abrovink

Nu är det faktiskt helg. Till slut.

Veckan gick förvånansvärt fort.

Och kändes förvånansvärt lugn.

Det blev bättre stämning.

 

Jag skulle behöva lära mig Moon Types låtar.

Men jag orkar nog inte tills i morgon.

Och då har jag dagen planerad ända fram till tidig kväll.

 

Ja, ja, kan väl lyssna på dem i alla fall.

Jag är så trött bara.

Så trött.

Oj, oj.

Så stressigt det känns i dag.

Allt är en enda röra.

Försöker skriva underhållande om något som angår många, men som är ganska tråkigt.

Men det får duga.

 

Polisanmäla.

Prata med banken.

Puh.

 

Kattvakt ska jag vara också. Nu har de väl varit ensamma i 35 timmar snart.

Puh.

Måste handla på vägen dit.

Försöka öva lite körstycken på kvällen.

Så skönt att det är fredag i morgon.

 

Jag går nog på skivmässan på lördag, kanske är lika bra så jag kommer upp i någorlunda tid.

Sedan ska jag ha någon sorts telefonrepetiton med Jesper, hur det nu ska gå.

Jag har inte hunnit lyssna in mig på låtarna ens.

 

Öööhhh... när var det jag skulle åka till Sundsvall? När var det jag bytte dagjobb mot kvällsjobb? Jag har ingen koll på någonting alls längre tror jag.

Nog skulle jag kunna gitta reservkrafter. Men jag måste ju gå upp så tidigt i morgon. 

Visst hade det funkat med en lånesäng. Men jag måste ju hem. Hem och hämta noter, byta kläder, borsta tänder och allt man kan tänka sig. 

Jag ska vara tillbaka här i morgon bitti. 

Åh så hemliga de var när de pratade om efterfesterna hos K i mitten av 00-talet. Hur de blandade ägglikör och Baileys. Och om han som brukade försöka tjata sig till att få sova kvar i hennes säng. 

Vadå, är det någon som jobbar kvar alltså, undrade jag?

Inget svar. 

Så jag tror jag har en gissning om vem det är. Namnet börjar nog på R. 

Om det inte vore för körrepet i morgon, skulle jag följt med dem nu. K, J, den andra K och G och S. Det hade varit kul. 

Men jag börjar bli gammal. Yngre än vissa av dem, men jag gick till bussen ändå. Tur att de går rätt ofta mellan de två största städerna. Tur att jag inte bor på något mindre ställe. Redan i Falun nu faktiskt. 

Vilken rörig dag det är.

Alla bara springer omkring.

Jag försöker skriva artiklar.

 

Jag har varit ute och åkt på alldeles för snöiga vägar.

Jag är trött nu. Kunde nästan inte sova alls i natt.

HON håller på att planera sitt maktövertagande.

När vi blir mer chefslösa, tänker hon börja styra och ställa så hon är verkligen uppåt värre i dag.

In your dreams, säger jag.

 

Du kommer aldrig att lyckas sätta dig på mig igen.

 

Om några timmar ska vi till Borlänge för att gå på krogen med BT.

Egentligen borde de åka hit, eftersom det är för våran skull.

Men för egen del åker jag hellre till Borlänge.

 

Borde försökt kolla hur resten av Falu-folket tar sig till kören i morgon, om det finns någon plats över.

Men det är så mycket jag behöver göra här nu, få klart, så jag orkar inte ta tag i det.

Jag kan ta bussen, jag har kollat att det funkar.

 

Jag har i alla fall fixat bilen och bokat besiktiningstid. Alltid något.

Så mycket elände det är på gång.

Jag orkar inte riktigt ta in alltihop.

Önskar att jag kunde hitta ett annat jobb snart, man blir ju mörkrädd av att höra rykten om allt som pågår.

 

Men jag ska åka till Sundsvall om ett par veckor. Då är det storfackmöte. Det blir roligt, för då kommer lusten tillbaka och det går att räta på ryggen igen. Och jag har aldrig varit i Sundsvall. Inte för att jag lär hinna se mycket av stan, men lite kanske. Hotell Knaust (om det nu är där vi håller till) är ju ett legendariskt ställe också.

Fast, nej. Inte i kväll. 

Jag hoppas få höra lite sanningar och skvaller i morgon kväll. 

Det kan jag sannerligen vara värd. 

Alltså. Jag hade ambitionen att göra två grejer den här sena kvällen.

Jag skulle packa några kläder i förväg, så att jag slipper det i morgon.

Bara stänga väskan och gå till tåget.

 

Alltså. Bara vanliga vardagskläder, så det gick fort.

 

Det andra var att importera alla typer av övningsfiler på körlåtar till telefonen.

Så att jag kan sitta och lyssna på dem på tåget, sitta och följa med i noterna (och skitsamma om den som sitter intill tittar på mig).

 

Men efter två timmar ger jag upp. Vet inte vad det är för fel på de där filerna eftersom förhatliga itunes flyttar över all ljudfiler utom just dem, för att de inte... aaaaaaahhh. De går att lyssna på i datorn och jag har dem på mitt usb-minne. Men jag skulle ju lyssna på dem  på TÅGET och jag tänker inte bära på den jävla datorn.

 

 

 

 

 

Det är lite dålig stämning.

Eller hur man ska säga.

Därför känns det fantastiskt skönt att inte behöva jobba mer den här veckan.

Vad jag retar upp mig på obetydliga saker.

Någon som har en "gissa det svåra ordet"-tävling på twitter. 

Stroppar, tänker jag. Den som kan ord som många andra inte förstår är bättre eller?

