Och på den tionde dagen
Tio dagar. Tio dagar i följd har jag gått till jobbet.
Jag har ingen aning om hur många texter det blivit, eller hur många bilder jag lagt in.
Nu är jag less på det här och väldigt trött.
Jag längtar efter att vara i huset. Det är otäck vår i luften. Jag skulle vilja stå ute på gården och lyssna på ingenting.
Men jag ska till kören. Ensam för du är för sjuk för att komma.
Det känns inte så roligt. Och vi som ska hålla på ända till halv tio numera.
Hoppas det går bra, att det händer något, så jag inte behöver känna mig så frustrerad över att tiden går och inget låter bra. Det är ju så stressande att jag kommer att missa ett par rep.
Jag mejlade om att jag behöver en tågbiljett. För nu är det inte ens tre veckor tills jag ska till Östersund.
Varför får jag inget veta?
Fast alla andra som ska åka behöver också tågbiljetter.
Det känns som att det blir roligt.
Tiden försvinner
Aldrig hinner man med något ordentligt. Nu skjuter jag en dag till på att installera min nya jobbtelefon. Jag har inte hunnit lyssna på några körövningsfiler, som jag planerade. Måtte jag bara hinna igenom en del i kväll.
Jag har en artikel kvar att skriva som också får vänta till morgondagen.
Och så tog jag på mig att recensera en skiva.
Man fick lov att ladda ner den, vilket innebär att jag inte kan lyssna på den i bilen. Om jag inte bränner en skiva då förstås, kanske det vore idé att göra så.
Det är åttonde arbetsdagen i rad, så jag är faktiskt inte särskilt motiverad att göra någonting åt det. Jag är mest bara trött.
Jävla annonser
Såg en annons i högerspalten på facebook. Distanssommarkurser på Mittuniversitetet.
Kanske det, tänkte jag. Jag vill absolut lära mig något nytt.
Men fanns det något som jag har nytta av då? Nä.
Såklart inte.
7,5 poäng sociologi, populärkultur, lät visserligen intressant. Analysera populärkultur utifrån sociologiska teorier.
Men ska man verkligen behöva läsa tio böcker för en så kort kurs?
Jag klickade på en länk till en bok... länken ledde ingenstans.
Jag lägger ner studieplanerna. Den där urusla webbredaktörsutbildningen jag tog mig igenom förra året gjorde mig förresten skeptiskt till webbstudier.
Jag ska nog ha semester i stället.
En annan annons i samma spalt informerar mig om att "svenskor söker pojkvän". Och de är "DESPERATA".
Vill man dejta nån desperat eller?
Jävla skit-facebook som lägger uppp skitannonser.
Du distraherar mig i dag
Jag ska försöka komma igång och skriva mina artiklar. Men i stället tittar jag på bilder av dig. Det är mycket roligare. Ibland är du helt mystisk.
Puss
Fångad i ett jordskred
Is this the real life?
Is this just fantasy?
Caught in a landslide
No escape from reality
Is this just fantasy?
Caught in a landslide
No escape from reality
Längta hem
Öppet vatten i älven. Då blir det rimfrost på trädgrenarna i Stora Skedvi. Som i en sagobok.
Ibland är verkligheten som finast i gnistrande kyla.
Dalateatern är på väg för att spela Varg.
Men vargfrågan är inte så brännande i Stora Skedvi. Hembygdsföreningens ordförande säger att det är mycket mer diskussioner om vildsvin.
Men visst lär det finnas varg i skogen. Mot gränsen till Hofors där jägarna knappt hittat några älgar.
Jag har ofta känt mig främmande. Ända sedan jag var liten. Men inte där. Det har alltid varit så hemma.
Tills nu. Eller nyss.
Jag känner mig vilse där med.
Det kanske inte är meningen att en sådan som jag ska hitta hem. Men hemlängtan, det har jag.
Drrraaaget
Oh, i dag är jag bra speedad. Darrande, yr och trött, men så jävla surrig i huvudet. Jag styr tidningen i dag. Alla reportrar kom för sent, så jag började skriva grejer själv i stället.
