abrovink

Det är den 30 mars, en aning vår i luften, mina ögon är grumliga och jag är alldeles för trött för att orka tänka tanken färdigt.

Längtar bara efter sömn.

På jobbet talas det fortfarande om gårdagens spindelsamtal med chefen, hur vi ska kartläggas och hur våra prestationer ska mätas i antalet sidvisningar. Klick. Klick.

"Jaså, bjuder du på den", hade han sagt till en här, när hon berättade att hon blålänkat till en annan artikel än sin egen.

Som om det var tävling. Och kanske det blir så. Tänk om de gör som Nyheter24 gjorde i början. En lön som grundar sig på antalet klick. Trots att det fortfarande är papperstidningen som drar in pengarna till den svällande koncernen.

Journalistikens död.

Jag behöver göra i ordning en bild, från i går.

Det går att kombinera med att dra i gång körens övningsfiler.

Det är i alla fall bra.

En dag kvar till skärtorsdag.

Hoppas att det går att smita lite tidigare från jobbet då. Skulle vara skönt med lite längre startsträcka, saker som ska packas, plockas ihop och jag vet inte allt.

Räknar jag rätt om vi blir 19 personer i huset från och med långfredag?

Måste vara någon sorts rekord.

Fortfarande vinterkyligt emellanåt, men hoppas att det ger med sig.

 

Rätt galen vecka på jobbet. Alla är så arga. Det beror på möten vi har med cheferna. Undrar hur länge det här kan hålla på, innan folk börjar gå i taket?

Snart är det väl ingen som orkar längre.

På Bärgslagsbladet/Arboga Tidning, ska redaktionen minskas från 14 till 6 personer.

Så blir det när MittMedia sväljer allt fler.

Nya chefredaktörens svar var att: det kommer inte att påverka journalistiken, det finns förutsättningar för att bli vassare totalt sett.

Som om de åtta som måste sluta bara har varit bromsklossar, för de sex som blir kvar då.

Som kollegan i ändan av korridoren sa: om vi har ett fotbollslag och en är dålig, skulle vi välja att spela med en man mindre. Som om vi hade ett hockeylag och valde att spela boxplay hela tiden, för vi blir vassare då.

Jag antar att cheferna själva tror på det där. För annars, vem tror de att de kan lura?

Inte oss i alla fall.

 

Nu borde jag sätta mig och plugga text till kören.

 

En ödsligt tom redaktion.

 

 

 

Jag skulle inte ha tagit med det där citatet, bara sådär. Kunde ju ha ställt en motfråga eller skrivit om det i ett annat sammanhang. 

Jag hade bråttom, många olika moment som behövde göras. 

Ingen ursäkt. Jag slarvade.

Det har hänt förr. Och det kommer att hända igen. Ändå ett väldigt lindrigt misstag. Alla fattar ändå vad som menas. 

Men rasisterna vilar inte på hanen. De idiotförklarar intervjuobjektet. De idiotförklarar mig. 

Och nu börjar surra i telefonen ordentligt. Två dagar senare.

Lördagskväll och alkoholen börjar verka eller? För det blir värre och värre. 

Jag blir nu hånad. Ifrågasatt. Förlöjligad. "Vill du verkligen visa dig så djävla korkad. Vilken journalistutbildning har du gått", skriver någon CW eller något, utan att ha hittat frågetecknet på tangentbordet. 

Det handlar om ensamkommande flyktingbarn. Vore det en ny gatukorsning eller en utbyggnad av kommunhuset, skulle de aldrig brytt sig. 

Nya uppsägningar.

Det är verkligen låg stämning nu.

Och chefsföraktet gror.

De skulle bara veta.

Hur det pratas om dem.

I vilka ordalag.

 

I Falun är det tydligen fler chefer än reportrar i dag.

Ändå är två chefer ute och åker.

De har hotat att komma hit i eftermiddag.

Jag vet inte varför.

Alla här hoppas att deras tid inte ska räcka till.

Och min mejlkorg fylls av rasisternas aggressiva kommentarer.

Nu är det bara en timme kvar. EN timme.

Måtte jag få sitta här i lugn och ro tills dess. Den sista tiden av helgpasset på webben.

Webbredaktören är hispig, ovan och kan knappt ta några egna beslut.

Den värsta chefen var här i morse och hojtade, lika fartblind, verklighetsfrånvänd och otrevlig som alltid.

Men jag skiter i vad hon säger.

Den mest självbelåtna reportern hängde kvar lite extra, i hopp om att få lite bekräftelse.

Sååååg vi verkligen inte när han sände tv från Vasaloppsspåret?

Nej. Vi hade annat att göra.

Han har varit fotomodell. Han har skapat en fan page på facebook, för alla som älskar honom.

Åh, jag vill hem, hem, hem, bort från de här människorna.

I morgon är jag ledig, på tisdag eftermiddag är det fackmöte, på torsdag förmiddag är det fackmöte också. Jag får nog inte så mycket gjort nästa vecka heller.

 

Jag beställde små skruvar och små kablar.

Får väl se om jag får dit dem.

Så att jag kan lyssna på skivor igen.

Borde väl lämnat in åbäket någonstans.

Men jag kommer mig inte för att ringa.

Jag försöker en gång till själv att få någon ordning på det där.

Inser att jag behöver skaffa en pincett, efter att ha sett på lite youtube-klipp.

Var köper man en sådan?

 

Ute snöar det ymnigt. Men på gatan smälter allt i stort sett genast. Jag ska jobba på webben den här helgen också. Det blir tredje gången i rad jag får sitta där. Varför? Blir det väder som i dag, är det väl behagligast att sitta inomhus förstås. I stället för att stå vid Vasaloppsspåret och bli blöt. Men ändå. Så fruktansvärt långtråkigt.

 

Och webbredaktören är inte den vanliga som jag brukar jobba med.

Jag har ingen aning om vem hon är, hennes fb-sida saknar bild och där har hon bara fyra vänner.

Tre av dem jobbar på tidningen och den fjärde är en som brukar sälja bilder.

Hon är 42, bor på Herrhagen med sin sambo. Då har hon ganska nära till jobbet. På fb-sidan står det att hon gick ut journalisthögskolan i Göteborg för 16 år sedan och tog examen vid Stockholms dramatiska högskola med inriktning barnprogram i radio och tv, 2010.

Undrar varför hon då är inhoppande webbredaktör hos oss?

Hon kommer från Ovanåker. Det ligger ju i Hälsingland.

Jag får väl fråga henne om det.