Sjukdomsläget det femte dygnet
Så matt jag är.
Febern börjar ge med sig. Magen är mer öm än värkande. Men fortfarande svullen.
Mitt kaloriintag har ju varit lite skralt den sista tiden. Men det får bli soppa ett tag till. Tänk vad det går att göra av grönsaksrester som annars hade hamnat i soppåsen.
Den där halva silverlöken, en mjuknande bit zucchini, en liten skrumpnande jalapeno-ända, en trött selleristjälk, en bit purjolök, en vitlöksklyfta, lite ingefära, två morötter och en deciliter röda linser. Måste ju försöka få med lite protein.
Det kommer att räcka den här dagen också.
Ska försöka hålla mig på benen så att jag orkar gå på fest i kväll.
Missade ju restauranbesöket i går.
Jag kan ju åka förbi i alla fall, en stund.
För jag orkar inte gå dit i dag.
Undrar vad det där alkoholfria alternativet hette, det som jag provsmakade på bolaget. Det som hade en lika intensiv smak som kraftigt rödvin.
Jag känner nog igen det om jag kommer dit.
Vill inte vara sängliggande längre, leva på vätskeersättning och apelsinläsk. Sova på förmiddagen och kvällen, ligga sömnlös om natten.
Näst sista dagen
Det var tjusiga blommor jag fick i alla fall. Chefen som köpte dem bad om att få en bukett till "en man som jag tror är lite romantisk".
Jag gör väl som jag måste, då
Motvilligt går jag med på någon sorts avtackning. Men jag känner mig ruskigt obekväm med det.
Jag kommer hit i morgon också. Och förmodligen en stund på måndag.
Sedan avslutar jag det här kapitlet.
Tiden går sakta ibland
Uuuuh, så rastlös jag är. Vill inte jobba mer nu. En torsdag. Och en fredag. Och en måndag kvar.
Sedan kommer jag nog härifrån.
Så mycket annat jag behöver koncentrera mig på. Körsång. På måndag har jag första mötet med min kontaktperson på Trygghetsrådet. Ska på ett par föreställningar i Stockholm de kommande veckorna: Dalle-Körberg och Donna Juanita. Jag ska gå till musikaffären, skaffa ett ljudkort, en dator och börja spela in.
Behöver fundera över framtiden.
Dylan on everybodys mind
Bob fick Nobelpriset. Alla ska ha en åsikt om det. Men inte jag. Jag tycker ingenting. Visst gillar jag honom. Och det är väl kul när någon icke-skönlitterär författare får litteraturpriset. Ibland blir det någon dramatiker, ibland en poet. Förra året en journalist, kors i taket. Så visst, en av populärmusikens verkliga ikoner, mer hyllad för sin poetiska samhällskritik än för sina melodier. Det är väl bra.
Annars har luften gått ur mig helt nu. Skönt att det är fredag i morgon. Har fortfarande ont i halsen och är hes. Men behöver öva sång.
Jag har ett jobb jag behöver göra klart. Men jag skjuter på det tills i morgon. Har ingen motivation över huvud taget.
Fick mejl från Trygghetsrådet igen. Jag är berättigad till ersättning även från dem, när uppsägningstiden går ut. Men förhoppningsvis har jag väl ett annat jobb innan dess.
Borde börja skanna arbetsmarknaden, göra en riktig Linkedin-profil, inte en där jag heter Stellan Bengtsson. Uppdatera CV:t, formulera en text till facebook att jag är anställningsbar.
Men jag hinner väl.
Det är verkligen höst nu. Oktober visar sig från sin bättre sida. Klart i luften och färgexplosioner i lövträden.
Jag fick höra att det ska öppna en ny pizzeria i Skedvi, mitt emot den andra pizzerian. Det lär ju bli pizzakrig!
Och nu vet jag varför det inte finns Sares-potatis att köpa i affärerna sedan några år. Jag har ju undrat över det.
Greger Sares tog livet av sig för några år sedan. Han bytte om till finkläder och hängde sig i sin skördetröska.
Ruskigt.
Svar direkt
Hej, Hans Eklund blir din personliga rådgivare på vägen mot ett nytt jobb, stod det i mejlet jag fick nyss.
Jag har aktiverat mitt konto hos Trygghetsrådet. Det gick fort att få svar därifrån.
Ja, ja. Det är väl lika bra att komma igång med jobbletandet så fort som möjligt. Nu känner jag än mindre lust att ens lyfta ett finger för MittMedia. Men jag har bokat in ett jobb i morgon bitti. Det kan nog bli tidskrävande också, puh.
