Uuuuuuhhh
"Det är precis som ett dårhus ibland. I dig you man. Gå inte vilse."
Det hade jag redan gjort.
Tur att jag åkte till kören. Fick koncentrera mig lite, lyssna, ta in. Det skulle behövas mer reptid. Men så är det väl alltid? Det börjar ändå bitvis låta riktigt bra, tycker jag.
Jag ska fortsätta öva, säkert inte lika mycket som jag har tänkt, för så är det väl alltid, men jag vill känna mig säker, riktigt säker och inte börja tvivla om jag står bland osäkra.
Färdig för skroten
Jaha. De lägger ner oss. Än så länge ingen offentlig information. Men jag fick ett samtal efter MBL-förhandlingen.
Dalarnas äldsta tidning försvinner, så när som på första sidan för att lura kvar några prenumeranter. Innehållet blir däremot identiskt med det som står i BT.
Pär flyttar till Borlänge. Han bor ju där. Men han har också blivit något av redledningens kelgris.
PG ska bli redigerare, eller Print-redaktör som de väljer att kalla det. För det är inte så mycket redigering längre, mest ett pusslande med mallar.
Så är det jag, Berit och Eva då. Antar att vi får bilda någon sorts lokalredaktion tills vidare. Innebär det kvällsjobb var tredje vecka?
Åh, jag vill mest bara dö ifrån alltihopa. Luften har gått ur mig.
Öva, öva, lite till, lite till
Drog igenom de där motetterna igen. Det sitter nästan nu. De svåraste passagerna är snart där. Jag ska fan i mig nöta tills det känns säkert.
De andra sångerna tar jag lite som de kommer. Men motetterna vill jag kunna. Så att jag törs ta i, när jag hör de andra osäkert sväva omkring. För det gjorde många av stämkamraterna i lördags. Och jag undrade, är det jag som sjungit så fel?
Nej, nej. Jag tittade i noterna och gnolade tyst för mig själv. Det är inte jag, för jag har ju rätt!
Det skulle vara så skönt att känna den där tryggheten. När jag vet att de andra ängsligt kommer att hålla tillbaka, då har jag självsäkerhet nog att ta kommandot. Det vore väldigt olikt mig. Men jag skulle vilja och det borde gå. För jag gjorde det ju faktiskt i lördags, på åtminstone ett par av de krångliga ställena. Skulle bara behövt ta i ännu mer.
Jag var så förvirrad, rädd och obekväm på jobbet i dag. Men jag försökte verkligen göra något bra av de uppdrag jag fick. Så gott som det gick i alla fall. När man egentligen inte vill prata med någon.
Men jag är ju luttrad. Jag behöver inte låtsas vara nyfiken. Jag blir nyfiken på precis vafansomhelst om det behövs. Jag vet var känslan sitter. Jag plockar fram den om det krävs. Det är så skådespelare gör (tänk om jag kanske haft nytta av alla de där teaterskoleåren trots allt?), de spelar inte ledsna, arga eller glada. De kan bli det på kommando. Tyvärr är det inte lika lätt att stänga av känslorna efteråt. Det är därför så många dövar sig med onyttigheter. Eller också är det så att missbrukartyperna söker sig till yrket. Säkert både och.
Självupptagna as, precis som journalister. Ni är lika dåliga som jag.
Inga skandaler
Oj, oj, oj. Vilken märkligt seg måndag. Och så mörkt det är, hela, hela tiden.
Det var personalfest i lördags. Rätt skandallös (inte skandalös), verkar det som.
Jag märkte inget särskilt i alla fall. Jag kastade jordnötter på folk.
Jag var så trött förstås. Ändå övertalades jag att följa med till Rådhuskällaren. Med Malin, Örjan, Maria, Gabriel, Hanna, Lina och Ulla.
Alla tyckte att det var tråkigt där. Så dålig musik. Bättre på Kopparhatten. Men dit orkade jag faktiskt inte följa med.
