Finns han inte längre?
Jag fick en ingivelse bara. Att jag skulle titta in på en gammal kompis facebook-sida. Det brukar jag nästan aldrig göra, för han är ingen särskilt aktiv facebook-användare. Skriver bara sporadiskt. Säger någon gång: hej, hur är läget, på chatten.
Men det var en känsla jag hade, en otäck sådan. Jag har haft den förut och jag vet egentligen inte om den är riktigt sann. Första gången jag chockades av den, var den kvällen då känslan sa att morfar hade dött.
Och det stämde ju, förfärligt nog.
Nu började känslan, redan i natt, i drömmen tror jag, säga åt mig att gå in på Jonas facebook-sida. Fast vi egentligen haft väldigt lite kontakt de senaste tio åren.
Och så går jag in och läser det senaste inlägget, skrivet i natt av någon som heter Elin:
"sov gott Jonas hoppas änglarna tar väl hand om dig;) vi ses i Nangiala när jag levt klart här på jorden!"
Han är ju min Ture-kompis, vi tillhörde den förlorade, evighetssjukskrivna generationen, vi som hade frikort både på apoteket och på psyk. En skvallerbytta. Men han var en sådan som förstod. Man behövde aldrig förklara hur det kändes. Det räckte med en bara en blick.
Finns han inte längre?
Jag blir så kall inuti. Skulle behöva skrika. Hårt och länge. Men jag sitter på jobbet. Biter ihop käkarna. Sväljer, sväljer, sväljer.
Jag är dömd att sitta av min kväll på kommunfullmäktige. Men min koncentrationsförmåga kommer att vara... obefintlig.
Kommentarer
Trackback
