abrovink

Vad jag retar upp mig på obetydliga saker.

Någon som har en "gissa det svåra ordet"-tävling på twitter. 

Stroppar, tänker jag. Den som kan ord som många andra inte förstår är bättre eller?

Men det gäller att kunna grammatiken också, påpekar jag förnumstigt. Det är viktigare.

För konstiga ord i en felbyggd mening blir oerhört pinsamt. Det är något för posörer. Genomskinliga bluffar. Och jag ser ju hela tiden tyckare som behärskar ord men inte det skrivna språket. Och jag är ju också en besserwisser på så vis att jag inte tål när någon sätter sig på en för hög häst.

 

Och så får jag mothugg. Från sådana som anser sig veta bäst. Men jag anser mig också veta bäst.

Och är det något jag verkligen hatar så är det översittarmentalitet, det överseende klappa på huvudet-beteendet. Lilla gumman, lilla gubben-attityden. Det retar verkligen gallfeber på mig.

 

Tänk han som jobbade hos oss förut. Han som tillbringat nästan ett decennium på Uppsala universitet. En som typ vetat hela sitt vuxna liv vad som förväntas av en recentior och vad Quratorn har för uppgifter och hur man klär sig inför en gasque. Alltså, så jag retade mig på honom. Trots att han är trevlig, snäll, omtänksam. 

Men det där: "Aha, det vet jaaaag!" 

Ibland visste han ju inte. Han var bara övertygad om att han gjorde det.

Men jag hade inte självförtroende att förklara för honom hur han hade missförstått alltihop.

 

Man känner sig intellektuellt underlägsen. Så man håller tyst. Man kan inte referera till vetenskapsteorier. Har inte så många universitetspoäng. Kommer inte från någon akademikersläkt.

Jag känner mig stolt om jag kan skriva så att folk vill läsa, förstår och reagerar.

Han brukade skryta om en sociologi-uppsats som bara han själv och hans handledare förstod sig på, för att den var så full av filosofi-referenser. 

 

Och jag har nästan skrivit en uppsats här också. Det var inte alls meningen. Jag kände mig egentligen rätt upprymd (fast dödstrött samtidigt, sömnsvårigheter och nio arbetsdagar i rad) för att vi hade stämrep med basarna i kören nere i en radhuskällare i Falun. Det gick sådär. Frustrerande, men roligt ändå. Alla är så olika karaktärer, har helt olika åldrar, olika bakgrunder, erfarenheter. Det utkristalliseras en särskild humor. Lite grabbig såklart, men långt ifrån så illa som man kanske kan tro. Vi kan nog vara körens svagaste länk. Så vi borde repa mycket. Men alltså, inte mig emot. För det hjälper, det är roligt och det känns som att det är vi, vi ihop, som ska fixa det.