Inte så färgglatt

Så grått allting är. Himlen. Ljuset.
Vi ska åka till Stig i dag. Med några gamla papper efter farfar och Iris.
Vi åker hem i morgon. Eller vad som nu är hemma egentligen.


I'm gonna put up one hell of a fight

 
"Well, I wish I had some money
And I wish I had some love
But keeping my own sanity
Can be more than enough
So I'll do my best to smile
And I pick up my guitar
To sing away my sorrows
 And to cure my broken heart"
 
Jag gillar verkligen Lindi. Vi växlade inte så många ord. Men det räckte för att det skulle kännas som att vi var på samma sida. Jag lyssnar fortfarande på hennes sånger. Det tänker jag fortsätta med.
 
Och okej, det får gå några dagar till. Sedan måste jag samla ihop mig. Strukturera mig. Leta reda på alla skärvor och pussla samman.
Det ska bli vardag nu. Jag hatar förutsägbarhet och att ruta in saker i förväg. Men det är nog så illa tvunget. En ångestframkallande verklkighet till trots. Det kommer inte att bli lätt. Fast desto svårare ju längre jag skjuter upp det.
 
Det var lite roligare på kören i dag. Men jag sitter som på nålar när jag är där.
 

Om det ändå gick att stänga av

Jag skulle vilja ha ett bra gömställe. Och jag skulle vilja stoppa tiden. Så att allt bara stod stilla. Ett litet tag i alla fall. För jag behöver lite längre ansats, känns det som. Och jag skulle behöva någon att prata med, känns det också som.


Känslokollisioner och nattvånda

Så roligt det var.
Och så oerhört sorgligt.
Vi har så likartat känsloliv.
Och så liknande erfarenheter.
Vi kan gå rakt på, utan förklaringar och omskrivningar.

Det var länge sedan jag skrattade så.
Och samtidigt kände mig ledsen.

Håll i dig. Gå inte vilse min vän. Vi måste sluta fly från oss själva.

Missa sista tåget på en söndagsnatt. Så sjukt. I den här åldern.

För nu har vi inte flytet. Nu är det inte som det ska.


Önskesånger

Lindi Ortega. Om några timmar kommer hon till Södra Teatern.
Jag har lyssnat in mig på båda hennes skivor nu. Jag tror att det kan bli riktigt bra.
Dying of Another Broken Heart, Fall Down or Fly, So Sad, Lead Me On, Demons Don't Get Me Down...
Det är många jag skulle vilja höra.


Grus

Saknad är faktiskt plågsamt svåruthärdligt.
Och det där med att ta död på känslor, det går nog bara i fantasin.


Dåliga tider nalkas

Jag tyckte inte att det var någon rolig musik att sjunga.
Undrar hur jag ska orka motivera mig?
Kanske kammarkören också borde bli ett avslutat kapitel för min del.
 
Så sjukt osugen på att börja jobba igen. Krampen började kännas i magen strax innan välkomstskylten till Hedemora kommun. Lyckligtvis dröjer det ytterligare elva dagar.
 
Och så tröstlöst det känns med höst, mörker och nattfrost. Jag ska alltså sitta där, i en lägenhet som jag haft någon fåfäng förhoppning om skulle kännas som ett hem.
 
Vad ska jag hitta på som kan distrahera mig? 

Sorgsen sångares dåliga samvete

Nu har jag läst Tommy Körbergs memoarer. Vilken egoist, slog det mig från början.
Men han är åtminstone ärlig, rakryggad.
Det är sådana människor jag känner att jag kan lita på. De som inte slingrar sig, ljuger och försöker dölja.

Skamsen, ledsen. Aningslös.
Alla spruckna förhållanden.
I början verkar han vara den som har lämnat. Sedan blir han den lämnade.
Missbruket. Hur han fick slut på ett amfetaminkör genom att röka hasch. Kokainsuget.
Alla fyllorna, minnesluckorna, kväll efter kväll.
Det är inget särskilt lätt liv han har levt. Men han verkar ha hittat hem. Med fru nummer tre.
Det är väl det man helst vill någon gång? Hitta hem.


Har du inte funderat på att flytta till Stockholm då?

Jo. Såklart jag har. Och då har jag en stående inbjudan att bli gitarrist i Jespers band. Jag är smickrad och skulle säga ja tack.
Det har inte funkat förr. Men nu är vi så gamla. Nu kan vi ta varandras kritik på ett lyhört sätt. Nu har vi känt varandra så länge, tappat kontakten, hittat den igen som om inget hade hänt flera gånger. Nu skulle det funka, för allvaret är någon annanstans. På en annan nivå.
Jesper ville ge mig goda råd, fast han sa att han egentligen inte kunde.
Men det var bra. För då kunde jag säga som det var och lyfta blicken en aning.
Synd att Nicholas var upptagen med annat. Men nästa gång kan han vara med. Tänk vad mycket vi tyckte var sanningar som vi har berättar för varandra genom alla år.
Det mesta är nog sant än. Fast man får lite nya perspektiv på saker med tiden.


