abrovink

Jag brukade omfamna mörkret om hösten. Låta mig sjunka in i det.

Bli lugn av att andas kall, klar luft.

 

Men så är det inte längre. Mörkret känns bara som en jättelik svallvåg som kommer att tära på mig, förminska mig ända tills jag vill viska Here comes the Sun.

Och vår är kaos och nedstämdhet. Vill inte ha det heller.

Det brukade vara den värsta årstiden.

Fast även det verkar förändras med åldern.

 

Jag vill inte ha kylan. Jag vill slippa vinterkläder och grus som fastnar i räfflorna under skorna.

 

Jag har haft påtagliga sömnstörningar i två veckor. Det har gjort mig oklar, orkeslös och illa koncentrerad. Rätt som det är blir det som en elak dröm. Då behöver jag stanna hemma från jobbet.

 

Och det finns en gammal David Shutrick-låt som heter Sambos på försök. Det är så det är nu.

Hoppas vi landar på samma plats i tillvaron. Så det blir någon ordning med det.