Tjata inte hål i huvudet på mig, tack
Uh, helt trött i huvudet bara efter morgonmötet.
Men i en timme har hon suttit och pratat om sig och sitt, avbrutit och inflikat ideligen. Ändå var vi bara tre personer på mötet. Och numera känner jag skadeglädje när något går henne emot. Elakt, men svårt att låta bli.
I och för sig har jag knappt sovit i natt heller. Det sticker så obehagligt i vänsterarmen. Måste vara något som kommit i kläm. Det är som om den domnar bort. Och jag sträcker och klämmer tills det känns bättre. Men så kommer det tillbaka. Det blir rätt spännande att komma till en kiropraktor på torsdag.
Vad har du för problem? Tänk om han frågar så.
Eh, jag tänkte att du skulle fixa mitt höga blodtryck, min stickande arm och min ömmande nacke.
Ha, ha. Egentligen är det lustigt att Janne Schaffer vill ge mig sin skiva. För jag har ju nyss kommit över en box med tio cd-skivor och tre dvd, med i princip allt han har gjort.
Det lyssnar jag på i bilen. Och mycket av det där är så typiskt 70-tal, jag vet många som avskyr det för att det är så jobbigt att lyssna på. Det gör det ännu roligare. 70-talsfusion är inte alltid en så lättillgänglig form av jazz.
Men skivorna är så melodiska, lekfulla och ibland hittar han på så långa fraser att man nästan blir full i skratt. Tänk när Bob Marley kom till Sverige 1971 för att lära honom och de andra att spela reggae. Det var fullt i alla rum i Brommavillan, så Bob Marley fick bo nere i pannrummet. I tre månader. Janne Schaffer tyckte att Bob Marley, som var kortklippt och iklädd svart kostym, vitt skjorta och slips, såg ut som en banktjänsteman.
I efterhand är det ju så dråpligt.
Kommentarer
Trackback
