I'm a choir-boy
En get dricker smet och blir fet.
Åh, nej. Det har börjat igen.
Fast jag börjar bli sömnig.
Jag borde försöka sova.
Det händer alltid så mycket på kören, med sångerna vi övar.
Men jag måste börja nöta dem hemma, nu också.
Jag gissar för mycket, läser stint bland noter och text.
Och det är snart bara en månad kvar.
Men alltså, basstämman. Det är nästan alltid samma personer som är borta. Och bara en av dem är säker på det vi ska sjunga. Det bådar ju inte gott.
Och så sjukt jobbigt det var att vi skulle ta jättehöga toner i en Rongedal-sång, för att direkt efter gå ner i det allra lägsta registret vi klarar. Hoppas det inte blir så på konserten. För jag har förhoppningar om att den kan bli riktigt bra, lite annorlunda mot andra julkonserter som det går 13 av på dussinet.
Höstmörkt och mörk makt
Höstmörkret är inte särskilt uppmuntrande.
Det har redan börjat bli svårt att urskilja personerna på gatan. Ändå har stan inte tänt gatubelysningen.
Jag ska åka på kommunfullmäktige i Säter. För vilken gång i ordningen har jag glömt.
Det blir nya (nåja, några nya i alla fall) ledamöter som ska ta plats efter valet. Tre Sverigedemokrater och förmodligen en nazist, som kuppat sig in på ett av deras mandat, för att de kört med öppna listor där vem som helst kan skriva i ett namn.
Det är märkligt hur rumsren nazismen har blivit i det här landet, på bara något år.
V och F! kallas för extremistpartier.
I demokratisk anda ska även antidemokrater beredas plats, därför bjuds nazister in till skolor för att sprida sitt budskap till elever.
Det hade aldrig kunnat hända när jag gick i skolan.
Det var inte så länge sedan som Sverigedemokraterna hade en punkt i sitt partiprogram som sa att alla som invandrat till Sverige efter 1975 skulle bli av med sitt svenska medborgarskap. Björn Söder, riksdagens andre vice talman, har bakgrund i Vit makt-rörelsen och tycker typ att Zlatan är för osvensk för att få spela i landslaget.
Lite konstigt alltihop. Kan jag tycka.
Döden, döden, döden
Tänk att Ewa dog.
Bara sådär.
Helt plötsligt.
Det var ju inte så ofta vi sågs de sista åren. Men hon var alltid så klarsynt. Förstod alltid hur jag menade. Så lätt att prata med. Det där kommer jag ju att sakna så länge jag lever.
Och hur länge hade hon och farbror varit särbos? 25 år?
Hon blev inte särskilt gammal. Det måste vara väldigt ensamt för honom nu.
Och nu läser jag att Kim Anderzon också är död. Vi är skolade i samma skådespelartradition. Fast hon gick Teaterstudion 1968. Jag slutade där 1993.
Den nya möbeln
Ja, så blev jag också med divansoffa då. Impulsköpet som hade nästan två månaders leveranstid, eftersom den skulle tillverkas enligt order på fabriken i Estland. Det kostar med möbler minsann, men jag får väl dras med den ett tag så det behövs väl ingen ny på ett tag. Den gamla, billiga varianten jag hade, hade ju faktiskt hängt med sedan millennieskiftet, typ.
Pengar är till besvär, de rinner in och rinner ut igen
Va fult att smygta en bild på mig, så där, på Silver Saddle Motel i New Mexico.
Och vilket gruppfoto!
Slutavräkningen för den där trippen har kommit nu. Ett par tusen kronor till att betala.
Och i dag kom en soffa hem till mig.
Och jag gick till däckverkstan på lunchen, för jag behövde vinterdäck.
Jösses, lönen är slut innan jag ens har fått den. Det var längesedan mitt bankkonto råkade ut för en sådan allvarlig attack.
Rimmar som av tvång
Ett barn spinner garn i en kvarn.
En skurk tar en slurk ur en burk.
En hund får en blund i en lund.