Fast det var kul att prata med dem förstås. Annars pratar vi ju bara i telefon. Om jobb. Synd att jag inte får jobba i Falun, då vore det enklare att umgås med dem utanför arbetstid.
Kenneth undrar om jag vill följa med till California, L.A, New Mexico och Texas. Om ganska precis elva månader. Man måste preliminärboka så tidigt för att få billiga flygbiljetter. Sjukt!
Men i min tankevärld har jag redan börjat spara pengar. Så om en vecka, när det är dags att preliminärt bestämma sig, kan jag mycket väl tänkas säga ja. Skulle vilja åka dit nu genast faktiskt.
När kvällen lider mot slutet
Undrar om jag kan få gå hem?
Jag har gjort mina kvällsjobb nu.
Och i morgon måste jag gå upp tidigt, för att repa hela dagen med kören ju.
Och så är jag ju så trött, så trött.
Jag snodde en påse godis. Och den åt jag upp. Tror jag blev ännu tröttare av det. Och illamående.
Jag nötte och nötte på förmiddagen, tills jag satte den svåraste insatsen på den första motetten.
Men nu, när jag sitter på jobbet och lyssnar i datorns erbarmeliga högtalare så klarar jag det inte längre.
Det var då själva fan. Jag drar igenom det några gånger när jag kommer hem. Det är inte så mycket mer jag hinner göra.
Det kom en lista över alla som ska på personalfesten. Fick det till 114. Fast lite svinn blir det ju förstås. Kanske jag, om inte annat. För inte brukar det vara direkt jättekul. Två gånger har det varit roligt. Och jag känner mig helt väck fortfarande, hur kul blir det då?
Undrar om Mats ska på någon förfest? Annars kanske jag kan gå dit med honom. Jag hinner ju bara hem och lämna körpärmen, hastigt sätta på mig en kostym, knyta en slips och sedan gå igen. Typ.
Övning ger inte tillräcklig färdighet
Veni creator spiritus.
Pampig avslutning. Men krånglig att få till. Känns ändå överkomlig. Det gör inte den första motetten. Om det inte blir mycket bättre efter lördagens rep, undrar jag hur det ska gå med där konserten.
Och mitt huvud som snurrar. Varför?
Jag sover sjukt mycket. Men i morgon ska jag gå till jobbet har jag bestämt.
Det känns ungefär som när jag fick neuroleptika. Yrsel, matthet, trötthet.
Så skumt.
På lördag är det personalfest också. Jag har plockat fram kläder. Fast jag vet inte om jag går.
Mår jag så här känns det inte som att jag ens orkar gå backen ner dit. Och hem sedan igen?
Jag tränade i förrgår och dagen innan det. Vad har hänt nu? Som om någon dränerar mig på liv.
Tröttheten
Sjukskriven för andra dagen. Och så trött. Jag gör ju knappt mågot annat än ligger ner. Och lyssnar på körlåtar. Försöker lära mig de svåra partierna. De nya struntar jag i än så länge. Köpte en-bok. Önskar att jag hade en ipad. Läsa i telefonen är helt värdelöst. Och ha datorn i knät är sannerligen inget vidare det heller.
Nu vill jag inte mer
Vad är det med mina ögon? Allt är så suddigt. Som om de inte tålde ljuset.
Det blev lite bättre när jag släckte lampan, den vidriga lampan.
Det blir ofta så här, när jag sitter vid den här datorn. Nyhetschefens dator.
Och nu är det kväll, ensam kväll. Kan inte förmå mig att ringa på fler resultatlösa grejer nu.
Vill bara åka hem. Fast inte det heller. Inte på den mörka vägen. Jag åker till huset. Det är bara halvvägs.
Två timmar kvar att jobba. Jag önskar att det fanns ett piano här. Borde försöka öva på lite körlåtar, nu när ingen är här. Det har kommit nya låtar. Flera stycken. Som jag inte kan. Och som vi knappt kommer att hinna öva heller.
Undrar hur det kommer att låta till slut?
