Kom att tänka på en sång...
"Så nu har vi blivit främlingar.
Eller kanske mer än så.
Vi var varandras allt en gång.
Men nu finns ingenting att få".
Väntar i värmen
Det är bra varmt ute nu. Närmare 30 grader.
Och här sitter jag och väntar.
Jag gick in igen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Städade lite. Slängde sopor. Packade en väska.
Jag kan inte koncentrera mig om jag läser något.
"I Bregott-reklamen får man se allt utom den riktiga Bregott-fabriken", var det en som sa på tv nu.
Det handlar om mat och ett hållbart sätt att äta. Och om industrimat vs gastronomi.
Jag är inte särskilt hungrig.
Jag träffade Mats. Det var längesedan faktiskt. Vi ses nog igen om ett par dagar.
Jag känner mig instängd här.
"Den där killen som luktar brandrök..."
Han kom upp i dag igen.
Den skäggige, stinkande, predikande sopspionen.
Han var för snål för att kosta på ett frimärke. Så jag ska vidarebefordra han insändare till Falun.
Men jag får inte öppna brevet. Hans insändare kan ju innehålla konfidentiella uppgifter.
Han hade fått någon uppenbarelse igen.
Snart ska jag sluta tänka
Nu sitter de högljudda och morgonfikar.
Jag sitter mest och våndas för att inga av mina idéer verkar gå i lås.
Telefonen är tyst, så tyst. Ingen kommer upp. Det kommer knappt några mejl heller. Det händer liksom ingenting.
Jo, i går kväll var det skogsbrand. Fast bara en liten.
Så vad ska vi ha i tidningen?
Jag tänker och tänker, kommer på olika grejer. Vissa bra, andra okej och några som jag låter falla i glömska.
Önskar att det var någon mer som tänkte. Någon som sa: jag har en idé!
Det är knappt fyra dagar kvar nu. Sedan har jag semester. Då ska jag sluta tänka.
Irritationsmoment 2
Jag tänker svära över blogg.se. Deras skit-app är kass. Den fungerade förr, så jag undrar hur de lyckats paja den nu.
Irritationsmoment
Tänk vad man kan störa sig på människors åsikter.
På hur de hela tiden ska pådyvla alla andra att det som de tycker är det enda tänkbara rätta.
Fast de har helt fel.
Idioter.
Det jobbiga jobbet
Blä. Fredagshets.
Det är dagen då två tidningar ska planeras.
Jag räknade namnen i Falu-Kuriren. Fick det till sex reportrar och tre fotografer.
Fy fan! Här är EN reporter/fotograf.
Det kommer en till om en timme.
Vi har nästan lika många sidor att fylla som Falu-Kuriren.
Och så jag då förstås. Som skriver in boule-resultat, fisketävlingsresultat, fixar inskickade bilder och stryker i deras texter. Kanske skriver en och annan notis om något litet brott, eller en rättelse när det blivit något fel.
Det är jag som bestämmer här nu. Fast det känns som att det är ganska lite som jag kan bestämma.
Den ordinarie chefen kallas för Nyhetschef i tidningen. Vi som vikarierar i hans ställe kallas nyhetsplanerare.
Egentligen är vi jävligt bra. Som fixar det. Jag och vikarierna.
Man kan fundera sig blå över saker att skriva om när den värsta nyhetstorkan sätter in.
Nu ha jag i alla fall tänkt ut nyhetsvinklar till flera tänkbara artiklar. Sådant som går att fixa med ett par telefonsamtal. Men som alltid hänger det ju på om det går att få tag i rätt person.
Jag försöker intala mig själv att det är roligt. Kanske det är det trots allt. Men allt skulle vara så mycket lättare om vi var några till. Om det åtminstone fanns någon som hade tid att kolla grejer, helt förutsättningslöst, utan att det tvunget måste rendera i en artikel i tidningen.
Undrar hur mycket vi missar egentligen, bara därför?
Betydelsefulla saker som faller i glömska
Det verkar kvavt därute.
Undrar om det blir åska.
Allt känns så kladdigt.
Att jobba 20 av 24 dagar är nog inte att rekommendera. Han verkade helt virrig och var ovanligt vresig.
Bokade in en intervju i våtmarken. Men kom till jobbet i sandaler.
Han chansade och åkte dit ändå. Men han glömde stoppa minneskortet i kameran.
Så var han ju tvungen att åka hem ändå, för att byta kläder. Han ville ju inte sätta sig på tåget till Stockholm och vara helt lerig.
Skulle varit bättre om han åkt hem innan våtmarken och hämtat gummistövlar.
Sedan höll han på att ta med sig jobbets bilnyckel när han skyndade till tåget som dagen till ära dessutom var utbytt mot en ersättningsbuss.
Men jag påminde honom om nyckeln. Det var tur, annars hade helgreportern inte kunnat åka bil.
Jag känner mig speedad.
Och stressad.
Rätt irriterad.
Vet inte varför.
Nej, det vore inte likt mig
Håhå jaja, solen skiner ju. Förut sa de att det skulle regna.
Rätt seg dag, men uttröttande ändå på något sätt.
Fast jag har fått höra skvaller. Det är ju roligt.
Tidningen är färdigplanerad och jag kan nog gå hem.
Jag ska hämta Rolf i morgon på vägen till jobbet. Det känns som att jag kommer att glömma det. Fast jag vet inte varför. För det vore inte likt mig.
