Väntans tider
Det känns så konstigt att vara på jobbet. Lite overkligt. I tanken är jag redan på väg härifrån mot någon annanstans.
Den 23 maj återupptas förhandlingarna. Om en vecka.
Efter det blir det uppsägningar.
Jag önskar att vi bara kunde få gå hem. Särskilt när nyhetschefen mejlar om nya rutiner och uppmanar: "viktigt att ha med sig nu är att det finns en poäng med att ha egen byline på digitala texter. Bra polisnotiser till exempel, som vi valt göra, driver trafik. Även om de är korta. Och blir sökbara, om vi ska följa upp dem. Och hamnar i just din trafik-statistik."
I just "din" trafik-statistik. Vi jobbar alltså inte ihop längre, utan mot varandra. Tävlar om antal klick. Det kommer att bli slagsmål om de enkla, korta, snabba jobben som det är tacksamt att sätta en rubrik på.
Det journalistiska innehållet? Nej, det är det ingen som talar om längre. Bara att vi ska vara först på plats när något händer. Före Aftonbladet.
Det känns knappt som att jag jobbar med journalistik längre. Undrar om vi ska ha tävlingar också, "månadens mest klickade reporter".
Några ska hålla på med papperstidningen, som enligt chefredaktören skulle vara ett så kvalificerat jobb att de personerna måste handplockas.
Fast det är ett så enkelt och tråkigt jobb, att en robot förmodligen kan fixa det om något år. Det är bara att dra färdiga texter till sidor och eventuellt ändra någon tidsuppgift, textredigera lite insänt material såsåom bridge-notiser och lägga till en underrubrik om mallen kräver det.
Nej, jag är på väg härifrån. Mot något alldeles okänt. Kanske mot något sämre. Vad vet jag?
Men jag vill i alla fall inte vara kvar här.
Men innan det där uppsägningsbeskedet som vi går och väntar på, kommer... så känns det svårt att börja tänka på alternativ.
Kommentarer
Trackback
