abrovink

Hennes skurvattensfärgade byxor har två broderade bokstäver. K över V.

Kriminalvårdens bylsiga kläder.

Hon har blicken stadigt fäst vid den ljusa bordsskivan och tittar aldrig upp. Kanske det hårda skenet från lysrören får henne att se extra blek ut. Det blonda håret är visserligen blankt men hänger utmattat ner över hennes kinder.

Man kan bara gissa hur hon mår.

 

Hon talar inte.

Advokaten har sagt att det beror på selektiv mutism.

Hon, den blonda, bleka, kan bara prata i sammanhang där hon känner sig trygg. Och aldrig med obekanta människor.

Men hon skriver. Hennes ord visas i stereo, projicerade på dukar som dragits ner över två av rättssalens väggar.

Ibland tvekar hon. Då blir det så tyst att signalen som uppmärksammar att något annat mål, i någon annan sal, ska påbörjas, gör att åhörarna sträcker lätt på ryggarna. På ett nästan häpet sätt.

 

En av målsägarna som anmält att han blivit mordhotad, luktar starkt av tvättmedel och svagt av tobaksrök. Hans små, smala ögon avslöjar inga känslor. Men läpparna antyder ett leende. Han berättar hur rädd han har varit för hon som är stum, halvmetern kortare och ser ut att väga hälften så mycket.

Han vill ha skadestånd. För kränkningen hon utsatte honom för.

 

Inuti mig växer känslan av att något är rejält fel. Det är inte rättvist. Det är inte hon där framme som ska dömas, utpekas. Hon ska skyddas. Få andra villkor så att hon också kan leva.

De övriga på åhörarbänken ruvar på hånflin som spricker upp när rättegången tar paus.

 

...................................................................................................................

 

Men i dag när jag kom till jobbet låg det ett spännande, stoppat kuvert på mitt skrivbord.

Inuti låg den här: