Undrar
Ibland känns saker mycket förvirrande. Vad är det som händer egentligen?
Dansa natten lång
Så blev det studentbal igen. Kommer inte ihåg hur många sådana jag jobbat på. Samma gamla herrgård.
Jag minns inte om min egen var särskilt kul, egentligen. Morfar hade nyss dött och dagen efter balen var det begravning.
Jag hann aldrig gå och lägga mig innan det var dags att byta kostym och gå ner till tågstationen.
Men på kvällen efter begravningen åkte jag och min tremänning Åsa en nattlig biltur. Vi åkte till Hofors Folkets park, stod utanför och lyssnade en stund på... kan det ha varit So What! som spelade?
Kom väl hem vid fyratiden på morgonen i den gamla Saaben som osade bränt på grund av en läckande oljepump.
Så kan det gå.
Hurry, hurry, hurry
Mera stress, mera stress. Jag kan inte lägga upp jobbet själv i systemet för att börja skriva. Utan måste vänta på att en annan gör det.
Två artiklar ska det bli, fort som fan. För jag har bråttom. Om en halvtimme behöver jag åka till nästa grej.
Och så är jag 2 700 kronor fattigare. Jo, det var dyra däck det där, tur att jag inte behövde byta alla fyra.
Fan också
Jag gör förhastade saker emellanåt. Ibland väntar jag alldeles för länge. Vissa saker borde jag ha tagit itu med för längesedan.
Men kanske vågar man inte riktigt. Osäkerheten och ovissheten känns för stor.
Och ilskan börjar koka.
Arbetslusten, var är du?
Det är bara tisdagskväll. Vet inte om det är vädret. Men jag kan inte koncentrera mig. Här inne är det kvavt. Där ute behagligt.
Alltså det tar verkligen emot. Jag ska skriva en grej. Och så ska jag ringa på ett jobb som verkar rätt hopplöst. Vill absolut inte, så jag drar ut på det.
Alternativet hade varit att åka på Tisdagsträffen i Säterdalen - IGEN!
Men ha vinkeln att Kulturskolan var där och uppträdde.
KULTURSKOLAN har vi skrivit ännu mer om än Tisdagsträffarna det här året.
Snälla nån!
Jag ser fram emot veckorna då jag tar över chefskapet. Då behöver jag inte göra meningslösheter själv.
"Ring och kolla när studentbalen börjar i morgon också".
"Jaha, vem ska jag ringa?"
"Det vet jag inte, men vi måste ju veta vad det är för tider". Sa han med viss irritation i rösten.
Å, men jag blir så jävla irriterad. Kolla själv då, din sambo är ju för fan lärare på gymnasiet.
Sms:ade Kajsa. Hon visste förstås. Hon tar ju studenten nästa vecka.
Men i alla fall. Nu när du inte behöver åka någonstans så ska jag ge dig en massa jävliga ringjobb, ungefär.
Jag skulle vilja sitta på balkongen i stället och titta på träden med ett svalt vinglas framför mig.
Eller spela gitarr i en hammock.
Eller plocka blommor.
Eller sova.
Nu ska jag ut och gå ett varv runt parken.
Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj...
Det var köravslutning i går.
Inte officiellt, men det var så det kändes.
Det var faktiskt roligt. Uppsluppet.
Fast det borde vara vemodigt.
Jag blev så speedad efteråt. Borde väl ha sprungit en runda eller något.
Det tar ett tag. Men jag börjar också känna den där körgemenskapen nu.
Man lär sig lyssna, följa, anpassa sig, hitta känslan.
Jag vill inte ha någon annan körledare. Men jag vill inte sluta heller.
Kanske det är bra med ett långt sommaruppehåll. Så allt få sjunka in.
För det var ju trots allt ett avslut med flaggan i topp.
Min tröttsamma tillvaro
Jag har varit ledig i fyra dagar. Men ändå inte lyckats sova mer än ynka timmar varje natt.
Vet inte vad det beror på. Kanske morgonljuset.
Det är förödande för orken, motivationen.
Jag känner hur blodtrycket stiger.
Sömnbrist som kan leda till stress, övervikt och nedstämdhet.
Hos doktorn brukar jag få en broschyr och goda råd som jag redan prövat otaliga gånger.
Jag blir inte tagen på allvar.
Såklart att oron och rastlösheten finns där. Det gör den ju alltid på något vis. Ligger och lurpassar.
Den är nog medfödd.
Men ändå. Låt mig sova.
Stilla hunger
Molnen hopar sig. Precis som dammtussarna under sängen.
