Owe - legenden
Jag kan också tänka mig att bli 85 om man kan vara sådär. Tänk att han är så gammal.
Så bra han är. Så lekfulla och rätt råa versioner av gamla låtar som han säkert är lite trött på.
Nu har jag hans autograf.
På något vis känner jag mig svårförklarligt ledsen.
Känner en påträngande längtan.
Efter något bättre.
Efter något annorlunda.
Längtan efter liv.
I vätan och kylan
Vilken regnig helg.
Snart är det Owe Thörnqvist.
Det kommer nog att bli kallt.
Och blött.
Inte högsta vinsten
I dag kom jag tvåa.
På vinlotteriet.
Tröstpris.
Som jag själv lämnade som bidrag.
Ingen förlust med andra ord.
Konstiga drömmar.
Om människor jag inte träffat på länge.
Om en som jag märker att jag saknar, fast det var så längesedan vi hade något med varandra att göra.
Undrar om jag ska ringa när jag har semester?
Och han i rummet intill har inte haft någon bra dag i dag.
Blivit upprörd, arg och gjort sig ovän med folk.
Nu är han skadeglad, för nu har han chans att skriva något dräpande om en som gav honom snorkiga svar.
Det är fredag igen och jag sitter bara och väntar nu.
På att få gå hem.
Det har blivit ovanligt kallt ute.
Nej, jag har ingen respekt för ditt namn
Åh, jag är så trött.
Sitter och larvar mig med folks namn.
Ändrar Rolf till Rålf på alla våra jobblistor.
Kom att tänka på när jag jobbade på Barometern och gick in och ändrade bylinen för en av de bästa jobbarkompisarna jag någonsin haft. Åsa Borefur blev plötsligt Busa Årefur.
Men så vågade jag inte låta det stå kvar, så jag ändrade tillbaka.
Fast tänk så roligt om ingen sett det och det hade hamnat i tidningen.
Det var ju inget roligt att bo där i Småland, men med nostalgifiltret som oftast tätnar med tiden, är det mycket som känns rätt lustigt nuförtiden.
Det märkliga hattmuseet i Fågelfors, den 11-åriga tjejen i den ganska fattiga familjen i Fagerhult, som sprang snabbare än alla andra i tävling efter tävling, partynatten med Bettina som varit ihop med Steve Diggle i The Buzzcocks, bröllopsbestyren i sagolika Sinnerbo, helger på Öland, den nya prästen som brukade fråga om jag ville komma över på några öl på prästgårdens enorma altan, chattkvällar med 56k modem...
Mitt sommarjobb
I dag har jag varit och tittat på barn som fick skateboardlektioner.
Där träffade jag en gammal praktikant som jag tror var här 2005.
Det var ju lite lustigt.
Han var en tystlåten, introvert typ, med problem i skolan... eller om han kanske rent av hade hoppat av gymnasiet helt och hållet.
Han var hos oss i stället. Han följde med ut på jobb och fotograferade ibland.
Han han hade lite blick för bilder, har jag för mig.
Nu var han inte så tystlåten längre.
Småbarnsfar med förmåga att hantera ett tiotal lågstadieungar på bräda.
Och så har jag varit hos hästarna i Hamre.
Eller hos gruppen som har ridande konfirmation, rättare sagt.
Det är sommar nu. Då blir det ofta den typen av jobb.
Rätt kul som omväxling.
Dag kallare, natt kallare
Vilken kyla.
Påpälsade människor går på trottoaren med uppdragna axlar och stinna systembolagskassar i händerna.
Regnet har upphört, men himlen har en blyaktig färg.
Sommarlivet.
Jag ska gå på bröllop där klädseln ska vara "sommarfin".
Undrar hur man förväntas se ut då?
Fast det dröjer ett tag, så jag hinner fundera.
Jag ska skriva ut biljetterna som ligger på datorns skrivbord också tror jag, undrar vad det blir för väder på Rolling Stones.
Den här måndagen känns evighetslång.
Ingen av oss har den minsta arbetslust i dag heller.
Obehaget
Söndagskänslan.
Inte så rolig.
Nyheterna på tv.
Har inte tittat på fotbolls-VM alls i dag.
Det är bra för att skingra tankarna.
Jag vet inte ens vad det är för matcher kvar.
