abrovink

Det har kommit vikarier till redaktionen. Karin och Peter. De verkar trevliga.

Bra det. Jag ska väl jobba med dem i fem veckor förmodar jag.

Jag gick med på att byta dag pass till kvällspass. På fredag kväll.

Men jag behöver inte börja jobba förrän klockan 19.

Ska gå på buskis-premiär. Det borde inte behöva ta mer än fyra timmar att få det där färdigt.

Så det kändes som ett okej byte ändå.

Vill helst att de här veckorna går fort nu.

För jag vill också ha semester.

Sommaren vill inte riktigt vakna va?

Bara 11 grader varmt i dag igen. Inget regn längre i alla fall.

Så typiskt att jag ska jobba min sista helg och det blir midsommarhelgen. Undrar vem som kommer att planera den? Man vet ju aldrig hur det där blir.

Jag har skrivit under mitt avtal i alla fall. Så nu får det bli som det blir.

De pratas om massflykt från företaget i höst. Men så lär det nog inte bli.

Jag sökte ett jobb förut. Fick det inte. Men den som fick det känner jag till väl. Förstod väl det att det var någon som kommer från oss som skulle få det.

Jag började arbetsdagen i Falun, men fick nog efter en timme när chefen, som fått nya arbetsuppgifter, skulle visa vem som bestämde, började domdera och alla himlade med ögonen och suckade tyst för sig själva, så drog jag.

Åkte till Borlänge i stället, för de tråkiga arbetsuppgifterna jag fått under två dagar, kan jag lika gärna göra här.

Jag åker högst motvilligt till Falun igen. Nästa helg hoppas jag blir den sista.

Ja, nu har jag fått sparken från jobbet.

Så blev det till slut.

Förhandlade mig till tio månaders arbetsbefriad uppsägningstid från 1 november.

Sedan får jag mina semestermånader utbetalda i en klumpsumma på sista lönen. Det är några månadslöner det.

Kunde jag tänka mig en tjänst i Södertälje? På Länstidningen.

Det är en som kanske vill sluta där. Men även den tidningen ska nedbemannas snart igen, så det är rätt oklart hur länge det varar.

Okej, knappast värt att ta pick och pack och sticka dit.

 

Ett bekymmer mindre och ett nytt på halsen.

Ja, ja, så kan det gå.

Nu ska jag ta kontakt med Trygghetsrådet, ringa Åse och invänta mitt skriftliga avtal. Jag kommer nog inte att ha något journalistjobb igen.

Pratade med Åse i 42 minuter.

Blev jag något klokare?

Ja, det var nog så.

Jag orkar inte ringa till personalchefen i dag.

Men jag har bestämt mig. Åse hjälpte mig att lägga upp taktiken.

Får jag tolv månadslönder så drar jag.

Får jag mindre... nja... då kanske det skulle vara värt att pröva med en central förhandling ändå och se om de verkligen kan sparka mig. Så säger jag i alla fall.

Och då är det meningen att personalchefen i bästa fall ska säga, okej då. Eller åtminstone erbjuda något mer.

Fast egentligen vill jag ju bara härifrån. Som nästan alla andra. De får inga pengar. Men de behöver å andra sidan inte bli arbetslösa heller. Det är trots allt säkrare att vara anställd än att inte vara det.

Jag ger upp i alla fall, det är inte värt att slåss mot dem. Även om det skulle vara det moraliskt rätta, så är det jag som blir offret. Och vad får jag för det?

Bättre att försöka roffa åt sig så mycket som möjligt och sedan dra. Det kommer säkert gå åt helvete för dem i alla fall. 

Och så kränkt jag har blivit av den som jag nästan tyckte var en kompis en gång. 

Han som jag sett krypa dyngrak på redaktionsgolvet för att plocka upo pengarna han tappat. Han skulle ut på ett jobb, men det var inte hans namn som stod under den artikeln i tidningen sedan. 

Bäst att dra medan tid är. Det lär knappast bli bättre. 

Jag ska prata med Åse i morgon. Hon får hjälpa mig att lägga upp taktiken. 

Och de där dumheterna jag började med i helgen, får jag ta och sluta med. Jag har viktigare saker för mig. 

När allt är avtalat och klart sedan, skiter jag i vad alla säger. Då gör jag som jag gör den tid som är kvar. För då blir det ändå inget annorlunda. Jag kommer att få fiender, men jag ska se till att behålla några vänner också. God natt. 

Jobbig dag, det här.

Upp tidigt för att hinna åka till Kråkberg och träffa henne, hon som förlorat sin dotter.

Dottern som smugglade med sig fentanyl in i fängelsecellen och dog av en överdos på natten.

Hoppas jag får tid att skriva den berättelsen snart.

Hoppas bilderna blev bra.

Jag ska få någon bild på dottern också så småningom.

 

Sedan till det ordinarie kvällspasset. Hysteriskt. Några asylsökande demonstrerade för att de var missnöjda med maten på boendet.

Så jag har ringt, ringt, ringt, skrivit, uppdaterat, citerat från tv-sändningen, blålänkat och fått instruktioner från flera olika håll samtidigt.

För en inte så uppseendeväckande grej egentligen.

Och nu skramlar det i inkorgen av rasistmejl som uppmanar till att skjuta de otacksamma jävlarna, skicka hem dem och... och... bara ett telefonsamtal hittills, det är jag tacksam för.

Jag är trött nu och vill åka hem. Men det är två timmar kvar.

Om jag räknar med förmiddagsjobbet som jag liksom gjorde på sidan om, i smyg, så blir den här arbetsdagen 13 timmar lång.

Jag får väl försöka ta ut komptimmar någon gång fram över. Smita. Tidigare.

Jobbdag. 

Började drygt, men blev väl till slut en rätt okej dag. 

Och jag har en kvällsvecka som startar. 

Fast i morgon ska jag åka till Mora innan jobbet. 

Jag ska träffa en vars dotter dog i polisarresten. 

Dottern lyckades smuggla med sig droger i cellen och tog en överdos. 

Jag har inte berättat att jag ska åka till Mora i morgon bitti. 

Jag orkar inte med en massa andra som ska lägga sig i. 

Jag vet inte vad det blir av det. Men jag ska prata med dotterns mamma. Hon vill berätta. För mig. Och jag tänker lyssna.