abrovink

Eliiiaaaas. 

Och så trycker hon på knappen igen. 

En annan person kommer. 

"Här kommer jag med antibiotika till dig". 

"Det kan ni vänta med, jag vill ha en rullstol". 

"Vad ska du göra med rullstolen då?" 

"Ut och röka". 

Och så får hon ett dramatiskt sammanbrott. Hon blir nonchalerad. Särskilt av Elias som inte ger henne någon rullstol. Hon har legat och bräkt om det där sedan klockan fem i morse. 

Hon trycker på larmknappen igen. 

Personalen går runt och tar prover på alla och tar upp frukostbeställningar. 

Doktorn var just här och sa att hon måste skuta röka för att magsåret ska läka. 

Hon kräver uppmärksamhet. Uppassning. Hon kan få plötsligt ont. När ingen brytt sig om henne tillräckligt nyligen. 

Hon kräver assistans på toaletten och hojtar om sin avföring. Så får hon ett sammanbrott på vägen tillbaka. 

Och här ligger jag. 

Kan inte göra så mycket annat. 

Den andra jag delar rum med är halvdöv. Men han sover mest. När han är vaken behöver han övertalning. För allt. Blodprov, nää! Undersökning, nä varför då? Nej, jag har inte svårt att svälja, jag behöver inte någon slang i magen. Fasta, vadå får jag inte äta?