Det är inget bra det här
Uh, vad har jag gjort den här helgen? Knappt träffat en människa. Isolation som jag kommer att få lida för. Och dessutom ska jag jobba kväll nästa vecka, månadens ensammaste. Fy fan.
Nej, inte han också!
Usch. Jag fick just höra att Börje har dött.
Så vi har skrattat tillsammans. Ett tag delade vi rum.
Sedan slutade han, kunde inte jobba kvar längre så han fick mer eller mindre sparken.
Jag träffade honom bara några gånger efter det. Han fick alzheimers. Och så dog han. Bara 64 år gammal.
Han berättade mycket om fotografi. Han hade jobbat som fotograf sedan sena tonåren. Brukade berätta en historia om att han en gång blev utslängd ur ett hotellrum, av Jimi Hendrix.
Suck, suck, suck.
Och så har jag varit på undersökning. Jösses vad det knakade.
"Jag tror jag har hittat ett fel direkt", sa kiropraktorn.
En låsning i axeln, nyckelbenet. En låsning i övre delen av ryggen. Det är därför jag gått så ihopkrupen. Nu går det plötsligt att öppna upp på ett annat sätt.
Och så knakade det rejält i korsryggen.
"Tur att du inte väntade längre, för nu gick det så pass lätt att åtgärda. Du är färdigbehandlad", sa kiropraktorn.
Han är nästan en granne i Skedvi och har en musikproducerande son som har bott i Helenelund. Tänka sig, det finns gemensamma nämnare där man minst anar.
Första gången
Åh, va läskigt. Nu ska jag gå till en kiropraktor. Det har jag aldrig gjort förr. Känns nästan som att gå till doktorn. Fast mest av allt är jag nyfiken på vad som ska hända. Jag ska vara där om elva minuter. Det tar nog två minuter att gå dit. Så det är bäst att jag ger mig av.
Ny chefstillvaro
Oplanerat inhopp på chefsstolen igen. Det flyter på bra, ivrig pilotchatt med Maria som gör sidor, reportrar tillbaka från jobb. Hoppas de gamla uvarna skriver i sina mallar och inte håller på att trilskas.
Men jag tror att en av dem kommer att insistera på att göra ändringar hit och dit. Den reporter som bestämt att hon ska ta en timmes promenad på arbetstid, så att hon inte ska bli så stressad.
Snart ska jag åka på körrep. Försöka hitta hem till Håkan. Puh, jag är så vansinnigt trött. Och jag borde ha övat mer. Som alltid. I helgen måste jag försöka nöta lite ordentligt. Och jag måste försöka träna.
Fast det känns som om allt tar stopp snart. Kanske jag blir sjuk då.
Tjata inte hål i huvudet på mig, tack
Uh, helt trött i huvudet bara efter morgonmötet.
Men i en timme har hon suttit och pratat om sig och sitt, avbrutit och inflikat ideligen. Ändå var vi bara tre personer på mötet. Och numera känner jag skadeglädje när något går henne emot. Elakt, men svårt att låta bli.
I och för sig har jag knappt sovit i natt heller. Det sticker så obehagligt i vänsterarmen. Måste vara något som kommit i kläm. Det är som om den domnar bort. Och jag sträcker och klämmer tills det känns bättre. Men så kommer det tillbaka. Det blir rätt spännande att komma till en kiropraktor på torsdag.
Vad har du för problem? Tänk om han frågar så.
Eh, jag tänkte att du skulle fixa mitt höga blodtryck, min stickande arm och min ömmande nacke.
Ha, ha. Egentligen är det lustigt att Janne Schaffer vill ge mig sin skiva. För jag har ju nyss kommit över en box med tio cd-skivor och tre dvd, med i princip allt han har gjort.
Det lyssnar jag på i bilen. Och mycket av det där är så typiskt 70-tal, jag vet många som avskyr det för att det är så jobbigt att lyssna på. Det gör det ännu roligare. 70-talsfusion är inte alltid en så lättillgänglig form av jazz.
