abrovink

"Ja, jag ser vad de menar", sa sköterskan när hon tittade på EKG-kurvan. "Men det där behöver inte betyda någonting".

Hon ställde in medelprogrammet på cykeln, fäste elektroderna på nytt och drog åt blodtrycksmanschetten.

"Trampa så att mätaren visar mellan 58-62 i minst fem minuter. Det kommer att bli tyngre för varje minut. Blodtrycket ligger högt nu för du är nog stressad, men vi ska se vad som händer".

Mjölksyran i benen kom fort, men:

"Du har inte så dålig kondition som du säger", konstaterade sköterskan. "Du äter Metoprolol vilket gör att du har svårt att komma upp i puls, men du behöver komma upp i 150".

Till slut sa hon att det bara var sju sekunder kvar. Okej då... några... varv... till.

"Det ser bra ut", tyckte hon. "Blodtrycket hänger med bra".

Hon frågade om jag började känna mig svimfärdig när mätaren plötsligt gick ner till 94/52. Nej då, det går nog bra, trodde jag.

"Nu ska vi se om det vänder, vi väntar tills du kommer under 100 i puls innan vi tar ett sista blodtryck".

Hon bad mig vänta medan hon gick med resultatet till hjärtläkaren. På mjuka, darriga ben skred jag ut i väntrummet.

Frisk. Någorlunda i alla fall. Tillräckligt. "Du presterade över det förväntade resultatet som datorn hade räknat ut".

Läkarens ordination: gå ner fem-sju kilo i vikt. Inget annat.

Okej då, sa jag. Och vinglade iväg i sjukhusets katakomber, kom ut på ett helt annat ställe än där jag gått in.

Puh! Nu kan jag vara lugn ett tag då. Låtsas som att allt är som vanligt.

 

Jag ringde en bilverkstad som ska ta sig an mitt sommardäck i morgon, det som har en spik i sig. Så det blir gjort någon gång.

Men har jag jobbat i dag? Nåja, en artikel har jag presterat i alla fall. Och jag bryr mig inte om mer. Jag ska snart återvända till Falun, för att avsluta dagen på fackmöte. Så det blir ingen yoga den här tisdagen heller. Mitt klippkort brinner väl inne till slut.