abrovink

Helgjobb.

På förmiddagen är jag reportern från Borlänge Tidning.

På kvällen är jag den utsände från Södra Dalarnes Tidning.

På söndagen upprepas samma procedur.

Skulle jag behöva göra något jobb i Gagnef också, kunde jag fått presentera mig som journalisten från Falu-Kuriren.

Men nu slipper jag det.

Dessutom kommer säkert någon att fråga om jag inte skriver för Dala-Demokraten också.

För mina artiklar brukar ju gå att läsa även där, numera.

 

Flexiblilitet och Effektivitet är ledorden i den nya sliiiiiimmmade organisationen.

Trygghet är omodernt, ingen ska få känna sig outbytbar.

Jag har fått ett stipendium.

Det har aldrig hänt förut.

Fast jag har väl aldrig sökt något heller.

 

Jag har fått ett kreativitetsstipendium. 

Det ger mig rätt att disponera ett rum, i en författarvilla i Aten under två veckor.

Dessutom får jag 15 000 kronor i reskassa.

 

Det var ett återbud, så det var någon annan som fick det där stipendiet först.

Men jag tror att jag ska tacka nej.

Vad ska jag göra ensam i Aten i 14 dagar?

 

Det är så dumt datum, 17 februari-3 mars.

Jag missar körhelgen, plus två rep och det är nog för mycket för att jag ska klara vårkonserten.

Så frågan är om det är värt att hoppa av kören, flör två ensamma veckor i Aten mitt i vintern?

 

Alltså, det kan nog vara intressant.

Och 15 000 kronor lär väl räcka till både flygbiljetter och mat.

Men. Jag stannar förmodligen kvar här.

 

Undrar om jag kan få det där stipendiet någon annan gång i stället?

För jag skulle gärna åka till Aten.

Men inte nu va?

Varför det då? 

Känner ännu mindre för ett kvällspass på jobbet. 

Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut...

Konstig dag. PG:s pappa har inte långt kvar, så han åker fram och tillbaka till ålderdomshemmet, tillsammans med sina bröder.

Kallt har det blivit.

 

Jag och Pär och PG gick en lunchpromenad. När har det hänt? Aldrig.

Jag var lite osäker på om jag skulle åka hem. Men nu ska jag inte det. Mamma kommer.

Och jag ska ju ändå till Hedemora i morgon kväll och recensera Torsten Flinck.

Jag har ju sett honom förr, så jag vet vad han går för. Bäst att inte har för höga förväntningar, han har brukat vara lite ojämn. Men när han är som bäst är han liksom. Bäst. Lysande helt enkelt.

Fast jag har visserligen inte sett honom spela enmansteater sedan 90-talet.

 

Dr Glas.

Önskar att jag hade sett Allan Edwall spela Dr Glas. Men det blev aldrig av, trots att han körde den år efter år på Brunnsgatan 4. Nu är han ju död.

Önskar att jag hade sett Sven-Bertil Taube spela Dr Glas. Men nu är han ju gammal och blind, så han gör det nog inte igen.

Det är väl då hög tid att jag ser Torsten spela Dr Glas.

Men när allt är slut kommer tomheten tillbaka. 

Så fruktansvärt oengagerad. 

Om jag ändå kunde hitta på något att drömma om. 

Vad tom jag känner mig.

Och så känns det som att det har varit världens längsta dag.

Undrar varför?

Skulle verkligen behöva sova ut ordentligt. 

Om det bara gick.

Jag har inte ringt doktorn. 

Jag har inte bokat någon tid på Bilprovningen heller.

Har ingen ork.

Orkar inte ta mig på allvar.

Det regnar.

Typiskt.

När jag för en gångs skull ska åka tåg.

Jag hinner väl bli blöt på vägen till stationen.

Och till råga på allt måste jag byta tåg i Avesta.

Stå där i regnet och vänta i 18 minuter, enligt biljetten.

 

Sedan hoppas jag att det finns en restaurangvagn i nästa tåg.

För jag har haft en fastedag och nu börjar jag bli hungrig.

Inte för att SJ:s mackor är något att jubla över.

Men jag har ställt in mig på det.

Sitta i restaurangvagnen med ett glas vin och stilla hungern.

Jaha, så gick den här dagen också då. Fort gick det. Oväntat inhopp som nyhetschef och oväntat lugnt. Jag hann till och med skriva en massa (fast jag har glömt att ringa kommunalrådet och de sjunkande befolkningssiffrorna, men det låtsas jag inte om).

Ingen kör i kväll heller.

Då ska jag fortsätta spela trummor i stället.