Morgondagens topp om kvinnan som dömts till fängelse efter att ha knivhuggit två av sina män. Om kommunen som får pengar av Trafikverket för att göra en cykelbana. Jag pratar i telefon, med kyrkotanter, läsare och med webbdesken.
Samtidigt redigerar jag sidor. Käftar med folk på facebook om diverse moraliska spörsmål. Jag har rätt, de har fel.
Inget känns det minsta stressande, vilket det väl skulle kunna göra. Hoppas bara det håller i sig hela dagen, kvällen, under fackmötet, under körrepet. Ska jag kollapsa kan det väl bli i morgon.
I dag ska jag i alla fall äta något.
Hårt som en dubbelknut
Det mulnar på. Och tröttheten kommer över mig.
Blev så uppfylld av ett inre skrik.
Jag känner mig instängd här. Släpp i väg mig!
Det är fan i mig vårkänslor i atmosfären.
Något som kvävs inombords.
En nervig oro som knyter ihop mig.
Ute på gatan var det en som öste i en massa snö i systemkassen.
Undrar om han skulle kyla bärsen?
Han hade en mössa med öronlappar.
Kan man inte få skolka från livet ett tag?
Orkar inte med folk. Behöver svängrum.
Stäng av.
Rastlösa morgonen
Stretchin' out like Bootsy's rubber band.
Sitter som på nålar. Kan inte skriva. Men snart ska jag åka till Säter.
Kulturskolan har konsert. De ska locka till sig elever.
Bra jobb, bra jobb. Skulle faktiskt inte vilja ha något annat att åka på just nu.
Undrar varför den där jävla fläkten står kvar där fortfarande. Men det är snart sommar igen så åbäket kan väl lika gärna behållas tills dess.
Nerverna är på utsidan den här morgonen. Kaffe och vatten. Det var vad det blev till frukost.
Men hungern vill inte infinna sig. Inte i dag heller.
Önskar egentligen att jag satt på ett flygplan. På väg mot någon annastans.
Ja, tänk om
Tänk om det fanns en läkare. Som man vågade lita på.
Som man vågade berätta för. Hur det är.
Någon som inte ifrågasatte. En som kunde hjälpa.
Någon man kunde prata med. Då allt blir kaos.
Läkare är nästan det värsta jag vet.
Känn dig blåst
Jag skulle öva sångstämmor. Men det är så kaotiskt inuti mig. Jag skulle spela munspel då. För att det behövdes. För att hjärklappningen, yrseln och kvävningskänslan inte försvinner. Men då kom illamåendet. Så nu sitter jag här och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte gå ut en gång till.
FYI
Jag längtar härifrån.
Det var bara det.
Roffarsvinen förmörkar min sinnevärld
8 000 tecken. 3 artiklar. 7 nya bilder och 2 från arkivet.
Det är väl ett rätt gott dagsverke en fredag ändå.
Det är material för 3 hela sidor.
Det är rätt många på en dag för EN enda reporter/fotograf.
Och ändå hann jag titta på en timslång dokumentär som heter Lönesänkarna.
Den handlar om hur utvecklingen för löntagarna har stått stilla - medan näringslivet bara blivit rikare.
Det har pågått i 30 år.
En forskare i filmen säger att det inte är bra att hålla nere lönerna på det viset. De anställda står för upp till 70 procent av efterfrågan, alltså konsumtionen. De behöver pengar att handla för så att företagen kan producera mer.
Nu hålls konsumtionen i stället uppe med lånade pengar, vilket har lett till lånebubblor, skuldkriser och finanskriser. Vilket gör att skuldsatta länder inte har råd att importera. Då får exportländer som Sverige inte heller sälja som förr.
Men lönerna ska pressas, mer jobbskatteavdrag så märks det inte så mycket.
Pengarna går till näringslivet som skiter i att investera, de stoppar vinsten i egna fickor i stället och blir oändligt mycket rikare.
Fan vad jag hatar det där. Jag är så jävla förbannad i dag på allt möjligt och så tittar jag på sådant här.
Ge mig mer lön, för helvete.
