Maktmissbrukare!
Puh, vilken måndagskväll. Politiker som är missnöjda med vad tidningen (jag, bland annat) skriver och ska ta kontakt med ansvarig utgivare för att prata om "problemet".
Inga faktafel? undrar jag.
Nä, det var det nog inte, det var nog mer vem som får uttala sig om vad.
Alltså. Det ligger inte i mitt uppdrag att tysta enskilda politiker.
Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Jag håller på att vässa mina tänder. Om de försöker styra innehållet i tidningen så biter de sig själva hårt i svansen.
Och som jag kommer att jävlas med dem. He, he.
Ohungrig och arg
Jag känner ingen hunger i dag. Konstigt.
I går var jag jättehungrig.
Med tanke på den vidriga pulversoppan jag har till lunch, nöjer jag mig nog med ett äpple i stället.
Jag får äta vidrig pulversoppa på måndag.
Jag lär få jobba över i dag.
Jag kommer tillbaka från ett jobb vid halvfemtiden.
Då ska jag fylla en sida med text och fyra bilder.
Det gör mig rätt irriterad, må jag säga.
Jag tänker registrera övertid.
Vet inte vem som ska godkänna det, men jag tänker fan inte sitta här en fredagskväll och vara lojal, försöka gå en timme tidigare någon annan gång.
Jag ska ha betalt!
På väg in i natten
Kollar i ett gammalt specialarbete från gymnasiet. Innan färgskrivarnas tid.
Det var liksom 60-tal som gällde.
Men nog har jag väl blivit åtminstone lite mer nyanserad sedan dess?
Äsch. Egentligen försöker jag bara lugna ner mig. Skingra tankarna. Så att jag kan sova. Jag tänker inte ha några stora förväntningar.
Utskälld igen
Den lilla redaktionen har blivit kraftigt beskuren och fått betydligt mindre utrymme.
Det uppskattas inte av läsarna, i synnerhet inte de som brukar skicka in eget material som boule-resultat, bridge-resultat, sportfiske-resultat och så vidare. Sådant kommer sällan med nuförtiden.
Och skäller gör de, vill jag lova.
Men vem får ta emot deras spott och spe?
Jo, det är ju jag förstås.
Och de andra som jobbar här.
Trots att vi inte har det minsta med det här beslutet att göra och ingenting att säga till om heller.
Men de här läsarna lyssnar inte på det örat. Trots att man på ett pedagogiskt sätt förklarar hur det ligger till och vart de ska vända sig med sina klagomål.
"Jag pratar ju med dig, det räcker väl!". "Det här får du se till att fixa!". "Du får väl tala om det för dem!". "Jag har ingen dator!".
Ja. Jag talar om det för dem. Men vad bryr de sig om det. Om arga läsare själva riktar sin vrede mot de som bär ansvaret, då kanske det kan ge åtminstone lite effekt.
Och vadå ingen dator. Telefon har du väl i alla fall. Alla telefonnumer står i tidningen, jag kan till och med skriva ner dem på en lapp.
Men, nej, ska man behöva ringa också, nu går skam på torra land. (De törs väl inte)
"Det är ju tomt här, var är alla andra?".
Ja, vi är väl inte fler nuförtiden. Dessutom är vi ute och jobbar titt som tätt.
VI ÄR INGEN JÄVLA KLAGOMUR SOM SITTER HÄR OCH VÄNTAR PÅ DIG.
Ibland blir man så jävla less på människor. Halsstarriga, tunnelseende typer som inte lyssnar och alltid vet bäst och i nedlåtande ton påpekar att allt var så satans mycket bättre förr.
Tur att jag inte jobbar i någon kundtjänst, på callcenter eller på något varuhus. Då skulle jag gå och vara arg hela tiden.
Och måndagen kom
Så okoncentrerad jag är i dag.
Måndag.
En sådan dag då jag plötsligt glömmer vad det är jag är på väg att göra, fryser mitt i en rörelse och undrar vad jag håller på med.
Lägger ifrån mig ett halvläst dokument och börjar titta i ett annat.
