abrovink

Jobbig dag, det här.

Upp tidigt för att hinna åka till Kråkberg och träffa henne, hon som förlorat sin dotter.

Dottern som smugglade med sig fentanyl in i fängelsecellen och dog av en överdos på natten.

Hoppas jag får tid att skriva den berättelsen snart.

Hoppas bilderna blev bra.

Jag ska få någon bild på dottern också så småningom.

 

Sedan till det ordinarie kvällspasset. Hysteriskt. Några asylsökande demonstrerade för att de var missnöjda med maten på boendet.

Så jag har ringt, ringt, ringt, skrivit, uppdaterat, citerat från tv-sändningen, blålänkat och fått instruktioner från flera olika håll samtidigt.

För en inte så uppseendeväckande grej egentligen.

Och nu skramlar det i inkorgen av rasistmejl som uppmanar till att skjuta de otacksamma jävlarna, skicka hem dem och... och... bara ett telefonsamtal hittills, det är jag tacksam för.

Jag är trött nu och vill åka hem. Men det är två timmar kvar.

Om jag räknar med förmiddagsjobbet som jag liksom gjorde på sidan om, i smyg, så blir den här arbetsdagen 13 timmar lång.

Jag får väl försöka ta ut komptimmar någon gång fram över. Smita. Tidigare.