Stillar mitt lakritssug. Skriver ut tågbiljetter. Tittar ut genom fönstret på den våta asfalten.

Tio minuter kvar av lunchen och alla andra är ute.

Jag får inte så mycket gjort i dag. Ska ringa några samtal på eftermiddagen. Men det ger nog inte så mycket.

 

Nu var det någon som öppnade dörren...

 

Fyra långsamma timmar kvar innan jag får åka härifrån. Dricka glögg, tänker jag göra. Spela trummor, tänker jag göra. Träna med Blossom, måste jag göra. Och hoppas få sova något mer den här natten.

 

En blängande man ger mig onda blickar nerifrån gatan. Vad har jag gjort honom?

 

Längtar till fredag. Tills jag sitter på tåget.

Skönt att det är fredag i morgon. Jag kan ju inte sova, så nu börjar jag bli bra trött.

Skönt att kören samlas klockan 15 på lördag. Då hinner jag sova ut på förmiddagen i alla fall.

Jag har två kvällar till att öva, traggla de svåra partierna.

Och jag har sådan lust att spela trummor. Kanske ska passa på att åka till huset efter jobbet.

Ute i lunchrummet diskuterar de Borlänge. Ikea. El-Giganten. Kupolens parkering. Orkar inte gå dit.

Och så säljer de annonser till MittDalarna emellanåt när telefonen ringer.

Hennes skurvattensfärgade byxor har två broderade bokstäver. K över V.

Kriminalvårdens bylsiga kläder.

Hon har blicken stadigt fäst vid den ljusa bordsskivan och tittar aldrig upp. Kanske det hårda skenet från lysrören får henne att se extra blek ut. Det blonda håret är visserligen blankt men hänger utmattat ner över hennes kinder.

Man kan bara gissa hur hon mår.

 

Hon talar inte.

Advokaten har sagt att det beror på selektiv mutism.

Hon, den blonda, bleka, kan bara prata i sammanhang där hon känner sig trygg. Och aldrig med obekanta människor.

Men hon skriver. Hennes ord visas i stereo, projicerade på dukar som dragits ner över två av rättssalens väggar.

Ibland tvekar hon. Då blir det så tyst att signalen som uppmärksammar att något annat mål, i någon annan sal, ska påbörjas, gör att åhörarna sträcker lätt på ryggarna. På ett nästan häpet sätt.

 

En av målsägarna som anmält att han blivit mordhotad, luktar starkt av tvättmedel och svagt av tobaksrök. Hans små, smala ögon avslöjar inga känslor. Men läpparna antyder ett leende. Han berättar hur rädd han har varit för hon som är stum, halvmetern kortare och ser ut att väga hälften så mycket.

Han vill ha skadestånd. För kränkningen hon utsatte honom för.

 

Inuti mig växer känslan av att något är rejält fel. Det är inte rättvist. Det är inte hon där framme som ska dömas, utpekas. Hon ska skyddas. Få andra villkor så att hon också kan leva.

De övriga på åhörarbänken ruvar på hånflin som spricker upp när rättegången tar paus.

 

...................................................................................................................

 

Men i dag när jag kom till jobbet låg det ett spännande, stoppat kuvert på mitt skrivbord.

Inuti låg den här:

 

Åh, vilket fackmöte vi hade. Puh. Mittmedia framstår som en allt svinigare arbetsgivare. De tillsätter inte längre vikariat hos oss. I stället anställer de folk i det nya bemanningsbolaget som de tar in när det uppstår luckor. På så sätt kan de strunta i LAS. De som tidigare gått på de där vikariaten kan plötsligt få sluta, för att ledningen vill ha in någon annan. De kan välja och vraka, behöver inte bry sig om någon turordning alls, så ajöss med allt vad anställningstrygghet heter.

 

I morgon ska jag börja arbetsdagen på tingsrätten. Vara med på rättegången mot Arga Anna. Om de inte beslutar om låsta dörra förstås. Men varför skulle de? 

Rätt okej start på dagen måste jag säga trots allt.

 

Snart är det ingen mer tid kvar till att öva på körlåtarna. I morgon kväll får det bli ett sista pass, för sedan är det onsdag. Då ska ju allt sitta. Även om det förstås går att fila lite de kommande dagarna också. Jag börjar faktiskt känna mig en aning nervös. Det är nog sunt.

Allt är så diffust, som en fantasivärld jag kan kliva in och ut i när jag har lust. 

Och så tröttheten som aldrig tar slut. 

Vid det här laget känner jag igen symptomen. Men det borde behövas mer för att få mig över kanten.