Men skivorna är så melodiska, lekfulla och ibland hittar han på så långa fraser att man nästan blir full i skratt. Tänk när Bob Marley kom till Sverige 1971 för att lära honom och de andra att spela reggae. Det var fullt i alla rum i Brommavillan, så Bob Marley fick bo nere i pannrummet. I tre månader. Janne Schaffer tyckte att Bob Marley, som var kortklippt och iklädd svart kostym, vitt skjorta och slips, såg ut som en banktjänsteman.
I efterhand är det ju så dråpligt.
Gitarrlegenden läste tydligen vad jag skrev
Så här skrev jag, när jag var med i tidningens fredagspanel för ett par veckor sedan:
Glimrande
popklassiker på nytt
ÅTERUTGIVNING
Vissa skivor som sedan länge försvunnit från marknaden kan få en nästan mytologisk status, ibland utan att förtjäna det.
Men på ”Opus III & Friends”, där Janne Schaffer möter blivande ABBA-trummisen Ola Brunkert och basisten Björn Stolt, med ett förflutet i Science Poption, skapades något av en förlorad popklassiker. Så angenämt att inspelningarna från 1970 har kommit i nyutgåva! Trion tar avstamp i dåtidens poplandskap, men väver in både folkmusikinfluenser och jazzharmonier på ett sätt som fortfarande känns ungt.
Alldeles nyss kom ett mejl:
Hej Johan,
Jag jobbar med lanseringen av den här plattan, och Janne Schaffer uppmärksammade din recension av nyutgivningen av ”Opus III & Friends”.
Han ville att jag skulle se till att du fick denna pressrelease. Självklart postar jag en platta när jag har också, om du vill. Adress?
Mvh Birgitta, Big Is Promotion
Det är ju jätteroligt : )
Drömvärlden
Drömde om mitt jobb. Det var inte kul. Vi satt i bås och en viss typ var chef över oss. Jag höll på och smög med ölburkar som jag gömde under båset, minst två skulle jag hinna dra i mig. Då lättade allt. Men chefen kom på mig.
Jag kan inte minnas att jag har drömt om att dricka alkohol förut. Den ständiga längtan efter yrsel.
I morgon
Det bästa med att vara ledig i morgon är att jag slipper att försöka vara chef över griniga gamla gubbar.
Det värsta, förutom att gå till vårdcentralen, är att jag måste umgås med mig själv, hela jävla dan.
Och det går verkligen åt helvete med den där körsången just nu.
Nu räcker det snart
Åh, nu börjar luften gå ur. Så yr, så trött, så tom.
Och så ska jag åka till kören...
Det blir säkert bra, även om jag alltid tycker att jag har övat för lite.
Om jag bara slapp gå till vårdcentralen i morgon skulle det kännas lite behagligare.
Och så ska jag åka till kören...
Det blir säkert bra, även om jag alltid tycker att jag har övat för lite.
Om jag bara slapp gå till vårdcentralen i morgon skulle det kännas lite behagligare.
Chefstillvaron dag tre
Oooh, nu svider det i magen. Vilken röra.
Först mannen som var så upprörd att han skakade. Men det där löser sig nu. Det var Rolf som skrivit fel namn.
Nu är densamme Rolf i Avesta för att reda ut trådarna kring ett bombhot mot en skola och dödshot mot tidningar och så vidare. Eftersom han är noggrann sitter han nu hos polisen och ska ställa stationsbefälet mot väggen.
Han är en klippa, varför de inte anställer Rolf omdedelbart på det här företaget har länge varit en gåta.
Hela redaktionsledningen är en gåta.
Jag vet vem den där tjejen som bombhotar är. Alltså inte hur hon ser ut, men jag vet att hon finns. Hon är sjuk. Men knappast farlig. På Avesta Tidning blev de så rädda att de skrev en artikel utan någon byline.
Alltså, den här förmiddagen är den rörigaste på evigheter. Och den här vikarien vi har är lite jobbig, han frågar så konstiga saker och ser nästan förnärmad ut när jag inte förstår hur han menar. Lite besserwisser också, fast mycket ödmjuk, hur det nu går ihop.