Börjar skriva ett mejl, men glömmer göra det färdigt och skicka i väg det.
Våren är tillbaka.
Det syns nästan inga spår av snön någonstans längre.
Jag är trött och yr.
Det välkända suget av något
Åh, cigaretter.
Jag kan inte sluta tänka på dem.
Alltså, jag röker ju inte.
Har inte gjort det på många år, annat än vid ytterst enstaka tillfällen.
Det där obligatoriska feströkandet är också historia sedan länge.
Sist jag rökte tror jag var i augusti. Jag lät mig villigt bjudas ur ett paket med moderna cigaretter. Genom att trycka på en knapp i filtret kunde man få mentholsmak om man ville!
Roliga cigaretter.
Jag känner mig sällan sugen på cigaretter. Inte efter den jobbiga lunginflammationen. 2007.
Men nu är det nog våren som spökar.
Jag har känt mig så obeskrivligt låg i dag. Vill inte gå ut, inte se människor.
Jag åkte till huset.
(Efter en snabb returresa till Falun för att låsa upp en förrådsdörr. )
Och känner mig vansinnigt sugen på cigaretter.
Jag försökte med rödvin i stället.
Men det gick inte.
Så nu kan jag i alla fall inte åka och köpa några cigaretter.
Fredag on my mind
Uuuh, vilken huvudvärk jag har.
Den går inte över.
Jag skulle ha gjort en massa saker i dag, tänkte jag.
Men det blev just inget.
Nu är det snart lördag.
Inte bra.
Jag borde ha åkt härifrån de lediga dagarna i stället.
Faktiskt.
Nu kommer de lediga dagarna
Jag har fått låtar av Jesper som jag ska öva på.
Men det får bli senare.
Nu är jag så trött.
Fast det är min tionde arbetsdag i rad, så då brukar man vara trött.
Och så måste jag prioritera kören.
Men jag ska kolla på Jespers låtar.
Moon Types repar inte särskilt ofta.
Nästa gång blir den 27 april, så tills dess ska jag väl ha fått lite koll.
En knapp timme kvar på jobbet och ute snöar det alldeles för mycket för att det ska kännas lugnt att köra bil.
Jag hade gjort rätt noggranna planer för den lediga torsdagen i morgon, men jag har redan glömt vad det var.
Det var något jag skulle handla. En hylla jag ska skruva ihop. Motionera. Skriva.
Ja.
Ungefär så.
Åh, dessa falska mörkermän
Alltså, Sverigedemokraterna.
Ju mer de får bre ut sig, desto dummare framstår de ju att vara.
Jimmie Åkesson påstår till exempel att "det finns inga exempel på extrem rasism i SD:s historia", när det bara är att googla:
Det är ett parti grundat av nazister och partiprogrammet bygger på en fascistisk ideologi.
Och jag tror inte att de behöver anstränga sig så för att bli rumsrena. De har förmodligen sina anhängare ändå.
Det finns så många rasister i Sverige numera, att det räcker till riksdagsmandat ändå.
Och nazisterna drar ut på gatorna igen. Som på 90-talet.
Jag höll på bli rånad av nazister en gång. De skulle stjäla mina kläder. Men då kom ett äldre skinhead och sa åt nazisterna att skärpa sig. De skinheads som höll till på Fryshuset, visste att deras tillvaro i lokalerna hängde på en skör tråd om det blev för mycket bråk.
Ändå var det en av dem som slog en tjej som gick i min klass, i huvudet med en flaska samma natt. Hon fick sy flera stygn.
Jag har träffat bra skinheads med SHARP-märken (Skinheads Against Racial Prejudice) som lyssnade på ska, reggae och hade snygga kläder. Så som skinheads var före Thatcher-regimens övertagande i England. De berättade att de ofta tonade ner sitt yttre. Eftersom folk tog dem för nazister. De skämdes fruktansvärt över att bli förknippade med den brunsvarta rörelsen.
Vet inte riktigt varför jag skriver det här. Trot det är för att jag hittat släktingar i facebookgrupper som Sverigdemokraterna i riksdagen - ja tack!