Så började romanen jag skrev 20 sidor på när jag var 19. Den hette "Stilla hunger". Sedan minns jag inte så mycket mer.
Jag ville starta ett band som hette Stolen Hearts.
Det blev inget av med det heller.
Ja, tänk om...
Den här skivan borde ha kommit i dag, tycker jag. Men inte då. Jag är hur otålig som helst på att få höra den ju. Och även se den medföljande filmen. Tänk de som var med och fick reggae-lektioner av Bob Marley i Bromma 1971. Eller tänk om man sett honom på Grönan 1980.
Eller sett The Who, Jimi Hendrix, Janis Joplin, ABBA, The Clash, Ramones, KISS, Beach Boys, The Wings eller någon annan storhet som jag varit för liten för att uppleva på Gröna Lunds stora scen.
Jag borde inte skriva långa oroliga brev. Jag ångrar mig lätt efteråt.
Eller också borde jag det. För att jag är bättre på att skriva orden än att säga dem.
Frågor och svar
Telefonintervju. Snabbt, effektivt om man bara vill ha svar på några frågor.
Men inte så kul.
Fast hon kanske är i Bollnäs.
Hon tyckte att jag skulle ringa om en kvart.
Så jag sitter och väntar, lyssnar på hur de andra går iväg för att värma sina lunchlådor.
Jag svarade på frågor på en tidnings webbsida. Det var för att man kunde vinna en Samsung Galaxy Tab II 7.0.
Bara därför ringde en asdryg prenumerationssäljare av typen "ja, men ska vi säga så då, jag skriver upp dig på ett halvårsabonnemang".
I helvete heller.
Jag tänker inte svara på fler frågor nu.
Älglag i vattenpolo
Har älgar bollsinne?
Det fanns en gång en hund som hette Gissa. Hon hade bollsinne.
Den här älgen heter Berit.
Hon gillar bollar. Och att bada.
Borde inte behöva ha det så här
Så fruktansvärt tom inuti.
Oerhört rastslös samtidigt.
Något sliter i mig.
Men jag kan inte lista ut vad.
Och jag är liksom handlingsförlamad.
Jag kommer antagligen att ge mig ut och gå planlöst.
Oron känns mindre då.
Det finns tankar som inte försvinner.
De gör mig arg, besviken och förtvivlad.
Som vanligt
Jag har varit på marknad igen. Gjort ett jobb. Fått till en nyhetsvinkel.
Alltid retar det väl någon.
Jag har varit på kosläpp också. I år med.
Det var nästan precis likadant som sist. Fast Coops kommunikationschef var otroligt påflugen. Skrev ner telfonnummer i mitt block och nästan vädjade att jag skulle höra av mig. Om det var något jag missade, eller inte förstod, kanske något namn som föll bort. Hon var ju faktistk inte säker på vad den där Elin hette i efternamn. Det skulle hon kunna ta reda på.
Men jag gick och frågade Elin själv i stället. Hon hette Svensson.
Så var det med det.
Ibland är det här jobbet så förutsägbart. Det kanske kan vara skönt emellanåt.
Men de här ensamma helgerna är fan inte roliga att jobba alltså.
Nu ska jag iväg på en grej till. Hade hoppats att hinna byta batteri i bilen. Men tiden räckte inte.
Jag får lov att åka hem i jobbets bil igen. Måste väl komma hit jättetidigt i morgon och försöka byta det där batteriet då.
Lies, sweet little lies
Är det verkligen så att ärlighet varar längst?
Jag tror att det bara är ett önsketänkande.
Jag ska också börja ljuga mer.
Jag blir så besviken när andra ljuger för mig.
Jag ska ge igen med samma mynt.
Det kan säkert ge mig fördelar och framgång.
Fast en sak måste jag akta mig för.
Jag måste försöka låta bli att ljuga för mig själv.
Det händer ju ibland.
Men jag vet, gör jag det till en vana så blir det min död.
Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch
Så nu är det helg igen. Tre jobb i morgon och två på söndag.
Då ska jag väl kanske hinna fixa ett nytt bilbatteri också.
Det börjar bli stökigt på skrivbordet igen.
Orkar inte ta tag i det.
Tror jag ska åka hem lite tidigare.
Av någon anledning längtar jag efter att få lösa DN:s lördagskryss.
Ödet leder till Dalarnas äldsta stad
Den lilla staden och dess utkanter. Åkrarna som breder ut sig på väg mot Vikmanshyttan.
Tänk vad jag har tillbringat mycket tid här.