Måste till apoteket på lunchen och hämta medicien. Så skönt det ska bli att få andas!
37 dagar
Jag har 34 dagars semester kvar. Plus tre kompdagar.
Det är ju sjukt mycket, jag skulle kunna vara ledig i över sju veckor.
Men jag får ju aldrig vara ledig.
"En slimmad organisation". Där allt färre får allt mer att göra. Och där det är lönar sig bättre att säga att man är kompetent än att visa det.
Hå, hå. Bättre väder det vill jag nog ha.
Det är ju sjukt mycket, jag skulle kunna vara ledig i över sju veckor.
Men jag får ju aldrig vara ledig.
"En slimmad organisation". Där allt färre får allt mer att göra. Och där det är lönar sig bättre att säga att man är kompetent än att visa det.
Hå, hå. Bättre väder det vill jag nog ha.
Chefstillvaron dag två
En sådan mulen och sömnig morgon. Jag har fått några sömntabletter. Vilken skillnad ändå. Hjärtat slår lugnare.
Fem sidor att fylla i dag. Det var så ovanligt mycket nyheter i går. Så blir det inte nu.
Jag hörde ett par ambulanser åka förbi. Om det är två stycken kanske det har hänt något märkvärdigt?
Men jag avvaktar.
Maria P, heter hon som sitter i Falun och gör våra sidor. Jag borde göra någon själv också, för att hålla kunskapen vid liv. Särskilt nu när det är så lugnt.
I dag har Lindis skiva kommit
Den låter bra. Det är något med den där vibrerande rösten som får mig att lyssna.
Desperationen, bitterheten, humorn och längtan i texterna. Så jävla country.
Waitin' on my luck to change.
Chefstillvaron dag ett
Så nyhetschefen blev sjuk.
Det brukar han aldrig vara.
Så nu är det jag som tar över.
Fast dagen började ovanligt rörigt.
Och så var jag oförberedd.
Sedan dyker den mest ovana vikarien upp och kommer och frågar om allt.
Det är ju förstås bra att han kom.
Annars skulle vi varit en för lite.
Men jag ska åka på fackmöte.
Jag lämnar över ansvaret till Eva då.
I eftermiddag, vi hinner väl ses i dörren ungefär.
Känner mig lite sänkt efter helgen.
Skulle vilja vara i Falun och reda upp saker.
Men det är ju de där katterna jag måste se efter.
Så det får väl bli ett kortbesök på Lustigknopp.
Stressen känns nu och mitt huvud börjar göra ont igen.
Om två dagar till blir jag ledig.
Men då ska jag gå till doktorn.
Jag oroar mig för det.
Klart slut... kanske
Jaha. Kattvakt igen då.
Får väl passa på att spela trummor när de är ute.
Och jag är så trött nu. Men jag har väl jobbat färdigt. Så det är väl bara att åka hem.
Orkar inte laga mat. Men något måste jag väl få i mig.
En jävla bil som åker på Åsgatan, varv efter varv och mullrar. Att de tycker det är så jävla roligt.
En blöt lördag
Det regnar i dag. Mest hela tiden.
Och jag har utomhusjobb. Eller hade, i alla fall.
Nu tänker jag inte göra så mycket mer i dag. Skulle väl skriva något om innebandy. Men jag gör det sedan.
I vår nya mallade tillvaro, finns en mall som heter minibild-rep. Det börjar gå inflation i dem i och för sig. Fast de är rätt tacksamma att jobba med. En kort, kort text med rubrik som bara är som en slugg och sedan 3-5 bilder med bildtexter.
Det lär väl bli en sådan mall till innebandyn också. Precis som till hästarna.
Det börjar kännas lite ensamt nu tycker jag.
Den bilden kunde jag väl ha fixat själv
Visst är det trevligt att de skickar en fotograf, så jag slipper bry mig om att ta bilderna. Bara skriva.
Men, man tycker ju att de kunde välja sina tillfällen lite bättre. Nu blev det ju asbråttom, för att jag måste vänta på fotografen. Dessutom körde han långsamt.