Jävla måndag.
Det är den dagen
Ja. Det är precis som det brukar vara.
Och det är väl vackert så.
Svårt att få saker att gå ihop
Heaven has no vacancy.
Så typiskt. Man blir bjuden på ett bröllop när det är jobbhelg.
Fast Eva sa att vi kunde byta jobbhelg, så det ordnar sig.
Det innebär också att jag får kortare semester.
Aldrig blir det riktigt bra, hur man än gör.
Midsommarhelg ska det bli också.
Känns väl lite tomt när ingen kommer.
Egentligen borde man åkt någon annanstans.
Tittar ner på gatan, ser trafiken till och från Systembolaget.
Vinboxar, ölplattor, blå och lila plastkassar.
Det borde vara fem veckor kvar innan jag har semester.
Hoppas att de går fort.
Jag ska på Owe Thörnqvist, The Rolling Stones och Björn Skifs innan dess också.
Idel gamla stofiler.
Fick i går mejl om att det bara var 100 dagar kvar innan vi ska åka till USA.
Och någonstans borta i oändligheten nalkades ett tåg...
Nu rullar det på minsann
Alltså, det här börjar bli påfrestande.
Det har gått två dagar på arbetsveckan och det känns redan som att jag har för mycket att göra.
Vet inte vad jag ska välja bort.
För nu får jag ingenting skrivet, eftersom jag måste åka omkring, prata med folk och sedan inte har någon tid till att ta reda på allt.
Och det är otroligt svårt att sova om nätterna.
Lördagsutdragning
Känns som en lång dag det här.
Åkte och köpte lite blommor.
Var och lyssnade ett par timmar på Hedemora Out n' Loud.
Rätt bra. Och framför allt kul att det händer något i stan.
Grillade.
Försöker smida planer med Åsa.
Fotbolls-VM.
Skulle gå ner och hänga tvätt.
Men det hade mamma redan gjort.
Ja, ja.
Är det roligt när det tar slut?
De ser glada ut.
Men jag kommer inte riktigt ihåg om jag tyckte att det var roligt att ta studenten.
Det kändes rätt förvirrande.
Jag kom hem till min farbror vid fyratiden på morgonen efter.
Tre timmar senare blev jag skjutsad till tåget, för jag skulle åka och göra inträdesprov till Skara skolscen.
Jag kom inte in. Förstås.
Jag gick två år på en folkhögskola i Arvika i stället. Fick några vänner för livet, känns det som. Även fast jag aldrig träffar dem. Men det skulle inte kännas särskilt konstigt om jag gjorde det. För det har faktiskt hänt, i modern tid.
Jag pratade med Asrin som gått ut NA3. Frågade inte om hennes betyg, men hon verkade ruskigt ambitiös. Hon vill jobba med människor och funderar på att antingen bli jurist eller psykolog. Men hon uteslöt inte en läkarkarriär heller. Det var ju därför det var så bra att gå NA, man kan bli allt det där sedan.
På mitt fotografi kunde jag läsa texten som en hade tatuerat lite diskret från armhålan och neråt.
"my dad, my hero", stod det.
Jag gick in på hennes facebook-sida. Hennes omslagsbild var en leende man med en bäbis i famn.
Jag antar att det var hennes pappa. Och att han nu är död.
Jag har tänkt på henne sedan dess.
Nä, snart smiter jag också
Vilken värme det har blivit.
Jag hade egentligen tänkt att åka hem.
Men katterna är ju ute så...
Jag kan ju passa på att klippa gräs.
I värmen.
Det är ändå jobbigt att vara i en lägenhet om det är för varmt och grannen under röker på balkongen.
Eftersom jag var vaken större delen av den här natten, kanske det går att sova bättre natten som kommer.
Kan ju hoppas.
Fick tips om en yogabok av Karin.
Men det var ganska dyr.
Kanske jag ska slå till ändå.
Stortån känns underlig.
Som att den domnar bort.
Undrar vad det beror på?
En cab åkte förbi på gatan och någon visslade på blondinen i platåskor.
Det är ett bra fönster det här, mycket som kan utspela sig för ens ögon bara man vrider på nacken.
Hon kom sent och gick tidigt, för hon mår ju så dåligt hela tiden.
