abrovink

Undrar vad det är som gör en knäsvag då man möter vissa människor.

Människor som man träffat på lite då och då genom årens lopp, men egentligen inte känner alls.

Det är väl sådant som kallas personkemi, men hur det funkar begriper jag inte. Och att det inte går över.

 

Som den gifta tvåbarnsmamman på kommunens näringslivsenhet, magnetisk på något vis. Vi går närmare och närmare när vi pratar med varandra om sådant jag ska skriva. Så har det alltid varit.

Eller konstlärarinnan som jobbar extra i blomsteraffären. Som jag såg första gången ute på ett jobb 2003. Det blir fortfarande som ett brus inombords varje gång hon ser mig i ögonen.

 

Och så kan det vara andra sorters känslor som i stället är misshagliga. Som när jag ska gå in på en högstadieskola. Då knyter det sig i magen.

Det spelar ingen roll vilken högstadieskola det är. Och om det är gymnasium eller mellanstadie i samma byggnad så är det bara i högstadiedelen som obehaget känns. Högstadielukten, atmosfären. Jag vill bara ut så fort som möjligt.

 

I dag har jag upplevt båda de där fenomenen.

Det regnar ute nu.

Och jag vill härifrån.

Få vara ifred.