abrovink

Törst. 

Går att släcka för stunden. 

Dagarna försvinner så fort. 

Trots att jag inte tycker att jag gör något. 

Tiden tar vägen någonstans ändå. 

Bäst är de tidiga morgnarna. 

I soffan, framför tv:n, i väntan på att tabletterna ska lindra smärtan i magen. 

Isbitar i glaset som ska släcka törsten. 

Innan den andra törsten ens blivit tydlig. 

Törst efter något annat. 

Innehåll för dagen, något att hänga upp tiden på. 

Men tiden går så fort att jag inte ens hinner att ha tråkigt. 

Trött, så trött hela tiden, orkeslösheten lägger sig över, som en tjock väv. 

Efteråt känns det tomt, den där längtan är fortfarande kvar. 

Det blev inte av något i dag heller.