abrovink

 

Den lilla staden och dess utkanter. Åkrarna som breder ut sig på väg mot Vikmanshyttan.

Tänk vad jag har tillbringat mycket tid här.

Jag var väl bara någon månad gammal då jag kom hit första gången med tåg.

Sedan åratal tillbaka åker jag hit så gott som dagligen.

Tänk om man till och med bodde här.

 

Men jag undrar. Om jag slutade jobba här, skulle jag någonsin komma tillbaka?

Finns det någonting som jag skulle sakna tillräckligt mycket?

Trots att det här är en så stor del av vardagslivet är det knappast några band som håller mig här.

 

För längesedan. Då jag precis skulle börja lämna de sjukskrivna åren bakom mig. Då kändes det befriande att komma hit. Det var sommar, jag hade nyss börjat ett jobb i Borlänge. Jag hämtade Jocke vid tåget. Vi provianterade här i stan, sedan drog vi ut på landet.

Vi hängde i trädgården, tittade på rally, spelade musik och kanske tv-spel. Tittade på nyligen framkallade bilder från den öländska semesterveckan.

 

Fast det var inte alldeles lätt då heller. Jag bara tror det.

Jag fick mediciner av en som jag lärde känna. Hon ville inte ha dem kvar och jag ville inte ringa doktorn och be om mer.

Jag blev uttagen i en försöksgrupp på akademiska sjukhuset i Uppsala, vi skulle testa internetbaserad terapi.

Men jag slarvade, började prata i telefon med en tjej på Öland som också var med i gruppen. Vi sågs aldrig fast vi smidde planer. Vid den tiden hade jag flyttat till östra Småland, så det var rätt nära.

 

Ungefär ett år senare kom jag tillbaka hit. Igen.

Drabbades så småningom av kärlek. Men då menar jag inte till staden.

 

Mycket går av gammal vana här. Men ändå upptäcks hela tiden något nytt. Det är bara att titta ut genom fönstret. Vet inte vad tänkte säga med allt det här egentligen. Behövde kanske bara bli av med lite ord.