abrovink

En tur till Väddö blev det i helgen. Med nästan hela kören. 

Mörklig akustik i kyrkan. Som att höra sig själv i lurar. Det lät bra tror jag. 

Vi åt middag på restaurang Ankaret. 

Flera sa att de gillade min prickiga skjorta. 

Mindre roligt att vara tillbaka på jobbet. 

Väntar på att personalchefen ska ringa och ställa, typ, ultimatum. 

Och då får jag ringa och konferera med Åse igen. Hon är min ombudsman på journalistförbundet. 

Jag är så omotiverad till allt. Men jag måste i alla fall orka bråka. 

Jag fick mejl från Falu kommun. Jag är en av de som valts ut efter första gallringen. Så nu ska jag göra två personlighetstester, eller något, via digitala formulär. Vilket krångel. Det tar cirka en timme. 

Skulle vilja åka hem och sova. 

Det känns smått kaotiskt här nu, men jag flyter liksom med, på sidan om, på något sätt.

Många chefer som ska vara med och planera, telefoner ringer och meddelandeflöden blir oändliga, dessutom är annonsavdelningen tillbaka här och det är ett fasligt spring i trappan. Av någon anledning går de alltid och vankar av och an i våran korridor, när de har sina högljudda kundsamtal.

Nu ringer en chef till mig och undrar om jag kan byta skift. Jobba kväll i morgon.

Skulle inte tro det va. Jag har körövning.

Och annars så gör jag så lite jag kan.

Jag har också fått två samtal om att det inte är möjligt att säga upp oss på torsdag, som tidigare meddelats.

Först måste det till en central förhandling. Och det vill väl till att den blir av illa kvickt, inom en vecka. Annars får vi en extra månad.

Skulle ju vara bra i och för sig. Eftersom vi ändå är tvungna att vara kvar till åtminstone den 20 oktober innan vi slipper ifrån jobbet.

Och jag har gått med på att söka ett jobb i Gävle, som är ledigt, men som de vill tillsätta med inhyrd personal i stället för med någon av oss som får sparken här.

Inget vidare roligt jobb, det kallas för deskredaktör och jag hoppas att jag inte får det i slutändan.

Men facket behöver ett fall, ett riktigt fall, för att kunna ta ärendet till Arbetsdomstolen.

Och då blir jag det fallet.

För det som arbetsgivaren tänker göra, är förmodligen inte okej. En fällande dom i Arbetsdomstolen kan få stor betydelse i framtiden.

Och det skulle ju vara roligt att få vara med om att knäppa dem på näsan. Vem vet. Jag kanske till och med kan får skadestånd.

Ja visst ja. Jag åker med tåget som inte har wifi. 

Kommer jag på efter att irriterat börjat leta efter uppkopplingsmöjligheter som brukar dyka upp automatiskt. 

Det börjar bli sommar igen. Ljust. Och i Stockholmstrakten har syrenerna snart blommat över. 

Jag längtar inte till måndag. Det lär bli en omvälvande vecka. Som avslutas med att vi åker till Roslagen med kören. 

Hoppas det blir roligt i alla fall 

"Ja, jag ser vad de menar", sa sköterskan när hon tittade på EKG-kurvan. "Men det där behöver inte betyda någonting".

Hon ställde in medelprogrammet på cykeln, fäste elektroderna på nytt och drog åt blodtrycksmanschetten.

"Trampa så att mätaren visar mellan 58-62 i minst fem minuter. Det kommer att bli tyngre för varje minut. Blodtrycket ligger högt nu för du är nog stressad, men vi ska se vad som händer".

Mjölksyran i benen kom fort, men:

"Du har inte så dålig kondition som du säger", konstaterade sköterskan. "Du äter Metoprolol vilket gör att du har svårt att komma upp i puls, men du behöver komma upp i 150".

Till slut sa hon att det bara var sju sekunder kvar. Okej då... några... varv... till.

"Det ser bra ut", tyckte hon. "Blodtrycket hänger med bra".

Hon frågade om jag började känna mig svimfärdig när mätaren plötsligt gick ner till 94/52. Nej då, det går nog bra, trodde jag.

"Nu ska vi se om det vänder, vi väntar tills du kommer under 100 i puls innan vi tar ett sista blodtryck".

Hon bad mig vänta medan hon gick med resultatet till hjärtläkaren. På mjuka, darriga ben skred jag ut i väntrummet.

Frisk. Någorlunda i alla fall. Tillräckligt. "Du presterade över det förväntade resultatet som datorn hade räknat ut".

Läkarens ordination: gå ner fem-sju kilo i vikt. Inget annat.

Okej då, sa jag. Och vinglade iväg i sjukhusets katakomber, kom ut på ett helt annat ställe än där jag gått in.

Puh! Nu kan jag vara lugn ett tag då. Låtsas som att allt är som vanligt.

 

Jag ringde en bilverkstad som ska ta sig an mitt sommardäck i morgon, det som har en spik i sig. Så det blir gjort någon gång.

Men har jag jobbat i dag? Nåja, en artikel har jag presterat i alla fall. Och jag bryr mig inte om mer. Jag ska snart återvända till Falun, för att avsluta dagen på fackmöte. Så det blir ingen yoga den här tisdagen heller. Mitt klippkort brinner väl inne till slut.

Jag kommer att vara hur stressad som helst när jag är där. Börjar redan få svårt att andas. 

Det känns så konstigt att vara på jobbet. Lite overkligt. I tanken är jag redan på väg härifrån mot någon annanstans.

Den 23 maj återupptas förhandlingarna. Om en vecka.

Efter det blir det uppsägningar.

 

Jag önskar att vi bara kunde få gå hem. Särskilt när nyhetschefen mejlar om nya rutiner och uppmanar: "viktigt att ha med sig nu är att det finns en poäng med att ha egen byline på digitala texter. Bra polisnotiser till exempel, som vi valt göra, driver trafik. Även om de är korta. Och blir sökbara, om vi ska följa upp dem. Och hamnar i just din trafik-statistik."

 

 

 

Många som liksom beklagar sorgen.

Nu är ju ingen av oss uppsagd än, men vi har fått veta att så kommer det att bli.

Vi går mest och väntar på att få gå hem någon gång.

Men de här kvällspassen i Falun, då kommer folk och frågar vad det egentligen är som ska hända oss, hur det går och hur det är.

Det är snällt förstås men det känns också lite jobbigt.

Jag skulle helst vilja sitta undanskymd och gömd.

I morgon ska jag tillbaka till Borlänge igen, det blir skönt.

Jag känner mig inte hemma här.

Önskar att magen kunde börja fungera igen. Jag är så trött på att bara äta soppa.

 

Och nu har jag ju inte ens varit elak. Bara tydlig. 

Han är pensionär nu, jag har åkt med honom på ett par USA-resor förut. 

Han kunde vara trevlig och generös, så även hans fru, även om hon var en något amper typ, med stort ego och -hm, hm- en smula utseendefixerad. 

Han ville bli vän med mig på facebook, han som alltid drog de vulgäraste sexistskämten och oftast bara var plump, men alltid med glimten i ögat. 

Okej då, tänkte jag. 

Men när han spridit falsk rasistpropaganda en gång för mycket, skrev jag, i saklig ton, att han borde tänka efter vad det är han delar. 

Totalt osannolika historier, som den om det äldre paret som blivit överfallet av 20 mörkhyade unga. 

Mannen stod upp ensam och heroisk, och slogs mot TIO av de mörka, onda ungdomarna. Men de andra tio gav sig på hans totalt hjälplösa fru och misshandlade henne. Allt slutade med blåmärken och ett par förstörda glasögon. Sedan hade paret blivit hemskjutsat av polisen i Upplands Bro.  Och det där hade minsann aldrig hänt förut, under 40 jävla år! "Tänk på det inför valet 2018", avslutades inlägget. 

Jag påpekade tydligt, med viss irratation, att sådär går det inte ens till i ett dåligt filmmanus, så tänk efter innan du delar allt skit som dyker upp på facebook. 

Då blev jag blockad. 

Ja, tack och hej då. Du som ville ha min vänskap på facebook. Jag kommer inte att sakna vare sig dina inlägg eller din person. Hoppas faktiskt att jag aldrig behöver träffa dig igen. Tråkigt att du fått en stroke och inte kan gå ordentligt. Men jag är jävligt glad över att jag inte behöver sitta bredvid dig igen, på USA-planet, ska du veta. Du är guskelov inte med på listan med de som flyger den 15 september. 

Jag kommer inte ihåg mer sedan. Trots att det är min sång. 

Mindes inte i drömmen heller och någon frågade vad sången hette. 

"Vet inte. Nångonting med Strangerland". 

"Vad är Strangerland, är det Sverige eller, ha, ha?"  

"Nej, Strangerland, det är en mental verklighet. En verklighet som inte är som den ser ut, utan som den känns". 

"Vem är hon i sången?"  

"Det är hon som bor i Strangerland, Princess, prinsessan. Hon är lite som prinsessan på ärten, hyperkänslig och lättrubbad. Hon som alltid letar efter lyckospindlar så att hon ska få chans att önska sig... en väg ut..."

Hoppas det inte var doktorn som frågade. Då skulle jag väl bli inbokad hos en psykolog igen. 

Hjärtat bultar så att jag inte kan somna om. 

Som i tisdags, vi skulle ut och äta lunch. Vegansallad, borde inte vara så svårt att få i sig, men efter en tredjedel på sin höjd, kom magknipet. 

Tänkte att det kanske skulle gå över, men nej, inte den här gången heller. 

Så kom kom febern. Som förra gången. 

Äta är just inget att tänka på, även om det går att få ner något i flytande form. 

Kanske det är på väg att klinga av nu. Magen ömmar, men inte lika mycket. 

Sväljer piller mot det ena och det andra, äter ipren mot inflammationen, det är nog på väg att släppa taget. Men magen är fortfarande som en värkande ballong. 

Förra gången försvann fem kilo. Men de kom snart tillbaka. 

Den 17:e ska jag till sjukhuset. Fast det är för att kolla den eventuellt högbelastade hjärtmuskeln. Tänk att det skulle ta ett halvår innan jag blev kallad. Långt utöver vårdgarantin. 

Men jag klagar inte. För jag vill inte dit. Och måtte jag bara hinna bli friskare tills dess.