Långsamma timmar
Dagarna känns så långa nu. De vill aldrig ta slut.
Jag förstår inte riktigt varför.
All utebliven sömn gör dem rätt töckniga också.
Gråt inga tårar
Jag försöker att låta bli. Men det går inte. Man fnissar lite generat. Dansband, alltså. Puh. Men den där Thorleif är en trevlig, ödmjuk typ. Jag skulle kunna ringa honom igen, bara för att få höra fler dansbandsanekdoter.
Gråt inga tårar, har han sjungit kanske 4 000 gånger. Vad skulle man annars gråta?
I dag har jag hjärtklappning. Obehagligt nervös. Jag vet inte riktigt varför. Orostider.
Rädda mig!
Ojdå
Jag återvände till det förflutna för en stund. För att få lite perspektiv på saker.
Nu känner jag mig verklighetsfrånvänd. Ungefär som om det vore vår.
Önskar att jag fick sova en stund. Jag orkar knappt hålla ögonen öppna.
När jag lever min dröm
I kväll ska jag sjunga inför en körledare. För att se om jag duger. Ifall jag behöver ha med mig något att sjunga på så tar jag den här.
Jag får väl sjunga upp i bilen på väg dit.
Nervös?
Näääää, skulle jag?
När sommaren dog
Det blev höst så plötsligt.
Sommaren valde att bara lägga av.
Sommarn dör, sommarn dör, det är därför jag är ledsen i kväll.
Lika bra det.
Det kokar i mig. Fast det har blivit så mycket kallare.
Jag skulle vilja falla fritt och länge. Svalkas av luftströmmarna.
Jag bad Hillevi att ta hand om blomman när jag skulle ha semester. Hon gjorde det. Och såg till att någon annan såg till den när hon slutade. Den kanske ska få flytta upp på hyllan igen. Folk brukar slänga jackor och annat skit på det där bordet.
Jag har ingen vidare koncentrationsförmåga i dag. Jag är alldeles för osövd.
Har svårt för småprat. Vill bara iaktta. Stänga ute. Titta på typerna på gatan. De knarkskadade, alkohoskadade.
De ler ibland. Men det är som att jag känner deras tunga suckar. De kommer ingenstans. De skulle vara parior även i en ny stad.
Jag pratade med Tommy Ander i morse.
En gång startade han ett band med en annan Tommy. Han som var min far. De vann en popbandstävling i Turbo Folkets hus.
De var bara 19-åringar på den tiden.
Sedan blev Tommy Ander dansbandstrummis. Han var yrkesmusiker i 18 år och kunde spela fyra, fem timmar per kväll. Han säger att han spelade trummor på allvar i 42 år. Nu gör han det bara ibland.
Han är folkparkschef och har fyllt 66.
"Jag är inte gammal, jag har bara levt jävligt länge", säger han också.
Ordens makt och förbannelse
Jag tror jag drömde om det. Att jag skrev och skrev och skrev.
En hel massa ord som satt i fingrarna.
Jag vet inte vad jag ska berätta om. Men oväntat och plötsligt känns det som att jag skulle vilja vara ledig. Sätta mig framför skärmen och skriva. Bygga världar.
Jag har knappt skrivit något annat än journalistiska texter på över tio år. Allt sådant behov falnade när skrivandet blev ett jobb.
Det är ju så ansträngande också. Att inte få något att skriva om. När allt måste hämtas inifrån en själv.
Gertrud Gidlund är död. Jag minns hur jag lovade och ville vara med om hon skulle starta en skrivarcirkel igen.
Tanken på att kunna ge ut något på Gidlunds förlag var ju förstås ockå lockande.
Det är lite skrämmande ändå. Att ge sig in i det där drömska tillståndet. Verkligheten utanför kan lätt bli så jobbig och otäck. Man kan må så dåligt av att vara inåtvänd.
Busnäs
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/2070303/images/2012/pic_503736939606ee3245003308.jpg" class="image">
De där partykvällarna
De var väl rätt roliga ändå.
Eller så var de inte det.
Kanske jag bara har drömt alltihop.
En del ser ju lite glada ut ändå.
Märkligheten verkligheten
Uh, den här oron som finns i mig är jobbig. Och längtar jag till eller längtar jag bort?
Semesterveckorna tryter nu. Och jag vill inte ha vardag igen.
Den lediga tiden har varit ovanligt strapatslös. Inte den där vanliga rastlösa åka omkring-tillvaron, för att hålla sig hemifrån.
Men desto mer omtumlande har det varit inombords.
Jag vill ha lugnet nu. Tryggheten.
Kom, kom, kom och hjälp mig samla ihop mina bitar. Släck oron. Men låt glöden vara het.
Fast nu kom det ett samtal. Jag fick förfrågan om att provsjunga för en kammarkör. Det gjorde mig inte direkt lugnare.
Liksom djuriskt
Vilket fint djur, utbrast hon och pekade på de näst intill utrotade Davidshjortarna.
På Kolmården finns det asiatiska vildhundar, dohle, också. De har jättemånga olika läten.
Här är det gårdsrunda nu och tölparna parkerar halvvägs ner på gårn.
Ge mig!...
...den styrka som krävs för att mista
och den svaghet som krävs för att hålla kvar.
Lars Forsell kunde så ofta hitta de där orden, som beskriver vad man vill.
Men nu vet jag inte längre vilket som är styrka och vilket som är svaghet.
Fast en sak är jag säker på.
Det här har varit mitt livs värsta sommar.
Alla vill till himlen
Och åka limousin förstås.
Den krypande känslan
Nu börjar jag bli rastlös. Det händer ingenting och det spöregnar ute.
Det behövs en plan för det här.