Have mercy on my soul

Det börjar kännas tungt nu. Himlen är mulen.
Hoppas Jesper kan muntra upp mig.
Jag köpte en biljett till Lindi Ortega på Södra Teatern. Det var Kenneth som tyckte att jag borde följa med.
Så jag lyssnade och gillade den soulfyllda altcountryn. Den intensiva rösten med det nerviga vibratot. Kvällen efter spelar Peter Carlssons trummis New Orleans-soul med ett jättegäng musiker. Fyra blåsare. Jag kanske följer med på det också.


Ett oväntat möte

Så skumt att plötsligt träffa på Kai och Göran, bara sådär. Det är nog ganska precis tio år sedan vi sågs. Det kändes som alldeles nyss.
De ska flytta till Turkiet. De säljer sina lägenheter och köper ett hus vid kusten.
Det är billigt att leva där. De räknar med att klara sig tills de kan börja ta ut pension.

Klimatet är behagligt, maten fantastisk och människorna öppna och välkomnande.
Kai har ju faktiskt gått konstakademien i Köpenhamn. Han ska börja måla igen.
Han säger att de har fått nog av Sverige, av Stockholm, av borgerliga regeringar.

De är sanna anarkister de där två. Tänk vad de har hjälpt mig. Då, under de sjuka åren. Då. När jag famlade för att komma på fötter. Jag saknar dem.
Nu vill de inte jobba med mentalvård och boendestöd längre. Det beror på arbetsgivarna.

Jag ska hälsa på dem i Turkiet. Det bestämde vi i går.
Jag kom att tänka på vad Bengt Sändh sa igen: "Sverige är ett njutningsfientligt samhälle som styrs av moralister".

Jag känner mig rätt ledsen.


You ain't seen nothing yet

Två månader. Tänk så många revolutionerande omvälvningar som väntar sedan. Det är ju rätt många månader kvar menar jag.
Måns.
Ja, han heter ju så. Den minsta människan jag känner.


Snart på flykt igen

Det är som att jag räknar ner. Jag har bestämt mig för att vara här ett par dagar till. Men inombords ropar rösten "bort, bort, bort".
Så jag åker. Helst utan att tänka på någonting.
Allt är så jobbigt i mitt huvud i alla fall.
På onsdag är jag på Gustav Adolfs Torg och lyssnar på Ebbot, Nina och Magnus som tolkar Velvet Underground.
Så mycket vet jag i alla fall.

En ny chans

Så Hammars ska få en ny chans i kväll. Det var väl inget vidare sist jag åt där, men det fanns ju en del att välja på i den där menyn.
Kanske är bäst att kolla utbudet i förväg, så man inte sitter där och velar. 
Det är i alla fall fint väder i Falun i kväll.

Träna och svira

Det gick ju faktiskt att springa hela Byaloppet. Det var inte ens lika jobbigt som jag trodde. Så nu ska jag ut och göra stan. Det kan jag ju kanske vara värd.

Vad kärlek kan ställa till med

"Only love can break your heart. What if your world should fall apart".
Neil Young ställde in på festivalen.
Jag var ändå inte där. Så mig gör det egentligen inget.
Jag sitter på tåget. Och lyssnar på hans sång.

Vad är det som drar?

Det regnar nu. En gammal Tintin-film med franska skådespelare på tv.
Jag är så tom inuti. Och rastlösheten ruvar. Jag ska tillbringa kvällen på ett tåg.
Jag längtar någonstans. Men jag vet inte vart. Det är åtminstone inte Dalarna.

Beslutssvårigheterna

Åh, så tungt det kändes att springa uppför asfalterade backar i den kvava, varma luften. Tempot var högre, för jag visste att det skulle bli kortare än vanligt. Det var som att jag bara ville ha det gjort.
Vet inte om det gav något heller.
Men ibland känns det ändå bäst att göra som man har bestämt.
Det är en hel del annat som jag funderar över. Sådant som är mycket svårare att bestämma.


Bortavaron och hemvistelsen

Göteborg. Skulle jag kunna trivas här om jag bodde här på riktigt?
Det skulle åtminstone vara något nytt, något annat.
Bara tanken på att vända norrut igen får mig att kröka på nacken.


Ibland i alla fall

Tur att det finns band som The Jayhawks. Tillvaron blir lite uthärdligare.


Flyktvägar mot ingenstans

Stockholm känns främmande. Fast det är så välbekant, så invant, så likt.
Det är väl människorna förstås. Jag är inte van vid dem. Nya trender, alla svansar efter varandra utan att fatta varför.
Jag vill nog inte vara här heller.
På måndag åker jag till Göteborg. Där är tempot lugnare. Det är nog lite mer konservativt där.
Egentligen önskar jag mest att slippa känslan att hela tiden vilja vara någon annanstans. För det är ju mig själv jag försöker fly från. Och det går ju inte. Jag vet, jag har försökt förr och jag har alltid kommit ikapp.


Skjuts ut ur ugnen

Varför är det så svårt att sluta äta nybakt bröd?
Är det doften som lockar? Eller någon slags stress över att vilja ha en bit till, innan det riktigt har svalnat?
Jag brukar nästan aldrig baka bröd. Äter inte så mycket bröd heller.
Men om det smakar som det här så...

https://cdn3.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg">https://cdn2.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg">https://cdn3.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg">https://cdn3.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/2070303/7-3/pic_51ed813addf2b351e8747056.jpg" class="image">


RSS 2.0