Skadeglädjen den sanna
Ha, ha, ha, ha, ha.
Jag köpte några jävla citrusfrukter som är helt hopplösa att skala.
Så jag gick in till Pär. Tog hans små lättskalade och la dit mina hårda jävlar i stället.
Då får han sitta och kämpa i morgon.
Här om kvällen glömde Berit sin stora plånbok i köket. Ångrar att jag inte la i något. Men gör hon det igen så...
Kaffe svart och äckligt
Undrar om det är något fel på kaffeautomaten. Det blir skitäckligt hur man än gör.
Jag måste bli frisk nu. För jag är så trött. Två eftermiddagar som börjat med möten. Sedan i väg till jobbet för att slutföra kvällspass. Det här blir veckans sista. Så i morgon måste jag gå upp tidigt.
Snart börjar en föreläsning som heter Det intressanta Hedemora.
En så ointressant titel att jag inte skulle gått dit om det inte var för att jag måste.
Sämre kvällsjobb kan man förstås ha. Sitta på en stol och anteckna lite går bra, även om man råkar ha måttlig feber.
Men tills dess ska jag drömma mig bort ett tag.
Känner du Elvis?
Rösten har nästan helt försvunnit.
Vilket innebär skrivbordstjänst utan telefonsamtal.
Fast jag måste ut på ett jobb lite senare i kväll.
Jag gick till medicinskåpet. Nu väntar jag på att tabletten ska börja verka.
I Sollentuna fanns det en som hette Elvis när jag växte upp.
Det kom ett fråga från stayfriends nu, om jag känner honom.
Det gör jag inte. Fast jag har kollat upp honom förut.
Elvis blev raggare.
Det blir man inte i Sollentuna, inte utan vidare.
Så Elvis måste haft påbrå.
Tror han gick fordon på gymnasiet, blev sprutlackerare, flyttade så småningom till Småland, gifte sig, fick barn, skiljde sig, åkte raggarbil och blev rund om magen.
Ett tag bodde han i Rättvik, sedan kom han tillbaka till Sollentuna och bodde i ett hus med en av mina gamla klasskompisar, hans brorsa och styvfar? Mysko. På något sätt.
Fast nu bor Elvis i Målilla, orten som har väremrekordet i Sverige. Jag har varit i Målilla för jag har bott i grannkommunen Högsby. Men varöfr man vill flytta dit är... mysko.
Alltså, jag vet ju uppenbarligen en hel del om Elvis. Har hört att han blev utslängd från Sollentuna-haket Tipsy när Eddie M spelade där. Lyckades ta sig in igen och blev utstlängd på nytt.
Fast jag känner inte honom.
Och Elvis minns knappast mig.
Det är stunder som den här som det blir så uppenbart varför jag borde ha det här yrket. Och inget annat.
Jag kollar upp saker, folk, lägger ihop två och två, samlar ledtrådar och blir sjukt nyfiken.
Jag har kanske sagt tre ord till Elvis i hela mitt liv. Och jag kan inte förstå varför jag vill veta vem han är i dag.
Irritationsmoment
Fan, jag skulle inte ha tagit den där iprenen. Nu sitter jag ju och febersvettas som en tok.
Inte får man vara ifred heller. Två personer som inte är schemalagda just nu befinner sig här. Och nu kommer det folk och ska städa också.
Fan, jag kunde ju fått ha lagt mig och vilat annars. Har ju ändå inget särskilt att göra.
Försvinner
Jag håller på att tappa rösten. På riktigt.
Det har jag nästan aldrig gjort.
Och nu ska jag börja jobba. Prata i telefon.
Ha. Det går åt helvete.
Saknaden efter ett blåsinstrument
Jag skulle ha stoppat ett munspel i fickan. När hjärtat slår så där och känslan av att luften inte räcker till kommer tassande. Då är det så bra att ha munspelet till hands
Ta vägen
Jag är där igen. Jagad. Jag vet inte hur jag ska komma undan. Det finns inga gömställen längre.
Spela som att skriva trummor
En pratar i telefon, en har gjort tre olika rubrikförslag, en skriver 4 000 tecken om att det ska bli en studiecirkel i schack.
