abrovink

Nu ska jag snart köra den tråkiga gamla vägen mot Stockholm. Och i morgon bär det av vidare mot Finspång.

Det skulle vara skönt om man kunde åka tåg i stället. Om det inte var så hastigt påkommet skulle jag ha gjort det. Suttit i restaurangvagnen och tjuvlyssnat på folk.

Tänk om man hade ett sådant jobb, börja dagen med två halvtimmeslånga fikapauser med en halvtimmes mellanrum.

Bara de inte var så högljudda och de där gapflabben och tjuten gör mig vansinnig. Här sitter jag och pratar i telefon med folk som undrar vad fan det är som händer på redaktionen. De tycker att jag som (tillfällig) nyhetschef borde styra upp gaphalsarna.

Bara det att de tillhör ju inte min avdelning.

Suck.

18:10 - 195/122, kommer hem efter jobbet, alarmerande hälsovådligt. Bara 54 i puls. 

19:35 - 165/107, matlagning och disk avklarat, alldeles för högt, men stooor skillnad. 78 i puls. 

22:50 - 141/85 - två glas vin, 1,5 timmars trumspel, övre värdet nästan nere på rätt sida gränsen, undre värdet okej. 73 i puls. 

Det är så sjukt, så sjukt. Varför har det blivit så här nu? Nu igen. 

Men, men, men...

Med sådana arbetskamrater behöver man väl inga fiender?

Jag har för länge sedan förvarnat vilka körhelger jag behöver vara ledig. Enligt det vanliga schemat skulle jag vara det, även i det nya som ska till.

Men det nya schemat är dåligt, så då har HON suttit och gjort en egen variant som vi ska stå bakom. Men flyttat om så att jag plötsligt ska jobba när jag inte kan.

 

Men då skulle vi byta, bara just de aktuella datumen.

Fast, nu vill hon ju inte byta rakt av längre för då förlorar hon en kompdag. Och hon har ju styrt upp schemat så att hon ska jobba på alla röda dagar. Det ger i sin tur kompdagar, som hon ska ha då hon åker till USA i vinter.

Alltså jag tror att jag hatar henne nu. Hon kommer att ge mig magsår.

Nu känns det som att febern kommer.

Så skönt.

Kanske det är förklaringen till att jag mår som jag gör.

Började nästan bli lite väl fundersam över vad det kunde vara för fel.

 

Det ställer i och för sig till det en del i så fall.

Jag har mina beting, mina måsten som jag satt upp.

Som jag inte orkar nu.

Fast jag hade bestämt mig för att det är viktigt.

 

Skulle det bli illa nu så sjukskriver jag mig.

Det beror väl på hur det känns i morgon.

Nu är det viktigaste att orka med kvällens stämrep.

Och sjukdagar kommer att bli en smärtsam minuspost på nästa månads lönebesked.

Jag skulle behöva sätta igång och jobba nu. Men jag gör en massa annat i stället.

Det är något som inte riktigt är som det ska. Mitt huvud. Det är svårt att böja sig framåt. Yrsel, illamående.

Som om medicinen plötsligt skulle vara verkningslös.

Jag borde rimligtvis inte ha så högt blodtryck att det känns. Det blir värre under dagen. Fast det borde vara tvärtom.

Jag ska försöka springa varvet runt i kväll, i alla fall. I går gick det ju bara inte.

 

Vad kan det bero på, den plötsliga förändringen? Stress, sömnlöshet... vad mer? Inte alkohol, jag dricker ju bara vatten och äppelsaft. Jag vet, det kan ju bli sådär några emellanåt. Några dagar. Av någon anledning blir det värre när jag jobbar.

 

Jag har lagt beslag på Annonsbladets vattenglas som de glömde kvar här. Det är det enda som är någorlunda stort.

 

Vill inte ha någon måndag. Vill sova bara. 

Några rader jag läste fick det att hugga till i magen.

Jag övertolkade dem säkert. Jag är så känslig nuförtiden.

Så kom jag på att jag inte har ätit de där tabletterna på några dagar.

 

Och Jesper skrev igen. Om svårigheten att hitta en fungerande gitarrist. Om bokade spelningar, inspelningar, kontrakt.

Han önskade att jag kunde komma.