För at ta en bild på ett par som sitter bredvid varandra i en soffa.
Den bilden skulle vem som helst kunna ha tagit på några ögonblick.
Så där är det ju jämt.
TT-hade en text ute. Men min tidning ville ha "lite mer kött och blod". Så jag skrev en sådan artikel. Om paret som det är synd om. Och om den lilla flickan som det är synd om. Och att presidenten är så ond.
Nu sitter jag här och känner mig ruskigt sugen på vin. Jag ska åka hem till huset. Försöka sova. Huvudet känns lite bättre i dag, tror jag. Hoppas mitt konstiga blodtryck rättar till sig. Jag blir så lättad över normalvärden. För att nästa dag frustreras över hur hotfullt högt det blivit igen. Så där håller det på. Önskar att jag kunde klara av att springa igen.
I helgen ska jag jobba. Brittsommarmarknad i Skedvi. Jaha. Dressyrtävling i Hamre. Ja, tack. Föredrag i kyrkan om Wallin och - därefter, Dalasinfoniettans kör med våran körledare som dirigent, det är ju nästan dråpligt.
Jag kommer att stå ut.
Blinkleken
Jag kom plötsligt på en sak jag drömde i natt. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu. Eller varför jag drömde det, för det är inte precis aktuellt.
Det kom fram en tv-reporter och visade mig en bild på Ana Barata. Hon som sedermera själv blev känd från tv.
Reportern frågade: "Vet du vem det här är?"
Jag svarade: "Ja, det är Ana Barata. Henne har jag klämt på brösten".
Och det är ju sant faktiskt. Men det var inte riktigt meningen. Råkade liksom bara bli så.
Blinkleken.
Vi hade nyss börjat gymnasiet. För att alla i klassen skulle lära känna varandra, bestämdes att vi skulla ha någon form av sammankomst. Utan alkohol, blev beslutet från de bossigaste tjejerna (det var 26 tjejer och fem killar i våran klass).
För vissa kanske inte drack alkohol. Andra kanske ville dricka alkohol, men kunde inte få tag på någon. Om då en tredje kategori drack sig fulla, kunde det ju bli konstig stämning.
Så jag var helt nykter när jag klämde Ana på brösten.
Hon är ju rätt kort, inte ens 160 centimeter. Jag stod med händerna på ryggen och Ana satt på stolen framför mig. Någon blinkade till henne. Hon for upp.
Mina händer for förstås också upp, för att fånga henne. Och var de hamnade så olycksaligt behöver väl inte förklaras närmare.
Efter alla gapskratt försökte jag inte ens fånga någon mer den kvällen. Jag hatar blinkleken.
Är jag avundsjuk och bitter? Eller orättvist behandlad?
Man ska vara inställsam och hela tiden framhålla sig själv, skryta lite lagom, fast i ödmjukhetens kostym. Verkar det som. Det tycks ge bättre löneutveckling.
Huvudet som dundrar och far
Kan inte mitt huvud lugna sig lite i kväll. Så att jag åtminstone orkar träna med Blossom utan att det känns som att det skulle explodera.
Att försöka springa är väl inte att tänka på.
Att försöka springa är väl inte att tänka på.
Tänk om det sitter i ryggraden?
Alldeles runt hörnet, mitt emot parken, finns det en kiropraktor.
Jag har aldrig varit hos en sådan. Det verkar otäckt. Och så känns det lite som att frivilligt gå till doktorn.
Men jag tittade lite närmare i det där fönstret. Det var lediga tider om två veckor.
Jag har ju hört Nicholas berätta vad kiropraktik går ut på. Om nervbanor och att återställa ryggradens normala funktion. Så jag bokade en tid.
Det finns en ny amerikansk studie som visar att en justering av atlaskotan kan vara en effektiv behandling mot högt blodtryck. Och den här konstiga yrseln som sitter i för andra veckan, som gör att jag inte kan springa längre, den kanske också kan ha något med ryggraden att göra. Inte för att jag tror det, men man vet ju aldrig.
