abrovink

Jag vill inte gå in i kontorslandskapet igen. 

Det är så tröttsamt och det är varmt ute med en föraning om att höstkylan närmar sig. 

Kunde inte sova så jag är trött och magen gör ont. 

Det är lättare att andas här i fläktande vind och öppet upp mot blåa himlen. 

Avlägsna ljud, en saxofon från en båt på andra sidan, dovt muller från en pump eller något, rasslet av metall mot grus där någon krattar bakom mig, ett flygplan på väg mot Bromma. 

Det är bara måndag. Orkade just inget i helgen, trött av smärtlindrande medicin. 

Skulle vilja ha helg igen. Och jag retar mig på sådana som färdas på elcyklar som går 40 kilometer i timmen eller något. De kan ju inte hålla på och åka på gång- och cykelvägen. Det är ju för fan livsfarligt att gå här i dag. 

De ser jättesnälla ut. Verkligen otuffa. Inte som krökande, knarkande tonårsbrudar i L.A. som tillbringade dagarna i en sjaskig replokal i stället för att gå gymnasiet. 

När jag låg på sjukhuset förra sommaren läste jag Cherie Curries självbiografi. The Runaways for illa, hade en vidrig manager som behandlade dem som varor han skulle tjäna pengar på. 

Jackie Foxx var väl den mesigaste av dem. Och henne har de satt längst fram. 

De bråkade mycket. Lita Ford gillade inte Cherie. Joan Jett klarade sig bäst. Hon hade nog störst integritet. 

Mina Runaways-skivor har jag inte här. 

Så jag lyssnar på Johnny i stället. Från mitt födelseår tror jag. Han ser åtminstone hård ut. Riktigt bra låtar på den här skivan faktiskt. Får mig att sakna USA-resorna. De åker i september igen. Jag kunde fått en restplats. Billigt. Fast jag har inte riktigt råd med det ändå. Och jag har ett rätt nytt jobb. Och ingen betald semester. Det skulle bli två och en halv vecka utan lön. Plus att det skulle gå åt en månadslön till allt det där. Snacka om att gå back. Och när det blir april kanske jag inte har något jobb längre. Och en ny regering kanske har sänkt a-kassan. 

I dag dog Olivia Newton John. 

Hennes röst känns som en omistlig del av min barndom. 

När jag var sju så var Grease inte bara en film. Det var en del av en hel värld. Med Elvis. The Boppers. Jag tjatade mig till boken. Skriven av någon som hette Ron de Christoforo. Den var högläsning på kvällarna. 

Hur många gånger läste jag den sedan? Känns som att jag nästan kan den lika bra som filmen. 

Såg filmen rätt sent. Efter att vi börjat läsa boken. Det var jag, mamma, Birgitta och min kompis Tord. På biografen i Kista centrum. 

Jag ville absolut sitta långt fram. Så jag gick och satte mig ensam i mitten. 

Det kom två äldre killar och satte sig på varsin sida om mig. Idioter. De försökte få mig att säga att jag skulle titta på en gris. Jag ignorerade dem. Den här filmen var viktig. 

Hur bra var den inte? Jag läste väl så mycket text jag hann med. 

Olivia gjorde annat också. Jag köpte Xanadu på singel med rosa omslag. Och om Physical läste jag i en kvällstidning som förfasade sig över innehållet i texten. 

Olivia dog den 8 augusti 2022 efter att ha levt med cancer i flera decennier. 73 år. 

Tillbaka i jobb. Fortfarande sjuk. Så jag sitter hemma. Sedan borde jag väl ha antikroppar. Tre vaccinationer och så sjuk ett halvår efter den sista. Om det bara kunde gå över någon gång. 

Skulle vilja vara på jobbet. Fast det är väl knappt någon annan där. En fråga på mejlen om ett brevlådeutskick. Någon som gjort det tidigare och vet hur?

Inte jag. Dessvärre. Så någon annan får ta det. Annars skulle det kunna vara något att ta tag i. 

Jag ska gå igenom listan över våra projekt. Se om jag har uppdaterat allt jag kan. Frågan är bara vart jag ska bokföra tiden. Blir väl ännu en vecka där jag får sprida timmarna jämnt över alla projekt jag har.