En präst går på fest med en häst.
En flicka får hicka av dricka.
En röst skänker tröst åt ett bröst.
Det går inte att sluta, när man väl har börjat.
Lite jobbigt faktiskt.
I morgon ska jag träffa doktorn. Och jag behöver bara jobba tre dagar den här veckan. Skönt.
Vem vet. Kanske det här blir den sista helgen jag jobbar. Det är förhandling om nytt schema i morgon.
Adjö långledigheter och OB-tillägg.
I dag går det inte
Den här gången blir jag inte pigg på eftermiddagen.
Som jag har blivit ända sedan jag landade i Sverige.
Sömnunderskottet börjar kanske ta ut sin rätt.
Förhoppningsvis slipper jag vakna klockan tre i natt, utan att kunna somna om också.
Helgjobben ser ut att bli enkla och ostressiga. Men man vet aldrig vad som händer.
Lyssnar på Joan Jett. Hon har nyss fyllt 56. Det ser hon inte ut att vara. Fast vissa rockstjärnor tycks inte åldras som andra människor.
Men visst har åren förändrat utseendet sedan hon var tonårsstjärna i The Runaways.
Ungefär mitt i natten
Uh, vad det tjuter i huvudet.
Det går ju inte att sova.
Men jag har vänt på dygnet.
Klockan borde vara tio i sju på kvällen nu.
Men den står på 03.49.
Hjärtat slår fort och hjärnan är full av funderingar.
Varför, varför, varför?
Om några timmar ska jag åka till jobbet för första gången på tre veckor.
Och hur känns det då?
Önskar att det fanns fler människor jag vågade lita på.
Det skulle bli lite enklare då.
Det får nog vara nog
För tredje kvällen har jag fått ett grönt streck på undersidan av min vänstra handled.
För tredje kvällen gick jag in på Museum Club.
Men jag tog tog ett glas vin lite snabbt, sedan gick jag ut igen.
Det var inte så att bandet var dåligt. Snarare var det rätt intressant att de var indianer, minst hälften av publiken var indianer. Indianer som spelar country.
Men jag orkar inte känner jag. Magen står ut i alla hörn. Kanske jag går tillbaka om någon timme.
Jag har inte hängt med i berusningsgraden hos de andra. Tycker mest att de är asjobbiga. Och ingenting smakar gott, inget vill jag ha.
Öl, usch! Whiskey, blä! Vin, fy! En drink? Nä, jag orkar knappt dricka vatten, så mätt känner jag mig.
Jag säger att jag gick för att packa mina väskor, när de ställer mig till svars. Fast det har jag förstås redan gjort.
Jag vill ha en ostressig start på morgonen.
Lite tråkigt är det. Men det får väl vara så. I morgon eftermiddag börjar den långa flygresan, med två byten.
Det är värst att flyga hem. Då finns inte den där förväntansfullheten som kan hålla den värsta tristessen borta.
Hej då USA. Det var trevligt den här gången också, bättre än sist. Men det har väl sina randiga skäl. 
Det drar ihop sig till final
Alltså, man vet ju att det är stort. Men när man kommer dit känns det ändå större än vad som gick att föreställa sig.
Grand Canyon. Jag köpte en bok om hur det upptäcktes och hur det blev sedan.
Jag har köpt flera böcker; en signerad fotobok av Santa Fe-fotografen Lisa Law, som hängde med rockstjärnor och hippies på 60-talet och en kokbok med south west-köket.
I dag köpte jag tredje paret skor och t-shirts och tröjor är uppe i fem till antalet.
Men i morgon eftermiddag åker vi hem.
Det är slut nu.
Jag känner mig slut.
Intensiva veckor, sena nätter, för mycket öl, whiskey och margaritas, alltför stora portioner onyttig mat, mycket stillasittande varvat med stress.
Men först blir det en sista kväll på Museum Club at Route 66, Flagstaff AZ.
I går spelade Brianna Payne.
Tur att det dröjer en vecka innan jag har tid hos doktorn. Det lär behövas lite återhämtning efter det här.