Och så är det jag.
Jag tittar ut genom fönstret.
Ser en rökande man i övre medelåldern i svarta och förmodligen dyra kläder.
Hans mycket yngre, blonderade, hårdsminkade fru, borstar ihärdigt bort något från hans rockslag medan han står i bankomatkön.
Hennes svarta mockastövlar har rejält höga klackar.
Kanske hon inte är hans fru. Men de signalerar tydligt att de är ett par i alla fall.
Jag har också skrivit. Ska dessutom skriva mer.
Men det får bli kort. Jag har blivit lite långrandig på sistone.
Numera är det ju helt okej eftersom vi har så mycket plats i tidningen.
Men ord behöver kombineras varsamt om de ska bli ordentligt lästa.
Och rytmen, alltså. Det måste svänga.
Som Gene Krupa spelar trummor. Det har jag fått lära mig på Poppius av Anna-Maria Hagerfors.
"Lyonnaise poatatoes and no pork chops". Det var rytmen som Gene Krupa sa att han spelade.
Världen utanför
Hm... en gubbe med någon sorts vandringsstav, en grov, lång pinne med barken kvar, gick in på Handelsbanken.
Jag är faktiskt mycket nöjd med att ha ett stort jobbfönster mot Åsgatan. Man kan få se rätt märkliga grejer om man vrider huvudet lite åt vänster. Studera världen utanför, pulsådern i den lilla stan.
Här kör bilar in i vägskyltar, folk parkerar i korsningen för att ta ut pengar i bankomaten, vilket får busschaufförerna att tuta ilsket. Eller varför inte en bil med en spark på taket och på sparken sitter det en tomte som håller en gitarr. Fast det var länge sedan den syntes till nu.
Nu ser jag vem gubben med käppen är. Det är ju den otrevlige göteborgaren som var här i somras. Han som hotade folk med stryk, kom med skamliga förslag till förbipasserande damer och försökte sno en annan mans rullator titt som tätt.
Han är lika vinglig nu.
Undrar om han inte hade samma svarta träningsoverallsbrallor nu också.
Mord på en bra story
Misstänkte väl att det var för bra för att vara sant. Det är inte alls säkert att det är Rickard III:s skelett de har hittat under en engelsk parkering.
Nu säger andra forskare att den där typen av dna inte lämpar sig för att identifiera enskilda individer. Så det kan vara vem som helst.
En rätt dålig dag
Yr i huvudet och det svider i halsen. Musklerna och lederna värker och det gör ont i öronen.
Det är dyrt att bli sjuk men för en gångs skull kanske jag borde stanna hemma från jobbet.
I morgon i så fall.
Nu skriver jag en artikel om hjärtstopp, vilket fått mig att känna obehagskänslor i bröstet.
Och när jag för ovanlighetens skull kommer sist till jobbet, det var ju ett bedrövligt väglag att åka omkring i, så läxar chefen upp oss för att vi är sena och påpekar vad vi borde hinna med innan morgonmötet.
Det är för att en lagård brann ner i morse, det började långt innan våran arbetstid.
Reportern som brukar komma senast svängde förbi på vägen till jobbet, så nu får han beröm. Vi andra är lata.
Resterna av en kung
I England sägs det att de hittat kvarlevorna från Richard III - under en parkeringsplats.
Forskare har jämfört med dna från en samtida möbelsnickare i London.
Richard III stupade vid slaget vid Bosworth 1485. Hur kan han ha hamnat under parkeringsplatsen?
Richard III stupade vid slaget vid Bosworth 1485. Hur kan han ha hamnat under parkeringsplatsen?
"En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!", ropar han i Shakespeare-pjäsen strax innan han dör.
Varvar och kombinerar
We need someone or something new
Something else to get us through
The Doors. Och kaffe. The Doors igen. Mera kaffe.
Så kan man ju också tillbringa en lördag när solen går ner.
Önskefull i onödan
Jag skulle vilja vara ihärdig. Men jag tappar bara intresset.
Så typiskt.
