Och så blev det inte så
Jaha.
Inställd after work.
Uteblivet besök.
Det var ju tur att jag fick hem den här grejen att leka med då.
Man ska aldrig räkna med att det blir som man har tänkt sig.
Vart tar orken vägen?
Åh, så fruktansvärt trött jag har varit i dag.
Och jag måste orka åka till kören.
Och gå upp tidigt i morgon för att lämna bilen på verkstan.
Och sedan jobba kväll.
Jag anmälde mig till after work på fredag.
Fast jag borde vara hemma och städa.
Jag får besök på lördag.
Men det blir nog på eftermiddagen så jag hinner väl städa innan.
Vi pratade i dag om hur ointresserade vi blivit av jobbet och hur det känns som att världen har blivit tråkig.
Dagarna går. Och vi sitter här och längtar tills vi kan gå hem. Inte för att det känns så spännande. Men... ja...
Höga chefer säger upp sig också. Nästan att man kan ana en trend. Den här arbetsplatsen kanske har blivit en hytt på Titanic. I så fall finns det inte livbåtar åt alla.
Jag var på yoga i går igen. Och jag kände mig lättsam och energisk efter det. Så gick jag och la mig sent och kunde inte sova. Det känns i dag.
En plats på tåget
På väg igen.
I svinottan.
Stör mig på människorrna.
Känslig för luktande saker som de äter.
De som snörvlar onödigt högt.
Som sätter sig på min plats.
Visste inte att det fanns en tyst avdelning.
Skulle ha bokat i den.
Så hade jag sluppit höra sms-visslingar och oitressanta konversationer.
Jag vill inte åka till jobbet.
Jag vill hem.
Sova.
Allt det där jag skulle göra
Nu är det inte långt kvar.
Fredag eftermiddag, snart vinlotteri och sedan får jag nästan lov att dra mig ner till tåget.
Jag köpte godis på Pickaboo och blev ruskigt trött när jag ätit upp det.
Tog med en tjock bok som jag kan läsa i, om jag nu orkar och kan koncentrera mig.
Jag har lust att spela någon ett spratt.
Men kommer inte på något bra.
Jag skulle köpa en present eller två, på lunchen.
Man jag hittade inget.
Mejl skulle jag skriva, samtal skulle jag ringa...
blä.
Kom att tänka på en bok jag hade när jag var liten som hett Olga Dapolgas roliga fest. Jag minns omslaget men inte vad den handlade om.
Ta mig någon annanstans
Nej.
Det är inte så bra i dag.
Obehagligt nervös av någon obekant anledning.
Det blir som kramp.
Jag vill inte bli tilltalad, inte observeras eller tvingas kontakta någon.
Det började i natt när jag inte kunde sova och började anstränga mig för att kontrollera andningen.
Snart kommer man kunna höra den vithårige i lunchrummet säga: "nu har halva veckan gått".
Om en kvart ungefär.
Det gör han alltid på onsdagar.
Jag håller mig för mig själv.
Försöker övervinna motståndet mot att skriva det jag har betalt för.
Jag ska gå och hämta ett korsord.
Gick till banken i dag
I dag öppnade de banken.
Som jag har suttit och tittat på från fönstret sedan början av juni, sett hur de har målat fasaden, bytt fönster, sprungit på taket, gjort om trappan, satt in nya dörrar och till slut, förra veckan, hur personalen kom gående bärandes på sina datorer.
Trodde inte att det var så många som 39 stycken som jobbade där.
Förutom vd:n, känner jag bara till en. Det är Ellen.
Nu har jag sett ansiktena på några fler.
Trodde att yogan skulle börja den här veckan. Men det är tydligen inte förrän nästa.
Det innebär tre lediga kvällar den här veckan.
Tre kvällar då jag kan öva körsång, motionera, städa...
Det vet man ju hur mycket det blir av det.
Jag har en tågbiljett till Stockholm.
Men inte blir jag borta någon längre tid.
Och jag ska åka tillbaka med det där tåget som går i svinottan på måndag morgon.
Den dagen blir man inte så pigg.
Fast det är jag å andra sidan inte i dag heller. Förutsättningarna för att sova var väl hyfsade.
Men det gick inte.
Fredag i mitt sinne
Vilken långsam fredag.
Eftersom det inte är något produktionskrav - tidningarna är fyllda två dagar framåt, så jag sitter bara och surfar.
Orkar inte ta tag i något. Vill inte behöva ringa.
Väntar på besked om lunchdejt.
Men det verkar inte bli något.
Det töar igen.
Nu åkte han med Lambrettan förbi på gatan.
Tänk att han kör med den i snöslasket.
Jag tänkte att jag skulle försöka intervjua honom någon gång.
För jag antecknade registreringsnumret och kollade vem som ägde den där Lambrettan.
Jag sparade det på datorn, får väl leta igenom några gamla mappar.
Hoppas eftermiddagen går undan, för jag vill ha helg nu. Sova.
Sånger, noter och galningar
Det här är en av mina favoritskivor.
Jag kom att tänka på den plötsligt. Har nog inte lyssnat på den på flera år. Men fick sådan svårtyglad lust att höra den just nu.
Fast inte på spotify. Jag vill hem och plocka fram någon av skivorna (jag har den förstås i två exemplar), så att det låter riktigt bra.
Fast jag ska åka till kören, så det dröjer.
Tror jag har skrivit ut 70 sidor med noter eller något.
De undrade här om jag skrev ut en bok.
Så jag gjorde paus och fortsatte utskrifterna när de hade lunch.
Den här dagen är galen.
En smått förvirrad person telefonterroriserar annonsavdelningen sedan två dagar. De har slutat att svara.
Hon den hysteriska sitter och skriver sex långa artiklar om en grej som berör väldigt få.