Jag vill nog inte bli förknippad med dem.
Oviljan
Det har kommit snö igen. Någon decimeter bara.
Känns rätt uppfriskande. Luften blev klarare och svalnade.
Fast det börjar redan töa bort.
Det var rätt bra att jobba i helgen.
Men inte i dag.
Jag vill inte.
Ser en man på gatan.
Han går in på banken.
Ser hans högra hand.
Den ter sig enormt stor.
Nästan som på en seriefigur.
Jag vill fly till min fantasivärld.
Fast nu ringde en till mig.
De kanske vill att jag ska komma.
För de öppnar ett snabbmatställe, de satsar på något i Vikmanshyttan.
Det är inte så ofta någon gör det.
Så jag kommer gärna om det funkar.
Då slipper jag sitta här och dagen går lite fortare.
Du är en spratteldocka uti chefens hand
Fy fan, min arbetssituation är helt bisarr.
Hur många chefer finns det här egentligen?
Hur många som helst som ger en order hit och dit, skäller, domderar, begär konstiga saker.
Nu har jag totalt tappat arbetslusten.
Ja, det har brunnit ner en skola här och det har tydligen blivit en jävla riksnyhet av det. Men måste alla chefer lägga sig i för det. Det räcker väl för helvete med en.
Cheferna är de enda som inte minskar i antal här - de blir fler.
Nu ska jag jobba helg också. Och har ingen aning om vad cheferna har hittat på åt mig.
Ibland är det helt meningslösa grejer. Kanske ska jag sitta på webben. Vore ju bra om jag fick veta innan jag går hem.
Jag borde få en akut stressjukdom och sjukskriva mig. Skita i dem.
Vilken dag, vilken dag?
Är det måndag i dag, nej det är det ju inte, men det känns så.
Rörigt är det i alla fall.
Tänk så fint det var i Sundsvall. Att jag inte tog lite bilder!
Men vi var ju knappt ute någonting förstås. Mest i konferensrummet på hotellet.
Mycket stillasittande. Efter middagen gick vi till Bishops Arms.
En massa glas gick sönder därinne. En jobbigt packad fotograf berättade om sina erövringar på 90-talet, då han lägrat en dokusåpakändis och hennes kompis. Och så hade han tagit nakenbilder av dem.
Hela staden verkade ju vara full av krogar och barer i alla stora, ståtliga stadskvarter med pampiga torn på alla stenhus i starka färger. Tråkigt att vi gick till just Bishops Arms. Det finns ju till och med i Falun.
Vi gick förbi Kermits pizzeria, med en stor groda på fönstret. Runt hörnet låg en nattöppen butik som sålde porrfilmer och sexleksaker. Den hade en stor kuk på skylten. Det kändes nästan lite 70-tal.
Jag har nog aldrig varit i Medelpad förut.
Den är här nu
Jag märkte det först i dag.
Våren.
Den är här nu.
Den obarmärtiga.
Den lägger sig över mig, så tungt.
Jag vet ju att den kommer.
Men ändå.
Alltid lite tagen på sängen.
Man blir så liten.
Så ensam.
Så låg.
Försöker lyfta huvdet.
Men allt känns så innehållslöst.
Meningslöst.
Det är ljuset, säger vetenskapen.
De flesta jublar.
Men vissa stäms ned.
Och det är lite tabu, att inte välkomna våren, att inte le, att huka sig och vilja försvinna, när livet ska komma åter.
Men jag kan ju inte.
Det går inte att känna någon glädje.
När jag var liten brukade jag säga att jag fick en tråkig stund.
Så blev det på våren.
Redan då.
Men jag visste ju inte vad det hette egentligen, eller vad det berodde på.
Jag ville bara försvinna.
Det blir mycket en måndag
Åååååh, vad stressad jag känner mig i dag.
Vet inte varför.
Men jag ska på MBL-förhandling i eftermiddag om ett nytt schema.
Innan dess ska jag hinna skriva lite åt tidningen.