Och det är en ny medicin och hon har läst bipacksedeln och känner efter vilka biverkningar hon kanske har.
Det känns typ som att jag är klippan på den här redaktionen.
Gulp!
Jävlar, så fort det gick att få provsvar nu då. Samma eftermiddag ringer hypertonisjuksköterskan.
Jag vågade knappt lyssna på meddelandet.
Fick för mig att jag skulle ha diabetes.
Men hon sa att kolesterolvärdet var något för högt.
Det var bara det.
Så därför skulle hon boka in en tid hos läkaren.
Förut så motionerade jag ner de där nivåerna.
Jag har ju haft någon sådan ambition nu också.
Men vågen står fortfarande på 79.
Jag tränar ingenting.
Jag är bara trött.
De kalorier jag minskar i maten, tar jag igen genom att dricka alkohol.
Så jag går aldrig ner de där tio kilona.
Fast det skulle säkert räcka med fyra.
För kolesterolets skull alltså.
Men, men.
Jag ska börja i kväll, när jag åker för att mata katterna.
Då springer jag runt Kvarnsveden, eller springer så länge jag orkar i alla fall.
Ja, ja.
Jag är inte döende i alla fall.
Bara i lite dålig form och det kan skada mig i längden.
Man skulle ju ha en dietist.
Och en PT.
Men det får man knappast av Landstinget.
Jag skulle vilja åka till Indien och vila upp mig hos hinduerna och meditera mycket, så där som George Harrison brukade göra med jämna mellanrum.
En vitaliserande utrensning av både fysikaliska och psykologiska gifter.
Äta kokta grönsaker, meditera och sitta i yogaställningar ett par veckor i indisk värme.
Det borde väl ändå få en att piggna till och hitta livsandar.
Nu börjar vecka 24
Ordföranden i klubben för gamla bilar kom upp.
Hon doftade som en vanilj-wunderbaum.
Var inte det lite typiskt?
Och koleriska kollegan är tillbaka, pratar om varför hon är sen och hur stressigt det var för henne att åka på weekendresa till Istanbul.
Och jag har varit hos hypertonisköterskan. Blodtrycket lägre än det brukar vara. Men jag undrar vad blodprovet kommer att visa för resultat. Jag mår inte särskilt bra.
En måndag som känns som tisdag. Fast det kan ju vara för att jag jobbade i går. Och alla andra dagar förra veckan utom måndagen.
På tidningens första sida är det en diande griskulting. Jag fick välja vilken bild jag ville.
Den meningslösa väntan
Det går ganska trögt för den här datorn också. Men det är ju kul att veta vad den heter.
Jag sitter i Borlänge och jobbar. Ensam.
Jag har gjort klart allt jag ska, förutom att jag väntar på material från polisen.
Men numret jag fick för att ringa och stöta på var fel.
Så jag sitter här och väntar, väntar, väntar.
Hade annars hoppats på en tidigt avslutad arbetsdag, efter hittegodsauktionen i Folkets park.
Det finns en stor oro inuti mig och jag vill faktiskt inte vara här längre och känna de konstiga hjärtslagen.
Nästa vecka är det skolavslutningsvecka, hoppas jag kommer lindrigt undan då. Hålla ut till onsdag kväll bara, sedan blir jag ledig.
Hej tristess
Åh, det var ett tråkigt program de tittar på.
Tråkigt på en lördagskväll, som när man var liten. Och jag är så trött efter min sömnlösa natt att jag nästan inte vill vara med längre.
I morgon är det också ett rätt tidigt jobb. Men förhoppningsvis blir det också en tidig kväll.
Var det verkligen 8 000 på grissläppet i Skedvi i morse?
Så många kommer inte när de släpper ut kor eller hästar.
Bisarrt.
Jag missar henne nu
Sitter och grämer mig över att Lindi Ortega är i Sverige igen.
Och jag jobbar.
I går var hon i Stockholm och nu är hon på väg till Göteborg.
Jag hade samma otur förra gången hon var här.
Kväll som inte blir mörk
Så trött jag blev nu då. Konstigt.
Det har ju inte varit någon direkt jobbig dag.
Men en närapå sömnlös natt.
Och i morgon ska jag också jobba.
Mina ögon känns dimmiga.
Puh.