Jag var väl bara någon månad gammal då jag kom hit första gången med tåg.
Sedan åratal tillbaka åker jag hit så gott som dagligen.
Tänk om man till och med bodde här.
Men jag undrar. Om jag slutade jobba här, skulle jag någonsin komma tillbaka?
Finns det någonting som jag skulle sakna tillräckligt mycket?
Trots att det här är en så stor del av vardagslivet är det knappast några band som håller mig här.
För längesedan. Då jag precis skulle börja lämna de sjukskrivna åren bakom mig. Då kändes det befriande att komma hit. Det var sommar, jag hade nyss börjat ett jobb i Borlänge. Jag hämtade Jocke vid tåget. Vi provianterade här i stan, sedan drog vi ut på landet.
Vi hängde i trädgården, tittade på rally, spelade musik och kanske tv-spel. Tittade på nyligen framkallade bilder från den öländska semesterveckan.
Fast det var inte alldeles lätt då heller. Jag bara tror det.
Jag fick mediciner av en som jag lärde känna. Hon ville inte ha dem kvar och jag ville inte ringa doktorn och be om mer.
Jag blev uttagen i en försöksgrupp på akademiska sjukhuset i Uppsala, vi skulle testa internetbaserad terapi.
Men jag slarvade, började prata i telefon med en tjej på Öland som också var med i gruppen. Vi sågs aldrig fast vi smidde planer. Vid den tiden hade jag flyttat till östra Småland, så det var rätt nära.
Ungefär ett år senare kom jag tillbaka hit. Igen.
Drabbades så småningom av kärlek. Men då menar jag inte till staden.
Mycket går av gammal vana här. Men ändå upptäcks hela tiden något nytt. Det är bara att titta ut genom fönstret. Vet inte vad tänkte säga med allt det här egentligen. Behövde kanske bara bli av med lite ord.
Drömskivan
Vad är det för sätt. Gå och lägga sig och sova på arbetstid. Jag som väntar på hennes text.
Hade ordinarie chef varit här skulle hon knappast ha gjort så. Hon är arg för att hon inte fick åka på seminarium. Men det är då inte mitt fel.
En helt fantastisk skiva kommer på fredag. Jag önskar att jag kunde vara i Stockholm och köpa den. Men jag får väl beställa.
Det är faktiskt två skivor plus en dvd och en bok. Vet inte om filmen (med Christina Schollin som blir kär i sin danslärare, sångaren Johnny Nash, och Niclas Wahlgren är med som barn!) har annat än kultvärde. Men de tog dit Bob Marley till inspelningen 1971. Rätt okänd på den tiden, skulle han lära svenskarna att spela reggae till soundtracket. Bob bodde i Bromma i flera månader. Han sov på en madrass i källaren till en villa.
Det ryktas om att han även jammade i Sollentuna på nuvarande SJW, men det kanske bara är en skröna.
Tack vare musikarkeologen Stefan Dimle ges soundtracket nu ut på vinyl, samt Bobs demo-inspelningar, tror jag. I boken berättar Janne Schaffer, Björn Linder och andra som var med, hur det gick till.
Alltså, hur gärna vill jag ha de där grejerna på en skala?
Stefan Dimle skrev att han hittat en inspelning med Don Cherry, Jojje Wadenius och Archimedes badkar som han sitter och lyssnar på. Tydligen hur coolt som helst. Åh, kan han inte anställa mig genast.
Luktar det fis(k) eller?
Hittade en gammal bild från fiskhandlarns butik. Han säljer alltså metspön och grejer, tror förresten att han fått en ny skylt nu. Men den var trasig bra länge.
Fiskhandlarn, Höjdpissarn, Hästen, Hingsten, Skruven, Sulan, Den rockande antilopen... folk får smeknamn i den här stan.
Jag styr och ställer i dag när chefen är borta. Men så kommer hon in och pratar och pratar och pratar. Jag får inget gjort.
Så ringer det i telefon.
Jag ska skriva listor till DD och till webben. Men det är svårt att planera något när det knappt finns färdigt material.
Jag håller på att tappa rösten känns det som. Och så är det svårt att sluta hosta. Så jag önskar att jag inte behövde prata så mycket mer.
Men gå över någon gång då
Nu vill jag faktiskt friskna till. Orkar ju ingenting ju. Värker gör det och fryser gör jag.
Det är inte ett dugg roligt att jobba och stå i. Även om jag en stor del av dagen sitter på en kontorsstol.
När fredagen går mot sitt slut
Den här dagen känns så lång. Jag har inte alls varit lika pigg som jag trodde i morse.