Men roligt har det varit. Upplevelserna har varit många och av varierande slag.
Det här var bättre än på länge och egentligen vill jag inte åka hem.
I går var det två i gruppen som gifte sig förresten. De vigdes av en domare i en av domstolens rättssalar. Det var också en annorlunda upplevelse.
Men visst dör det lite nu på något sätt.
Här kommer natten
Kan inte sova.
Klockan är mitt i natten och jag är hur stressad som helst av någon anledning. Hjärtat vill inte lugna ner sig.
Var och tittade på en krater efter ett meteoritnedslag för 50 000 år sedan. Vilken smäll.
Vi var på ett klassiskt pit stop längs gamla och lite bortglömda Route 66.
Ett klassiskt filmstjärnehotell i New Mexico. Mycket Western-skådisar som bott där. Men jag skulle nog vilja ta in hos Hanoi Jane:
Och om jag bara kan somna igen nu ett tag, så blir nog allting bra till slut.
Vill röra på mig
Aldrig har vi väl gått så lite som på den här resan. Hoppas det blir lite mer i dag. Hoppas att det går att vara lite för sig själv. Det är så omständligt att förflytta sig i grupp.
Och nu blir det andra dygnet i Santa Fe. Sedan åker vi till Flagstaff som ligger ännu högre. Nästan 3 000 meter över havet.
Hittills har vi varit i Nashville, Memphis, Mineral Wells, Clovis, gjort korta stopp i Fort Sumner och Santa Rosa.
(Hon fanns på väggarna där)
Och nu blir det andra dygnet i Santa Fe. Sedan åker vi till Flagstaff som ligger ännu högre. Nästan 3 000 meter över havet.
Alla hus i Santa Fe är likadana. Lustigt. Bruna, lerfärgade, platta enplanshus. Mycket mexikanskt och indianskt här.
Och här var det rockhistoria
77-åriga David Bigham i Norman Petty-studion i Clovis, New Mexico, där han sjöng in låtar med Buddy Holly.
Hur coolt är inte det.
David har varit bakgrundssångare åt Roy Orbison och Waylon Jennings också.
Över gränsen
Efter en natt i Amarillo och middag på The Big Texan steakhouse där man kan få 72 oz biff gratis om man lyckas sätta i sig altihop inklusive tillbehör på mindre än en timme är vi åter i bussen och har precis passerat gränsen till New Mexico.
The Big Texan
På vägen har vi tittat på Cadillac Range.
The Big Texan
På vägen har vi tittat på Cadillac Range.
Dagens slutdestination är Clovis, Buddy Hollys födelsestad. Vi ska få en egen konsert, bli bjudna på mat och bli guidade i ett museum.
Cadillac Range:
On the road again
Över prärien mot nästa destination.
Amarillo.
Dagens tema verkar vara mat. Kvällen ska tillbringas på ett berömt steakhouse längs Route 66.
Många band har vi sett på Tommy Alverson's Family Gathering. Spenderat pengar på skivor och t-shirts.
Och jag har suttit i juryn i en Bloody Mary-tävling.
Ölen behöver attiraljer för att hålla sig kall i Texas.
Festival varje dag
Efterfest i våran Trailer.
En vända till Walmart och liqour store och snabbt koppla upp sig mot bussens wifi under de korta turerna. Det finns nämligen ingen på festivalen som börjar i dag. Tommy Alverson Family Gathering.
Tolv av oss har vip-biljetter och får vistas överallt.
Walking in Memphis
Vi var på en rundtur i Sun-studion och guidades av Dina. Hon kan sin rockhistoria utan och innan och klär sig stilenligt och snyggt.
Vi tittade på original-acetaten till Rocket 88. Det som anses vara världens första rocklåt. Och så miken som Presley, Cash, Orbison, Lewis och de andra ska ha använt på 50-talet. Man får hålla i den faktiskt.
På kvällen var vi på Beale Street förstås. Gick in och ut på bluesklubbarna.
Och än är det långt kvar innan den här festen är slut.