En är sjuk och vi får ingen vikarie.
Sedan är det körrepetion.
Sedan måste jag hem och packa, för i morgon bitti går tåget till Sundsvall.
Puh.
Jag glömde ta med boken jag tänkte läsa på tåget.
Typiskt.
Åh, jag önskar att den här dagen går undan.
Stipendium och tårta
Vilken seg kväll det här är.
Men nu tycker jag att jag har jobbat färdigt.
Det gör ont i magen. Undrar om det beror på tårtan.
Det var i och för sig en god tårta med hallon och blåbär på.
Tidningen har fått Klara Lindh-stipendiet för #visagernej #visager-ja kampanjen. Därför fick alla redaktioner hämta ut tårtor på eftermiddagen.
Hur nu det där stipendiet ska användas, när det går till en hel tidning har jag ju svårt att förstå.
Det är nämligen ett resestipendium på 50 000 kronor.
Det vanliga är väl att en enda journalist, eller kanske ett litet team, får stipendiet.
När mördaren slår till
Polisen har öppnat en mordutredning. En kvinna i 20-årsåldern är död och hennes sambo misstänks ha tagit hennes liv. Han var själv svårt skadad när polisen hittade honom.
Ja, så fick jag tillbringa min torsdagskväll. Stå på en blåsig gata i Krylbo och småprata lite med nyfikna grannar.
Jag hade en massa grejer att skriva. Men det får jag väl göra i morgon då.
Nu är jag trött och vill åka hem.
Men jag sitter väl kvar ett tag till. Om de nu skulle börja ringa efter mig igen.
Tråkigt att behöva jobba kväll på fredagen, men, men, men.
Eva ville hinna vara med sina sportlovslediga barn.
Och jag har väl inget särskilt viktigt för mig ändå.
Trött, trött efter halva veckan
Nu är jag så där vansinnigt trött igen.
Tror vintern får ta slut nu. Jag måste börja springa igen.
Dålig sömn, ja. Och nyss åt jag godis, det blir jag också trött av nuförtiden har jag märkt.
Jag känner inte alls för att åka till kören.
Jav vill sova.
Skönt att jag har bytt med Eva och ska jobba kväll i morgon, på sätt och vis.
Dessvärre är det lika på fredagen också. Min helg blir kort.
På måndag ska jag göra debut i en facklig förhandling.
Och på tisdag åker jag till Sundsvall.
Men det blir blir efter helgen.
Det blev inte så
Tänkte jag skulle fotografera en på gatan och lägga upp en bild här.
Men det blev inte så.
Kanske lika bra.
Han vill nog inte vara med i min blogg.
Han är oftast otrevlig mot folk, ser lite ut som en seriefigur och brukar synas mest när det våras. Efter sommaren är han som bortblåst. Nu satt han där på sandlådan och halsade ur sina starkölsburkar med armarna om en minst lika sliten kvinna.
Andra dagen som lokalredaktion till Borlänge Tidning.
Vi får väldigt lite utrymme, två sidor bara.
Det väcks en liten tävlingsmänniska i mig, trots att jag inte är någon sådan egentligen.
Jag blir mer på tå, letar hårdare nyhetsvinklar, bygger brutalare rubriker, allt för att vi ska sticka ut, våra grejer ska bli vassast och inte någon jävla fyllnadsmassa.
Och det händer absolut ingenting. Inte i dag i alla fall.
Man får hitta nyheter själv genom att vända och vrida på saker, ta upp något gammalt och vinkla om, leta förutsättningslöst i statistik för att hitta siffror som sticker ut.
Jag borde ha lyssnat på Moon Types låtar. För i kväll ringer Jesper och då ska vi diskutera dem.
Men det har inte blivit av. Just nu är körsången viktigare.
Söndagens orosmoln
Magen gör ont. Den där oron.
Snart måndag.
Inte har hag gjort allt jag tänkte göra i helgen heller.
I morgon blir det besked om nya nedskärningar, fast chefen kallar det nedbemanning.
Fast det är inte det som oroar mig. Det är något annat, något diffusare.
