abrovink

 

Nu börjar det. Jag vill inte ha vinter redan.

Förresten glömde jag vantarna i morse.

 

Väck mig nu. Det känns som om mitt huvud är fullproppat med filt. Det gör ont och det svider i ögonen. Låt mig åtminstone få sova om nätterna innan jag tappar bort mig.

Jag brukade omfamna mörkret om hösten. Låta mig sjunka in i det.

Bli lugn av att andas kall, klar luft.

 

Men så är det inte längre. Mörkret känns bara som en jättelik svallvåg som kommer att tära på mig, förminska mig ända tills jag vill viska Here comes the Sun.

Och vår är kaos och nedstämdhet. Vill inte ha det heller.

Det brukade vara den värsta årstiden.

Fast även det verkar förändras med åldern.

 

Jag vill inte ha kylan. Jag vill slippa vinterkläder och grus som fastnar i räfflorna under skorna.

 

Jag har haft påtagliga sömnstörningar i två veckor. Det har gjort mig oklar, orkeslös och illa koncentrerad. Rätt som det är blir det som en elak dröm. Då behöver jag stanna hemma från jobbet.

 

Och det finns en gammal David Shutrick-låt som heter Sambos på försök. Det är så det är nu.

Hoppas vi landar på samma plats i tillvaron. Så det blir någon ordning med det.

 

 

Jo, jag fick ju lite tid över på slutet. Så jag började öva lite på körlåtarna (eftersom jag jobbar kväll och missade körövningen), hittade en version av Lingonben med Trazan och Banarne på youtube som det funkade att lägga en basstämma till, försökte hänga med i Bara sport, körde övningsfilen till Because...

Men så kommer det naturligtvis upp en på redaktionen, öh. Som om jag skulle vilja sitta här och sjunga då.

Så jävla typiskt.

Jag går hem.

 

 

Oj, oj, oj. Skulle verkligen behöva stressas av känns det som. Bli av med den konstiga huvudvärken, de svidande ögonen och svårigheten att koncentrera mig.

Önskar att det var torsdag i morgon. Då skulle jag var ledig och kunde låta bli att göra någonting alls.

En reporter är sjuk.

En som skulle förskjuta sin arbetsdag lite, säger att hon sov till halv ett. Kommer därför mycket sent.

En som ska jobba kvällsskift blir också sen.

 

Den enda som varit på plats enligt förväntan har jag kört hårt med. Därför är hon mest ute.

 

Och här sitter jag.

 

 

Hon frågar så dumt. Och jag känner att jag blir väldigt lätt irriterad i dag.

Så trött också.

Jag skar mig på en kattmatsburk i morse. Det är svårt att skriva med ett stort plåster på ena pekfingertoppen.

Nu är jag ju chef och ska inte behöva skriva så mycket. Men när andra blir sjuka måste jag försöka göra nyheterna själv.

Alltså, de har extremt många och långa fikapauser. Så tvingas jag sitta här och höra deras negerskämt. Nu har jag tvingats konfronteras med den ogillade tre gånger på en och samma dag. De har ju faktiskt flyttat nu och har ett eget lunchrum.

Och sedan kommer den reportern in och säger: du jag skulle behöva förskjuta arbetsdagen, så jag kommer klockan ett ungefär. Jag suckar lite i smyg och säger, ja, ja, det går väl bra.

Snart ska jag åka hem till katterna.

Trodde jag skulle slippa honom nu, när hela det där gänget flyttat till andra sidan.

Men ändå sitter han här i fikarummet hela tiden.

Det gör den vithårige också. Han verkar inte göra många knop nu.

Men det är väl för att han ska sluta där och byta jobb. Komma tillbaka hit på något sätt.

Och inte rör det väl mig hur han låter sina arbetsdagar gå. Bara han inte pratade så högt.

Men den där andra hade jag ju faktiskt glatt mig åt att bli av med.

 

Jag är chef i dag igen. Dagen känns overklig. En est, full av konspirationsteorier kom upp och pratade obegriplig egelska. Han sade sig vara avlyssnad och förföljd av ryska regeringen. Jag vet inte jag.

En äldre farbror kom sedan med något slags digitalt minne jag aldrig sett maken till och ville titta på bilder av sina gamla kompisar. Jag kunde inte hjälpa honom.

På kaffeautomatens display ståre det "Water Leak!".

Kul va?

 

Hostningar, harklingar. Hon är nästan alltid sjuk på något vis.

Och nyss hade annonssäljarna sitt långa och högljudda morgonfika.

Tystnad är sällsynt här.

 

Själv sitter jag och väntar.

På en som skulle ringa upp. Och på några som kanske ska komma upp.

Men tiden går.

 

Jag skulle mejla personalchefen.

Jag har ju så många kompdagar att ta ut.

Men hon är tydligen på semester. Hela veckan.

 

Nere på gatan försöker en man i toppluva stoppa in ett kort i bankomaten.

Fast jag ser ju till och med härifrån fönstret den röda rektangeln som talar om att den är stängd.

 

Det är väl så det är. En lagom mulen måndag i början av årets färgrikaste månad.