Kan han inte fixa ett anständigt jobb åt mig också. Då drar jag direkt. Jag lovar.

Det finns inget kvar här för mig att göra. Och i nuläget ingenting att hämta heller.

 

 

Men de behöver väl ingen frustrerad journalist på TPB, förstås. Knepigt nog jobbar en gammal match.com-bekant där. Vi bara mejlade, har aldrig träffats. Jag frågade Jesper om henne en gång. Han trodde inte att hon var något för mig. Men hon skriver roligt, mycket fyndigt, jobbar nog med lite sådant som jag skulle kunna göra.

 

Vi har fått en ny vikarie i dag. Han heter Jan, är 59 år gammal och är östgöte fast bor i Sala. Han äter strikt LCHF.

Jag gillar ju östgötar. Så jag tror att han blir bra. Han är gammal mellanstadielärare och blev journalist först vid 45 års ålder. Det är ju ett bevis på att det går att byta karriär sent, dessutom till ett yrkesliv i en hopplöst dödsdömd bransch. Kanske jag trots allt blev lite gladare av den tanken.

 

Annars är det dimmigt. Jag pratade med Agnes om det. Vi kör båda bil på samma väg genom dimman. Hon är här så sporadiskt. Om det var oftare borde vi åka ihop. Då har jag en vettig människa att prata med som start på dagen. Det känns som att jag skulle behöva det.

Har jag något mål?Nej, det mesta är rätt planlöst.
Fast jag bestämde mig idag. För någon sorts förändring.
Eftersom det är kvällsvecka så måste jag börja varje morgon med att springa runt Kvarnsveden.
Gör jag inte det tvingas jag ägna motsvarande tid till att träna med Blossom.
Och alla grönsakerna ska jag äta upp och inte köpa någon ny mat innan det är gjort. Sedan fyller jag på med ny broccoli, ny pumpa, nytt, nytt av allt. Och jag ska äta mina Omega 3-kapslar varje dag.

Jag fick ett brev från vårdcentralen. De har kallat mig till provtagning igen. Jag var ju där i slutet på förra året, räcker inte det? Jag hatar att gå dit.
Så de närmsta tre veckorna ska jag ligga i för att få så bra värden som möjligt.

Då kanske jag har ett mål trots allt?

Jag skulle stryka ett golv. Utomhus. Men det började regna. 

Jag känner mig förföljd på något konstigt sätt. Och har ingen koncentrationsförmåga, inget tålamod. 

Jag vill verkligen inte vara ensam. 

Undrar om det skulle kännas lättare om jag åkte till Falun?

Snart är det dags att sila av äpplena. Jag ska leva på äppeldricka. Det finns hur mycket som helst. 

Önskar att jag kom på något bra sätt att lindra oron. Det är väl den som känns i magen. Det rastlösa som inte låter mig vara ifred. 

Jag skulle verkligen behöva koncentrera mig på körstyckena. Han sliter hårt med oss och åstadkommer otroligt mycket varje onsdag. Det är imponerande. 

Men det krävs förberedelser och övning, övning, övning om vi ska komma dit han vill. 

Det där som växer i magen oroar mig. 

Enligt sjukvårdsupplysningen tyder det på magkatarr. Men det har jag ju haft förr och fått piller av doktorn. Det kändes inte så här.

Och det kom så plötsligt. 

Så fort jag äter eller dricker något, så växer det ännu mer.

 

Jag kan ju inte gärna svälta tills det går över.

Kanske jag kan leva på yoghurt. Som de gamal grekiska gubbarna i bergen som var på förpackningarna förr. 

Då blir man väl mager och rynkig och lever länge.

 

Nu börjar sömnbristen ta ut sin rätt.

Två artiklar kvar som jag måste skriva. Plus panelen.

Men jag fastnar plötsligt mitt i en mening. Vet inte längre vad jag håller på med.

Tankarna försvinner och hjärnan blir alldeles blank.

Det är rätt otäckt faktiskt. Att allt liksom bara stannar av.

Som om hjärnan säger ifrån. Den orkar inte mer.

 

Nu kom chefen in. Slog huvudet i lampan igen. För att vi har flyttat om skrivborden. Jag fick en grej till som jag ska skriva.

Okej.

 

...att det liksom bara måste måsta va vi två.