abrovink

Drog igenom de där motetterna igen. Det sitter nästan nu. De svåraste passagerna är snart där. Jag ska fan i mig nöta tills det känns säkert. 

De andra sångerna tar jag lite som de kommer. Men motetterna vill jag kunna. Så att jag törs ta i, när jag hör de andra osäkert sväva omkring. För det gjorde många av stämkamraterna i lördags. Och jag undrade, är det jag som sjungit så fel?

Nej, nej. Jag tittade i noterna och gnolade tyst för mig själv. Det är inte jag, för jag har ju rätt!

 

Det skulle vara så skönt att känna den där tryggheten. När jag vet att de andra ängsligt kommer att hålla tillbaka, då har jag självsäkerhet nog att ta kommandot. Det vore väldigt olikt mig. Men jag skulle vilja och det borde gå. För jag gjorde det ju faktiskt i lördags, på åtminstone ett par av de krångliga ställena. Skulle bara behövt ta i ännu mer.

 

Jag var så förvirrad, rädd och obekväm på jobbet i dag. Men jag försökte verkligen göra något bra av de uppdrag jag fick. Så gott som det gick i alla fall. När man egentligen inte vill prata med någon.

 

Men jag är ju luttrad. Jag behöver inte låtsas vara nyfiken. Jag blir nyfiken på precis vafansomhelst om det behövs. Jag vet var känslan sitter. Jag plockar fram den om det krävs. Det är så skådespelare gör (tänk om jag kanske haft nytta av alla de där teaterskoleåren trots allt?), de spelar inte ledsna, arga eller glada. De kan bli det på kommando. Tyvärr är det inte lika lätt att stänga av känslorna efteråt. Det är därför så många dövar sig med onyttigheter. Eller också är det så att missbrukartyperna söker sig till yrket. Säkert både och. 

Självupptagna as, precis som journalister. Ni är lika dåliga som jag.