Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj...
Det var köravslutning i går.
Inte officiellt, men det var så det kändes.
Det var faktiskt roligt. Uppsluppet.
Fast det borde vara vemodigt.
Jag blev så speedad efteråt. Borde väl ha sprungit en runda eller något.
Det tar ett tag. Men jag börjar också känna den där körgemenskapen nu.
Man lär sig lyssna, följa, anpassa sig, hitta känslan.
Jag vill inte ha någon annan körledare. Men jag vill inte sluta heller.
Kanske det är bra med ett långt sommaruppehåll. Så allt få sjunka in.
För det var ju trots allt ett avslut med flaggan i topp.
Kommentarer
Trackback
