abrovink

På bussen på väg till Tupelo. Vi stannade på Walmart. Köpte halstabletter, jag börjar bli sjuk. Eller i alla fall gör det väldigt ont i halsen. Men jag blir matad med whiskey här bak. Lunchtid och lagom snurrig i huvudet. Elvis i högtalarna. Jag köpte annat på Walmart också. 8-pack kalsonger för jag har sista paret på mig nu. En jättestor skjorta, montreal steak marinad (vad det nu är?) senap med pepparrot, cajun style-pistaschnötter, äppeljuice och jalapeno-pepper jack cheese-chips tror jag.

Uh. Nu har han höjt temperaturen på ac:n igen. Min påtvingade rumskompis. Och hängt sina läbbiga tangakalsonger på tork i fönstret.
Snart dags att åka vidare mot Tunica. Stopp påvägen i Elvis födelsestad Tupelo och sedan Klarksdale. I morgon åker vi hem.
Tråkigt men det känns ändå lite skönt.
Det var någon sorts bartömning hos Lily och Angelica i går sedan alla tröttnat tidigt på Beale Street. Hu. Känner mig snurrig än och hoppar nog över frukosten. Hofors-Lasse drack groggar med tre fjärdedelar sprit i. Han fick nästan bäras bort. Undrar hur hans sambo står ut.

Var och kollade hos Lansky igen, där
Elvis köpte sina kläder. Men jag föll inte för frestelsen den här gången.

Puh. Det börjar bli slitsamt nu. Men det är bara en festivalkväll kvar innan vi åker till Memphis.
Det är 33-34 grader varmt i Nashville och gassande sol. Jag har inte riktigt orkat med allt jag tänkt.
Men det gör ont i ryggen fortfarande. Inte som i början, men det blir ändå plågsamt framåt kvällen. Och i går när jag skulle springa över gatan, var det något som vred till i vänstra vaden. Det blev svårt att gå. Efter 100 meter känns det lättare nen så fort jag stannar, blir det som att börja om igen.
Jag har aldrig haft ont i någon vad. Jag har aldrig haft ryggskott heller. Så varför nu?
Fast det är ju annat som inte riktigt gått min väg på den här trippen också. Så det är väl lika bra att räkna med mer elände.
Vi var på ett destiller i går. Något helt annat än Jack Daniel's. Corsair i Nashville, ett mikrodestilleri som vi fick en guidning i.
Provsmakningen var också något helt annat än på JD. Rejäla plastmuggar whiskey och gin, fem stycken plus en med rökig öl. Dessutom uppmanades vi att köpa med oss öl, som inte fick hålla under 6,3 procent alkohol, att dricka under guidningen, eftersom det varmt, förklarade guiden. Hon blev själv blankare och blankare i ansiktet när vi stod bland koppartankarna.
My job is to make you drunk, sa hon senare och skrattade när någon av oss reagerade över att whiskeyns alkoholstyrka var 50 procent.
Jo, vi hann med att se några band i går också.

Puh. Det börjar bli slitsamt nu. Men det är bara en festivalkväll kvar innan vi åker till Memphis.
Det är 33-34 grader varmt i Nashville och gassande sol. Jag har inte riktigt orkat med allt jag tänkt.
Men det gör ont i ryggen fortfarande. Inte som i början, men det blir ändå plågsamt framåt kvällen. Och i går när jag skulle springa över gatan, var det något som vred till i vänstra vaden. Det blev svårt att gå. Efter 100 meter känns det lättare nen så fort jag stannar, blir det som att börja om igen.
Jag har aldrig haft ont i någon vad. Jag har aldrig haft ryggskott heller. Så varför nu?
Fast det är ju annat som inte riktigt gått min väg på den här trippen också. Så det är väl lika bra att räkna med mer elände.
Vi var på ett destiller i går. Något helt annat än Jack Daniel's. Corsair i Nashville, ett mikrodestilleri som vi fick en guidning i.
Provsmakningen var också något helt annat än på JD. Rejäla plastmuggar whiskey och gin, fem stycken plus en med rökig öl. Dessutom uppmanades vi att köpa med oss öl, som inte fick hålla under 6,3 procent alkohol, att dricka under guidningen, eftersom det varmt, förklarade guiden. Hon blev själv blankare och blankare i ansiktet när vi stod bland koppartankarna.
My job is to make you drunk, sa hon senare och skrattade när någon av oss reagerade över att whiskeyns alkoholstyrka var 50 procent.
Jo, vi hann med att se några band i går också.

Asheville. Vi ska snart åka och titta på USA:s enda slott. Vet inte mycket om det men det är säkert en turistfälla. Tiden kommer nog att gå fort nu.
Obehagligt att ryggvärken inte släpper. Eller gör den det kanske, på ena sidan?
Undrar vad som hände egentligen. Jag skulle bara vika upp byxbenen.
Jag tror inte min rumskompis och jag passar särskilt bra ihop. Men det funkar nog.
Den där Laurel jag pratade med i går hade bra koll på Sverige. Så roligt band! Jag skulle lätt kunna falla som en sten för den människan. Men den här skitappen vill inte lägga upp någon bild.

Jag är väl inte riktigt klok. I dag fick jag erbjudande om att jobba en vecka efter att jag kommit hem från USA. En vecka för att avsluta allt och städa skrivbordet. Sedan kunde jag få gå hem och slippa jobba mer. Men så sa jag att jag hade idéer kvar, sådant jag ville slutföra. Så jag sa att jag jobbar de två sista veckorna också.
Men de där idéerna jommer jag knappast göra något av. Vem tackar nej till att få lön utan att behöva jobba? Jag, tydligen. Som en martyr. Som vill bli den sista dagstidningsreportern i Hedemora. Den sista i en tradition som varit obruten sedan 1864. Fy så patetiskt.