abrovink

En pratar i telefon, en har gjort tre olika rubrikförslag, en skriver 4 000 tecken om att det ska bli en studiecirkel i schack.

Och så är det jag.

Jag tittar ut genom fönstret.

Ser en rökande man i övre medelåldern i svarta och förmodligen dyra kläder.

Hans mycket yngre, blonderade, hårdsminkade fru, borstar ihärdigt bort något från hans rockslag medan han står i bankomatkön.

Hennes svarta mockastövlar har rejält höga klackar.

Kanske hon inte är hans fru. Men de signalerar tydligt att de är ett par i alla fall.

 

Jag har också skrivit. Ska dessutom skriva mer.

Men det får bli kort. Jag har blivit lite långrandig på sistone.

Numera är det ju helt okej eftersom vi har så mycket plats i tidningen.

 

Men ord behöver kombineras varsamt om de ska bli ordentligt lästa.

Och rytmen, alltså. Det måste svänga.

 

Som Gene Krupa spelar trummor. Det har jag fått lära mig på Poppius av Anna-Maria Hagerfors.

"Lyonnaise poatatoes and no pork chops". Det var rytmen som Gene Krupa sa att han spelade.