abrovink

Jag märkte det först i dag.

Våren.

Den är här nu.

Den obarmärtiga.

Den lägger sig över mig, så tungt.

 

Jag vet ju att den kommer. 

Men ändå.

Alltid lite tagen på sängen.

 

Man blir så liten.

Så ensam.

Så låg.

Försöker lyfta huvdet.

Men allt känns så innehållslöst.

Meningslöst.

 

Det är ljuset, säger vetenskapen.

De flesta jublar.

Men vissa stäms ned.

Och det är lite tabu, att inte välkomna våren, att inte le, att huka sig och vilja försvinna, när livet ska komma åter.

 

Men jag kan ju inte.

Det går inte att känna någon glädje.

När jag var liten brukade jag säga att jag fick en tråkig stund.

Så blev det på våren.

Redan då.

Men jag visste ju inte vad det hette egentligen, eller vad det berodde på.

Jag ville bara försvinna.