Törsten, ack den törsten
Åh, jag dricker och dricker så jag börjar undra om jag har fått diabetes.
Hur kan man vara så törstig?
Försöker styra upp något med Åsa igen, fast nu ska hon tillfälligt flytta till Djura och jobba som servitris i Leksand.
Och i morgon får jag styra upp min arbetsdag alldeles som jag vill. När hände det senast?
Då kan jag ha sovmorgon. Träffa Karin och Maria när de får stipendium. Och gå till gammelgården och lyssna på Kajsa när hon spelar med sina systrar. Allt ska resultera i fyra bilder och 1 850 tecken, det är det enda som är bestämt i förväg.
Lyssnar på en tiokronorsskiva som jag köpte på Bengans i helgen. "There Goes Rhymin' Simon". Alltså Simon & Garfunkel i all ära, men Paul Simon solo är något annorlunda och vilka fantastiska låtar. Varför har jag inte hört det här ordentligt förut?
Känslor så svåra att begripa
Undrar vad det är som gör en knäsvag då man möter vissa människor.
Människor som man träffat på lite då och då genom årens lopp, men egentligen inte känner alls.
Det är väl sådant som kallas personkemi, men hur det funkar begriper jag inte. Och att det inte går över.
Som den gifta tvåbarnsmamman på kommunens näringslivsenhet, magnetisk på något vis. Vi går närmare och närmare när vi pratar med varandra om sådant jag ska skriva. Så har det alltid varit.
Eller konstlärarinnan som jobbar extra i blomsteraffären. Som jag såg första gången ute på ett jobb 2003. Det blir fortfarande som ett brus inombords varje gång hon ser mig i ögonen.
Och så kan det vara andra sorters känslor som i stället är misshagliga. Som när jag ska gå in på en högstadieskola. Då knyter det sig i magen.
Det spelar ingen roll vilken högstadieskola det är. Och om det är gymnasium eller mellanstadie i samma byggnad så är det bara i högstadiedelen som obehaget känns. Högstadielukten, atmosfären. Jag vill bara ut så fort som möjligt.
I dag har jag upplevt båda de där fenomenen.
Det regnar ute nu.
Och jag vill härifrån.
Få vara ifred.
Somna. Vakna
Oh, mitt stackars huvud. Vad det gör ont.
Men gräset har jag klippt i alla fall.
Och nationaldagsjobben får jag planera som jag vill.
Oh, hoppas att jag kan sova snart.
Och att jag vaknar frisk och något piggare.
Ett ögonblick
Mina ögon är alldeles grumliga.
Och de gör ont.
Jag fick en tid hos optikern i morgon bitti.
Inget jag längtar till, för det känns som att gå till doktorn.
Som att gå och få sin dom.
Och sedan blev det tisdag...
Det mulnar på.
Känns som en ovanligt händelselös tisdag.
Hoppas den snart tar slut.
Känner mig lite omotiverad för jobb i dag.
Nere på gatan händer just ingenting.
Jag borde gå ner till optikern.
För det känns som att jag har tid med det nu.
Mina ögon är alldeles suddiga igen.
Efter bara två och en halv timmes stirrande in i skärmen.
Jag skulle vilja sova lite.
Vi har börjat låsa dörren på jobbet, fick jag veta när jag kom i dag.
Det är för mycket spring så vi blir ideligen störda.
Den envetna diktmannen och en hotfull gubbe som ska lämna insändare.
Folk som kommer med bilder i sina kameror som de inte vet hur de ska föra över till en dator.
Gnällspikar som vill klaga och beklaga, men även sådana som vill ge tips, vilka vi nu kommer att missa.
Jag hör röster svagt, de går knappt att urskilja.
Annars är det mest datorfläkten som låter och en och annan mopedist på gatan.
Markisen som fladdrar till, några regndroppar mot fönstret.
Telefonen har inte ringt till mig en enda gång hittills.
Den här dagen känns faktiskt ganska onödig.
Söndagsknepigheterna
Sunday, Sunday here again...
Åh, hå.
Alla verkar väldigt trötta efter ettårskalaset.
Jag med visserligen.
Fruktansvärt trött faktiskt.
Utan någon godtagbar anledning. Annat än att jag sover så lite om nätterna.
I morgon ska jag åka hem. Längtar inte.
