abrovink

Vadå, jag dyster?

Åh, vad jag är less på chefsmaktfullkomlighet. Som något sorts perverst behov av förmynderi, lägga sig i, mästra, bara för att visa vem som alltid kommer att ha sista ordet. Ändra för ändrandets skull, för att ännu en gång tydliggöra vem som bestämmer. En sprätt som går runt och pöser för att manifestera sin viktighet.

Snacka om mindervärdeskomplex som måste ligga bakom det beteendet. Och vilket uppblåst ego, så övertygad om sin egen betydelsefullhet.

 

Det är mindre än en och en halv dag kvar här nu, den här månaden. Men i morgon måste jag dessvärre till Falun på fackmöte. Jag går väl bakvägen.

 

Tittar ut på bankomaten. Där står en med rosa, tunna, tajta byxor. Så tunna och tajta att de nästan är generande avslöjande. Byxbenen korvar sig och har hasat upp ovanför anklarna. Det har hon tydligen inte tänkt på. Det ser ut att mulna på. Jag känner inte för att ha körövning i kväll. Dels för att jag inte har övat. Men också för att jag skulle vilja packa om mina väskor. För att se om jag har glömt något viktigt. Pass och necessär är i och för sig det enda verkligt nödvändiga. Adaptern också kanske. Men ändå. Det känns som att jag aldrig haft så tomt i väskorna förut. Men det är bra så att jag kan ta med mig 1,7 liter bourboun hem, som jag brukar. Det gäller bara att ha kläder nog att slå in flaskan med. Vem vet, kanske jag hittar till skivaffären igen och får tag i en bunt LP-skivor. Ja, ja. Vi får väl se.