abrovink

 

De ser glada ut.

Men jag kommer inte riktigt ihåg om jag tyckte att det var roligt att ta studenten.

Det kändes rätt förvirrande.

Jag kom hem till min farbror vid fyratiden på morgonen efter.

Tre timmar senare blev jag skjutsad till tåget, för jag skulle åka och göra inträdesprov till Skara skolscen.

Jag kom inte in. Förstås.

Jag gick två år på en folkhögskola i Arvika i stället. Fick några vänner för livet, känns det som. Även fast jag aldrig träffar dem. Men det skulle inte kännas särskilt konstigt om jag gjorde det. För det har faktiskt hänt, i modern tid.

 

Jag pratade med Asrin som gått ut NA3. Frågade inte om hennes betyg, men hon verkade ruskigt ambitiös. Hon vill jobba med människor och funderar på att antingen bli jurist eller psykolog. Men hon uteslöt inte en läkarkarriär heller. Det var ju därför det var så bra att gå NA, man kan bli allt det där sedan.

 

På mitt fotografi kunde jag läsa texten som en hade tatuerat lite diskret från armhålan och neråt.

"my dad, my hero", stod det.

Jag gick in på hennes facebook-sida. Hennes omslagsbild var en leende man med en bäbis i famn.

Jag antar att det var hennes pappa. Och att han nu är död.

Jag har tänkt på henne sedan dess.