Men det gäller att kunna grammatiken också, påpekar jag förnumstigt. Det är viktigare.

För konstiga ord i en felbyggd mening blir oerhört pinsamt. Det är något för posörer. Genomskinliga bluffar. Och jag ser ju hela tiden tyckare som behärskar ord men inte det skrivna språket. Och jag är ju också en besserwisser på så vis att jag inte tål när någon sätter sig på en för hög häst.

 

Och så får jag mothugg. Från sådana som anser sig veta bäst. Men jag anser mig också veta bäst.

Och är det något jag verkligen hatar så är det översittarmentalitet, det överseende klappa på huvudet-beteendet. Lilla gumman, lilla gubben-attityden. Det retar verkligen gallfeber på mig.

 

Tänk han som jobbade hos oss förut. Han som tillbringat nästan ett decennium på Uppsala universitet. En som typ vetat hela sitt vuxna liv vad som förväntas av en recentior och vad Quratorn har för uppgifter och hur man klär sig inför en gasque. Alltså, så jag retade mig på honom. Trots att han är trevlig, snäll, omtänksam. 

Men det där: "Aha, det vet jaaaag!" 

Ibland visste han ju inte. Han var bara övertygad om att han gjorde det.

Men jag hade inte självförtroende att förklara för honom hur han hade missförstått alltihop.

 

Man känner sig intellektuellt underlägsen. Så man håller tyst. Man kan inte referera till vetenskapsteorier. Har inte så många universitetspoäng. Kommer inte från någon akademikersläkt.

Jag känner mig stolt om jag kan skriva så att folk vill läsa, förstår och reagerar.

Han brukade skryta om en sociologi-uppsats som bara han själv och hans handledare förstod sig på, för att den var så full av filosofi-referenser. 

 

Och jag har nästan skrivit en uppsats här också. Det var inte alls meningen. Jag kände mig egentligen rätt upprymd (fast dödstrött samtidigt, sömnsvårigheter och nio arbetsdagar i rad) för att vi hade stämrep med basarna i kören nere i en radhuskällare i Falun. Det gick sådär. Frustrerande, men roligt ändå. Alla är så olika karaktärer, har helt olika åldrar, olika bakgrunder, erfarenheter. Det utkristalliseras en särskild humor. Lite grabbig såklart, men långt ifrån så illa som man kanske kan tro. Vi kan nog vara körens svagaste länk. Så vi borde repa mycket. Men alltså, inte mig emot. För det hjälper, det är roligt och det känns som att det är vi, vi ihop, som ska fixa det.

Vilket flängande, Säter, Hedemora, Borlänge.

Och i morgon måste jag åka till jävla Gagnef.

Men förutom allt bilåkande är det inte särskilt krävande att jobba den här helgen.

Fast kvällarna blir sena.

 

Jag såg Rolf och Bob genom fönstret. Flera gånger. Trodde nästan de skulle komma upp hit.

Men det gjorde de inte.

Även om jag visserligen möter upp en fotograf på jobben, är nog ensamheten under de här helgpassen det som är värst.

Dötiden, Åsgatan folktom efter tre, DN:s lördagskryss löst redan efter första kaffekoppen, låg aktivitet på twitter, facebook...

Så kommer jag hem. Tomt, mörkt, tyst.

Vi i femman för andra gången den här veckan.

Men den här gången åkte Annaskolan ut.

Ja, ja. Man kan ju ha värre kvällsjobb än att hänga i radiohuset. Särskilt när de till skickar med en fotograf.

Och så åka till Ingarvet och skriva efteråt. Då är det nära hem. Dessutom sitter det ju flera andra här och ringer, skriver, gör sidor...

Hoppas bara att det inte blir några jävliga helgjobb. I så fall kan den här tiodagarsepisoden bli ovanligt bra.

Med lite tur kanske det blir mina sista regelbundna kvällspass.

Vi kommer att få en chef som sitter i Borlänge nästa månad.

Det betyder att vi behöver bli mer självständiga.

Och då kommer HON (inte den nya chefen, alltså utan...) att bli ett problem, därom är vi övriga överens.

Så vi ska gadda ihop oss, när hon börjar försöka styra och ställa, ifrågasätta och beordra.

Därom är vi också överens.

 

För inställsam är hon ju bara när någon i arbetsledningen är på besök.

 

Och i början av oktober verkar det som att jag ska checka in på Silver Saddle Motel, på Route 66 i Sante Fe, New Mexico. Innan kan jag ha övernattat i en trailer i Mineral Wells, Texas.

Alltså det låter ju som rena hillbilly-tillvaron. Åka buss genom vilda västern. Typ.

Det kommer säkert att vara mycket fascinerande.

Kanske hinner köpa kläder i Memphis en dag? Titta in hos Elvis igen? Slinka in på någon blues-bar på Beale Street? Gå på Mercy Lounge i Nashville en kväll?

 

För nu har jag sagt att jag följer med. Jag har börjat spara pengar. Och prisa skatteåterbäringen!

Hu.

Känner mig ruskigt nervös och orolig i dag.

Hade glömt att det var fackmöte också, men som tur var blev det inställt.

Kvällsveckan börjar inget vidare.

 

Bokade biljetter på samma gamla vanliga, billiga avgångar.

Retar mig lite på att jag inte vet om det finns någon obokad vagn.

Därför går det åt 98 kronor extra för platsbiljetter.

Det brukar ju alltid bli mer eller mindre fullt i de där vagnarna.

 

Nu har Jesper kommit tillbaka.

Han är nog pappaledig.

Då borde jag kunna träffa honom den här gången.

Men först ska jag jobba mina tio ensamma dagar.

 

Blä.