fast det syns ju inte. Det är inte så stor skillnad mot bilderna jag hade på väggen för 35 år sedan.
Mindre permanent och mindre smink.
Ungefär mitt i veckan
En ny statsminister i dag. Det var ju som förväntat.
Men Centern kommer att rösta nej till budgeten. Den budget de själva varit med om att ta fram.
Miljöpartiet blir så sura för det att de hoppar av regeringen?
I så fall blir det många nya ministrar.
Har ont överallt i dag. Känner mina hjärtslag under tröjan. Om en och en halv vecka ska jag vara fullt arbetsför.
Jag har inte blivit bättre på en månad. Det står still. På söndag kväll måste jag vara i tillräcklig form för att stå och frysa några timmar i replokalen.
Det svänger om Sam & Dave. Deras hårda röster, så mycket attack. Tolv föredömligt korta låtar. Alla klockar in under tre minuter.
Tio år senare görs inte sådana skivor längre. Det är fluffigare 1976. Mer stråkar och återhållsammare blås. Extra slagverk, syntslingor och basen markerar inte längre taktslagen lika självklart. Young hearts run free.
Besök på Kungsholmen
I dag var jag på mitt gamla jobb och lämnade tillbaka dator och telefon. Träffade chefen och två andra. Trivsamt ställe att vara på. Saknar den där arbetskamratskapen.
Jag skulle lätt jobba kvar om jag fick möjligheten.
Nu måste jag snart börja söka andra jobb i stället. Känns ju inte som att det blivit lättare direkt. Tvärtom. Jag behöver nog utbilda mig. Bara jag väljer rätt så jag inte står där lika arbetslös som innan.
Jag skulle behöva bli frisk. Det går knappast att dölja i längden. Och vem anställer någon som har ont i magen.
Men tre personer sa att skägg passar mig. Kanske jag låter bli att raka mig. Jag börjar vänja mig vid att det grånar. Och jag ser så många yngre än jag som är ännu gråare.
Nej, det blev inget i dag heller
Törst.
Går att släcka för stunden.
Dagarna försvinner så fort.
Trots att jag inte tycker att jag gör något.
Tiden tar vägen någonstans ändå.
Bäst är de tidiga morgnarna.
I soffan, framför tv:n, i väntan på att tabletterna ska lindra smärtan i magen.
Isbitar i glaset som ska släcka törsten.
Innan den andra törsten ens blivit tydlig.
Törst efter något annat.
Innehåll för dagen, något att hänga upp tiden på.
Men tiden går så fort att jag inte ens hinner att ha tråkigt.
Trött, så trött hela tiden, orkeslösheten lägger sig över, som en tjock väv.
Efteråt känns det tomt, den där längtan är fortfarande kvar.
Det blev inte av något i dag heller.
Medicinen
Tablettaskar. Det blir ganska många piller att peta i sig när man ska leva med den här sjukdomen.
Fortfarande inte under kontroll. Men jag är i lite bättre skick nu i alla fall. Efter en hel sommar på sjukhus. Nu sitter jag här. Jag och mitt morfin.
Har varit på röntgen igen. Men de tar inga prover längre. Undrar varför?
Den diffusa bilden av mig själv
Det var längesedan jag uppdaterade min sommar på sjukhus.
Jag orkar inte hålla reda på alla datumen längre. Hjärnan blir så osynkroniserad av alla morfintabletter.
Nyss åkte sängen upp, upp för att sedan vända ner igen - av sig självt. Bara sådär.
Min hjärna ville spela mig ett spratt.
Som om den ville varna mig. Lita inte blint på dina upplevelser.
Snällt ändå av hjärnan att ta en bra hallucination. Det är ju kul att åka hiss liksom.
Morfintabletterna kan också göra mig extremtrött, sömnig, så att jag blir helt osammanhängande. Som nu...
Då vill man försöka somna...
Men tittar men på klockan för att se hur länge man har sovit, så har det gått 14 minuter eller något.
Cry Baby
Eliiiaaaaas.
Eliiiaaaas.
Och så trycker hon på knappen igen.
En annan person kommer.
"Här kommer jag med antibiotika till dig".
"Det kan ni vänta med, jag vill ha en rullstol".
"Vad ska du göra med rullstolen då?"
"Ut och röka".
Och så får hon ett dramatiskt sammanbrott. Hon blir nonchalerad. Särskilt av Elias som inte ger henne någon rullstol. Hon har legat och bräkt om det där sedan klockan fem i morse.
Hon trycker på larmknappen igen.
Personalen går runt och tar prover på alla och tar upp frukostbeställningar.
Doktorn var just här och sa att hon måste skuta röka för att magsåret ska läka.
Hon kräver uppmärksamhet. Uppassning. Hon kan få plötsligt ont. När ingen brytt sig om henne tillräckligt nyligen.
Hon kräver assistans på toaletten och hojtar om sin avföring. Så får hon ett sammanbrott på vägen tillbaka.
Och här ligger jag.
Kan inte göra så mycket annat.
Den andra jag delar rum med är halvdöv. Men han sover mest. När han är vaken behöver han övertalning. För allt. Blodprov, nää! Undersökning, nä varför då? Nej, jag har inte svårt att svälja, jag behöver inte någon slang i magen. Fasta, vadå får jag inte
äta?
Sjukhusmaten
Den här sörjan kallas för curry- och kokoswokade nudlar med quorn.
Gratinerad spätta med räkor serverad med potatismos (sjukt otäckt).
Morotsbiffar med matvete och sambalkryddad tomatsås (och misshandlade sojabönor). Ja, gott var det inte men får väl ändå anses som godkänt.
Svårt att bli fet på det här stället.
Försöker väl få i mig frukosten i alla fall.
