Nu blev jag verkligen förvånad
Jag var väl bara 18 första gången. Det hade kommit ett tjeckiskt rockband till skolan, och där stod vi och lyssnade. Hon var och hälsade på, hon hade gått på skolan tidigare.
Det dröjde ett halvår eller något, tills vi sågs igen efter det. På skolans vårfest, då tidigare elever brukade bli inbjudna.
Jag vet inte om det går att säga att vi fann varandra den natten. Men vi gick inte och la oss förrän kvart i elva på söndagsmorgonen.
Hon åkte hem sedan, tidigt på måndagsmorgonen. Jag var totalförvirrad av alla känslor. Men vi skulle ju ses igen.
Vi hade brevkontakt. I flera år. Hon flyttade till Florens igen och hade praktik hos en teatermaskmakare. Hon målade bladguld på masker av läder.
Hon skrev att jag gärna fick komma och häsa på. Men det blev inte av.
Det gick något år, sedan flyttade hon hem till Sverige, till Västra Frölunda, med sin italienske pojkvän.
Det gick ytterligare något år. Och vi tappade kontakten.
Sällan är det som jag tänker på henne nu, men glömt har jag inte.
Tydligen inte hon heller! För helt plötsligt har jag en vänförfrågan på facebook.
Hennes namn är av en vanlig sort och svårt att söka på bland alla som heter lika. Jag är hu däremot lättare att hitta.
Men så förvånad jag är ändå.
Hon är gift numera med den italienske pojkvännen. De har tre barn och bor i Göteborg.
Men hon är sig lik. Den här bilden tog jag den där söndagsmorgonen i maj 1990. Måndagsmorgonen efter var senaste gången jag såg henne.
Jösses Amalia.
