abrovink

Den lilla redaktionen har blivit kraftigt beskuren och fått betydligt mindre utrymme.

Det uppskattas inte av läsarna, i synnerhet inte de som brukar skicka in eget material som boule-resultat, bridge-resultat, sportfiske-resultat och så vidare. Sådant kommer sällan med nuförtiden.

 

Och skäller gör de, vill jag lova.

Men vem får ta emot deras spott och spe?

Jo, det är ju jag förstås.

Och de andra som jobbar här.

Trots att vi inte har det minsta med det här beslutet att göra och ingenting att säga till om heller.

 

Men de här läsarna lyssnar inte på det örat. Trots att man på ett pedagogiskt sätt förklarar hur det ligger till och vart de ska vända sig med sina klagomål.

"Jag pratar ju med dig, det räcker väl!". "Det här får du se till att fixa!". "Du får väl tala om det för dem!". "Jag har ingen dator!".

 

Ja. Jag talar om det för dem. Men vad bryr de sig om det. Om arga läsare själva riktar sin vrede mot de som bär ansvaret, då kanske det kan ge åtminstone lite effekt.

 

Och vadå ingen dator. Telefon har du väl i alla fall. Alla telefonnumer står i tidningen, jag kan till och med skriva ner dem på en lapp.

Men, nej, ska man behöva ringa också, nu går skam på torra land. (De törs väl inte)

 

"Det är ju tomt här, var är alla andra?".

 

Ja, vi är väl inte fler nuförtiden. Dessutom är vi ute och jobbar titt som tätt.

VI ÄR INGEN JÄVLA KLAGOMUR SOM SITTER HÄR OCH VÄNTAR PÅ DIG.

 

Ibland blir man så jävla less på människor. Halsstarriga, tunnelseende typer som inte lyssnar och alltid vet bäst och i nedlåtande ton påpekar att allt var så satans mycket bättre förr.

 

Tur att jag inte jobbar i någon kundtjänst, på callcenter eller på något varuhus. Då skulle jag gå och vara arg hela tiden.