Skriver ansökan, tänker vilsna tankar och pudlar
Nu har jag registrerat ansökan till Trygghetsrådet. Den organisation som ska hjälpa mig att hitta ett nytt jobb det kommande året. Kanske jag kan gå någon utbildning, kanske jag behöver flytta.
Kanske, kanske, kanske.
Jag vet ingenting jag. Än mindre vad jag vill göra. Jag har slagit trafikskollärartanken ur huvudet. Tror inte längre på en framtid inom journalistiken. Skulle vara public service, möjligen. Eller någon av gratistidningarna i Stockholm.
Jag har börjat titta på ljudkort och datorer. Det kan ju också verka dumt. I ett läge då pengar snarare borde läggas på hög när framtiden är osäker.
Men jag vill ha något att göra och jag vill börja spela in musik igen. Om jag har arbetsfria dagar behöver jag sysselsätta mig och jag orkar nog inte skriva, som jag tänkte förut.
Det är bara en dryg vecka kvar här nu. Tror och hoppas jag.
Sedan vill jag åka härifrån och få en paus.
Jag bifogade en gammal arkivbild till artikeln jag skrev i fredags. Kommuntjänstemannen som är på bilden, hatar den tydligen. Han säger att han ska kontakta juridiskt ombud om den inte försvinner från nätet.
Men den kommer förstås att finnas kvar där.
Han är inte klok den där typen. Jag försöker vara tillmötesgående så långt jag kan. Men jag har god lust att bara ge honom kontaktuppgifterna till pressombudsmannen: Varsågod. Du kan ju försöka hävda att du lidit allvarlig publicitetsskada. Lycka till! Pucko.
Nu blev jag verkligen förvånad
Jag var väl bara 18 första gången. Det hade kommit ett tjeckiskt rockband till skolan, och där stod vi och lyssnade. Hon var och hälsade på, hon hade gått på skolan tidigare.
Det dröjde ett halvår eller något, tills vi sågs igen efter det. På skolans vårfest, då tidigare elever brukade bli inbjudna.
Jag vet inte om det går att säga att vi fann varandra den natten. Men vi gick inte och la oss förrän kvart i elva på söndagsmorgonen.
Hon åkte hem sedan, tidigt på måndagsmorgonen. Jag var totalförvirrad av alla känslor. Men vi skulle ju ses igen.
Vi hade brevkontakt. I flera år. Hon flyttade till Florens igen och hade praktik hos en teatermaskmakare. Hon målade bladguld på masker av läder.
Hon skrev att jag gärna fick komma och häsa på. Men det blev inte av.
Det gick något år, sedan flyttade hon hem till Sverige, till Västra Frölunda, med sin italienske pojkvän.
Det gick ytterligare något år. Och vi tappade kontakten.
Sällan är det som jag tänker på henne nu, men glömt har jag inte.
Tydligen inte hon heller! För helt plötsligt har jag en vänförfrågan på facebook.
Hennes namn är av en vanlig sort och svårt att söka på bland alla som heter lika. Jag är hu däremot lättare att hitta.
Men så förvånad jag är ändå.
Hon är gift numera med den italienske pojkvännen. De har tre barn och bor i Göteborg.
Men hon är sig lik. Den här bilden tog jag den där söndagsmorgonen i maj 1990. Måndagsmorgonen efter var senaste gången jag såg henne.
Jösses Amalia.
Efter en dryg vecka i Sverige
Ja, nu är det fredag igen. Första veckan på jobbet efter höstsemestern i Virginia, Tennessee, North Carolina och Mississippi. Fortfarande förkyld och det gör ont i bihålorna.
Frost på vindrutan om morgnarna. Från 35-gradig värme till minusgrader.
Men det går fort att vänja sig.
Personalredaktören har kroknat. Sjukskriven på obestämd tid. Det var väntat. Men tråkigt. Att inte jag hann sluta också innan det hände.
Hon skulle ju fixa så att jag fick gå hem tidigare.
Jag vill inte jobba den här månaden ut. För så var det inte sagt tidigare. Bara till den 20 oktober, skulle jag vara här. Max.
Jag har ingen bra magkänsla.
Om drygt en vecka har kammarkören konsert. Jag måste öva ordentligt i helgen, eftersom jag missat så mycket under de två veckornas bortavaro.
Men märkligt nog hade de andra inte kommit mycket längre, sist vi övade. Kanske jag börjar bli mer snabblärd, säkrare på att läsa noter, eller vad kan det bero på?
Åh, kan inte den här fredagen gå riktigt fort. Elin är ledig så måste jobba ensam. Min motivationsnivå ligger på minus.