Så hon är jättestressad eftersom det är en massa annat hon ska hinna skriva också, innan hon åker på semester i tre veckor om tre dagar.
Det är galet.
Knappast många som kommer att läsa det hon skriver, eller ens begripa det.
Jag känner mig mest trött.
Som alltid nuförtiden.
Kanske man får skylla på årstiden.
Mörker, håglöshet.
Snön faller och vi med den
Ja, så blev det vinter igen.
Nästan 15 grader kallt och det snöar fortfarande.
En rörig morgon.
Inhoppande nyhetschef som ska planera våran dag per telefon. Det blir kaos förstås. Och ingenting funkar. Vi får planera om själva. Som vanligt. Och en massa tid har gått åt i onödan.
Annonssäljaren med det vita håret går ut på kundbesök. Färggrann som oftast. Klarblå täckjacka och en rödvitblåmönstrad toppluva. Men inga gröna eller röda byxor i dag. Bara vanliga svarta jeans.
That's me and my imaginationsituation
En selfie.
Jag blev nyss medveten om att det finns något som heter assfie.
Folk som exponerar sina bakdelar.
Nästan bara tjejer verkar det som.
Fantasin sätter ju igång alla möjliga tankar, vad blir nästa grej, hm...
Jag googlade på några tänkbara, men fick ingen riktig träff.
Det var nog bra det.
Jag längtar verkligen till helgen.
Inte för att jag har en aning om vad jag ska göra.
Jag är bara less.
Och trött.
De som varit långlediga över jul, nyår och trettondagshelgen säger sig ha haft det såååå skönt och nu känns det jätteovant att vara tillbaka på jobbet och svårt att komma igång.
Vi som inte varit långlediga, utan jobbat alla utspridda vardagar med tuffa deadlines och krav på att förproducera material för flera dagar framöver, är inte lika pigga.
Även om det har varit förhållandevis lugnt ändå.
Men man kopplar ju inte av direkt, jobbet följer med hem och ligger som ett malande i bakhuvudet, alla funderingar, tidigare och kommande stress som inte släpper greppet.
Så jag känner mig oinspirerad.
Vill gå hem.
Men i morgon är det i alla fall fredag.
Sedan börjar oxveckorna.
Det blir inte påsk förrän i april och vi som inte får jobba helger längre blir aldrig långlediga som förr.
Fy fan.
Terroristerna gick till attack
Tolv dödade.
En skadad polis som ligger skadad på gatan, skjuts kallblodigt ihjäl. Så där i förbifarten.
Det är som ett tv-spel.
Jösses.
Bekantingar i klammeri med rättvisan
Läser dagboksblad från tingsrätten.
Plötsligt hajar jag till över ett namn.
En kollega, skulle man väl kunna säga.
En fordran från en lånehaj. Ett kreditinstitut med ockerräntor.
Den där kollegan har alltså problem med ekonomin.
Nu blir jag ju väldigt nyfiken förstås.
De tomma sidorna
Man kan nästan säga att det är tre olika generationer representerade på den där bilden.
Eftersom farsan har målat tavlan i bakgrunden.
Den med de stora tveksamma männen, som blev allt ystrare, och krympte mer och mer, för varje varv de tog i regnbågstunneln.
Till slut försvann de helt.
Som att gå i barndom kanske.
Eller förlora sig i ett missbruk.
Vad vet jag?
Baksidesbilden på boken är så uppfordrande att jag nästan ryggar tillbaka.
Hjälp, hur ska jag komma ur det här?
Det är väl meningen att jag ska skriva något vettigt mellan de här två pärmarna, med en systerson som inte släpper en med blicken.
Känn i gen press va?
Klämdag och tankar om den olyckliga blonda
Undrar vad det är i alla kartonger som de bär in till banken?
Och undrar när banken öppnar?
Undrar vad det kommer att bli i lokalerna där banken låg förut?
Annonssäljarna går och visslar.
En på "Slå mig hårt i ansiktet".
En annan på "Batman Theme". Låter det som.
Vet inte om den 2 januari känns som någon vidare munter dag.
Det händer inget särskilt, många som är lediga.
Ruschen till Systembolaget borde vara värre, tycker jag. Klockan är ju snart halv elva.
Eller har folk druckit nog under helgerna?
Man skulle inte behöva jobba i dag.
Tog mig an lite mötesprotokoll, så då kan jag hitta på grejer att skriva om.
Nu handlar det mest om att fylla tidningen med något. Och skönt att slippa gå ut och möta verkligheten. För nu töar det och duggregnar.
Satt och tänkte på facebooks nakenregler. Var gränsen kan gå, hur mycket hud som får visas på vissa ställen. Marilyns gamla nude calendar från 40-talet, borde knappast få passera.
Men den här då, lite mer subtil, hon har hunnit fylla 30, ler inte längre mot kameran, skulle den funka?
Hon ler inte så ofta på bilderna i den åldern. Hon var nog olycklig. Jag minns inte hur många böcker jag har läst om den människan. Allt började i mellanstadiet och en artikel i Vecko Revyn, samtidigt som jag lyssnade på "Marilyn" med Beauty, som jag spelat in från radion. Om och om igen.
Mystiken kring hennes död som fortsätter att fascinera generationer. Oavsiktlig överdos? Mord? Eller tog hon sitt liv?
Den där sista filmen "Something's Got To Give", som hon aldrig hann göra färdigt. Men nakenscenen i poolen har vevats flitigt sedan 1962.
Hon blev 36.
Det var nog gammalt för en vampig filmstjärnetyp på den tiden.
Men hon hade ju börjat göra andra roller.
"The Misfits"
Tragisk, men det är hennes bästa. Och sista fullbordade.
Kanske var hon så där olycklig i livet också.
Hon borde gjort fler Misfits-filmer.