Jag var tvungen att öppna fönstret stort när febern började sjunka. Men nu sitter jag här, darrande och frysande igen.
Typiskt.
Tar väl en värktablett till. Man vill ju orka med kvällen.
Jag skriver åtal. Fast det gör jag egentligen inte. Man bara säger så. Jag läser snarare åtal och skriver notiser utifrån vad som står i dem.
Internetbedrägerier, misshandel, snatteri...
Jag har gjort det oändliga gånger förr. Det går helt på rutin.
Kanske jag skriver tråkigt därför. Fast korrekt och tillräckligt anonymiserat för att ingen ska kunna ha rätt att skälla på mig.
Tänk så tryggt.
Förresten, Handelsbanken på Åsgatan har ju kanske haft Sveriges långsammaste bankomat så länge jag minns. Men under de här dagarna jag var hemma och var sjuk har de fått en ny. Den är ultrasnabb.
Fok är ovana och vänder kortet fel. Men de långa slår fortfarande huvudet i den låga markisen. Det är sig likt.
Jag svarade inte när jag såg hennes nummer. Det var kanske elakt. Hon hade nog kört fel. Men varför ringde hon till mig? Och varför ringde hon inte på min jobbtelefon?
Jag hörde henne prata med chefen nu. Hon vill ha mycket utrymme. Men det får hon inte, verkar det som. Det är annat som måste prioriteras.
Hon borde ändå vara glad att hon jobbar här. Vi är så få att det oftast går att få mycket utrymme.
Hon är bortskämd.
Morgonvärk
Knopparna brister. De späda löven i grenarna känns större för varje gång jag tittar på dem.
Det är i sanning en orolig tid.
Jag är sjuk. Inte riktigt förkyld, men ont i halsen gör det och jag är liksom darrande.
Skulle ha gått på fackmöte i eftermiddag. Men det blir inget med det.
Det går rykten om min kusin. Han har lämnat sin familj och flyttat in i sommarstugan med en annan, en som inte är hans fru. Hon bor kvar i huset.
Det sägs att han inte har någon kontakt med sina barn och vägrar att prata med sina föräldrar. Som om det vore något sent tonårsuppror.
Det känns konstigt. Inte riktigt likt honom.
Tänk när jag dyrkade honom, min största idol.
På TV4:s morgonnyheter hör jag den där mörka, lite släpiga rösten. Som jag såväl känner igen. Och som jag tycker så mycket om. Jag vet inte hur hon ser ut. Men vi brukade prata i telefon om eftermiddagarna då hon vikarierade på webben och redigeringen och jag som nyhetschef.
Otydligt uppdrag
Nu är det väl vår på riktigt. Blomsterburar rullas ut på trottoarerna. Det är inte så varmt, men solen skiner i alla fall. Såg att Skruven är tillbaka i stan. Det var så längesedan att jag trodde han var död. Men han har väl varit på någon klinik, blivit avalkoholiserad och ätit upp sig. När han kommer ut från banken igen, gissar jag att han går direkt över gatan och in på bolaget.
Jag har feber och funderar lite på att sjukskriva mig och gå hem.
Men det är lugnt på jobbet i dag. Tänkte försöka lära mig hur Premiere Elements funkar. Fast jag fick lite annat att göra. Skulle kolla en person.
Men varför?
I fredags försvann en tydligen självmordsbenägen 19-årig Sverigedemokrat. Polisen gick ut med en efterlysning.
Men hon har kommit tillrätta igen. Hennes mamma påstås ha varit anhållen för grov fridskränkning och övergrepp i rättssak.
Så nu sitter jag och kollar grejer om hennes mamma, adress, personnummer, facebook-kontakter... men varför?
Jag kan ju ändå inte skriva något. Kanske bara jag är för omtöcknad för att förstå. Men det är alltid intressant att snoka ändå. Så jag tar det lugnt och fortsätter ett tag till.
En förvirringsvecka går mot slutet
Take chance, take a chance, take a, take a chance, chance...
Jag tittade på mitt schema. Fan också, jag jobbar kväll när det är köravslutning och filmvisning. Hoppas jag kan slippa undan på något vis.
Än så länge är det bara fredag 3 maj, men det skulle kunna vara vilken dag som helst. Sällan har jag känt mig så dagvill. Det beror mest på att det var konserter i helgen, sedan ett kvällspass, sedan två dagars helgjobb, sedan en kursdag och nu, en högst vanlig dag.
Jag är verkligen trött i dag ockås och längtar så efter en stunds sovmorgon.
