abrovink

 

Restriktionerna tas bort den 9 januari. Det kommer att bli tomt. Vet inte vad känslan kallas, men psykologin har förstås någon term. 

I två år har vi levt med hotet från covid 19. Det blev ett lika hett samtalsämne som vädret. Något alla måste förhålla sig till. Ingen kom undan, vi fick en gemensam fiende. Som vi kunde hata och vara rädda för. 

Det skapade avstånd mellan människor, men samtidigt också gemenskap. Vi kände hotet från covid 19 tillsammans. 

För vissa kunde det rent av vara skönt att få stänga in sig utan att behöva förklara varför. Skönt att få gömma sig bakom munskyddet och slippa tvångskänslan att behöva le mot allt allt och alla. 

Medan andra frustrerades över inskränkningar na i sitt sociala liv, inga tillställningar, inga föreställningar, inga kulturupplevelser ihop. 

Nu ska vi snart lägga allt det där till historien. Det blir ovant. Många kommer att fortsätta gå omvägar runt alla de möter, för att genast komma på sig själva med att det inte längre behöver vara så. 

2020-talet har verkligen inte börjat bra. Oron har hängt i luften hela tiden. Människor är rädda och rädda människor börjar hata. Fascismen har fått en näringsrik jord att växa i. 

För hundra år sedan kom tjugotalet att kallas för "roaring". Optimismen och glädjen efter världskriget gjorde musiken ystrare, kjolarna kortare och livet gladare att leva. Men så slutade allt i en global börskrasch, massarbetslöshet, hatet och misstron började gro inför ännu ett stundande krig. 

Hoppas att tjugotalet slutar tvärtom den här gången. Så vi kan få säga bye, bye till hatet och mörkermännen igen.