Snart börjar Nostalgidagarna. Då kan vi göra grejer om det. Alltid något. Det är ju i alla fall något som bara sker en gång om året.
När ingenting händer
Ja, nu är det faktiskt nyhetstorka. Allvarlig sådan.
Inte ett enda telefonsamtal på hela dagen. Bara ointressanta nyhetsbrev och irrelevanta pressmeddelanden i mejlkorgen.
Jag fiskar i kräftvatten, sonderar potatisåkern, söker idéer på energiverkets hemsida, kollar vad vi gjorde förra året vid den här tiden, tittar i evenemangskalendern, tittar ut på gatan, ber om tips... men inte ett enda uppslag.
Visst finns det grejer att skriva om. Men man vill liksom inte bara ha Sjörövar-Fabbe som sjunger för barn i parken, första dagen på simskolan, lästips från bibliotekspersonalen, ännu en stadsvandring, en till marknad eller besök på samma museum som ifjol i tidningen.
Mina ögon börjar bli grumliga igen. De blir det på eftermiddagarna nuförtiden. Särskilt dagar som den här, då natten varit tämligen sömnlös.
Det kommer meddelanden från vikarierande print-redaktören. Hon heter Agnes. Vårat redaktionella system heter NewsPilot. Så det finns ett särskilt verb för att skicka meddelanden. Det kallas för att pilota.
Nu pilotade Agnes mig om att hon pilotat Rolf som sitter längre ner i korridoren.
Vi behöver inte prata med varandra så mycket. Ibland är det rätt skönt.
Det är lite svårt att sova
Jag känner mig helt förvrängd i dag. Sömnunderskott. Så trött. Dagen går sakta.
Men lika jävligt som i går blir det nog inte.
I dag ska tidningen bli som jag har bestämt.
Telefonen är tystare. Ingen ringer och är arg.
Fast samma kuf var uppe här i dag igen. I går var han här tre gånger och i förrgår två gånger. Visst var han väl upp i måndags också?
Äsch, jag tappar bara koncentrationen.
Jag gör bra grejer i dag. Fixar bilder, skriver små texter och - stryker!
Tur att inte hon är här i dag. Jag har kortat hennes oläsliga text med hälften och gjort den begriplig.
Fast det skulle hon knappast ha gillat.
Men, hon vet vad som gäller. Det får inte plats hur många ord som helst på en sida. Och så är det som att hon inte låtsas om det. Låter det bli ett problem för någon annan.
Nu ska jag låsa dörren. Alla som vill in från och med nu, får komma tillbaka efter lunchen.
Telefon, telefon, telefon
Vad det ringer hela tiden.
Sävliga människor.
Smått hysteriska människor.
Onda människor.
Det var länge sedan jag haft så många samtal på en dag.
Dumma samtal, de flesta.
Och de ringer från webben där de gått igång på en kvällstidningsrubrik. Fast texten innehåller inget annat än spekulationer. Så, tja.
Det är ett barn som har dött. Lite oklart varför.
Men av respekt för barnet och alla andra med för den delen, anser jag att det är bäst att avvakta med att skrika: MORD!
Och det blir så pinsamt efteråt, om det visar sig att det inte var något mord.
Vilket knäppt jobb jag har egentligen.
Chefsovanan tröttar ut
Puh.
Man blir bra trött i huvudet.
Det är ovant att vara någon sorts kommunikationscentral.
Jag ska prata med nyhetschefen i Falun och vi har förstås olika åsikter.
Printredaktören behöver uppdateras om vad som ska vara på sidorna. Det blir åtminstone ett 20-tal meddelanden på en dag.
Webben ringer.
Sedan är det ju alla andra som ringer i olika ärenden. Och så de som kommer hit personligen.
Jag ska planera jobb åt fyra reportrar.
Hålla koll på mejlflödet.
Prioritera, omprioritera, planera, planera om.
Fundera ut idéer, nya jobb.
Sprätta brev.
Skriva de tråkigaste notiserna.
Helst redigera någon sida.
Undrar hur lång tid det kommer att ta innan det känns som att det börjar gå på rutin.
Kanske sista veckan?
Men, aaaaaahhh!
Är det fem gånger hon har kommit in hit nu? Och det är bara en timme sedan hon kom.
Jag blir avbruten hela tiden. Som om inte alla telefonsamtalen vore nog.
Otroligt stressande.
Hon kom väldigt sent. Det låg en lapp om att hon trodde hon var ledig. Så nu var det inbokade grejer på förmiddagen som inte gick att ändra.
Jo, jo.
Sedan är det de där mindfulnesstimmarna som ska avverkas, innan det kan bli någonting gjort.
Det känns som att det är jag som skulle behöva semester.
Snart sista timmen
Så kom hon i dag med, drygt 70 minuter för sent. Ingen visste varför.
Det är som hon redan tagit semester.
De har i alla fall fått bättre ordning på ventilationen. Det är inte så varmt längre. Fast i dag är det i och för sig mulet.
Jag har inte fått mycket gjort. Vikarien har dragit för gardiner, så jag ser inte lika mycket av gatan som förr.
Det är tråkigt. Utsikten är det bästa med hela rummet.
Jag känner mig rätt rastlös faktiskt. Och rejält fredagstrött. Det kommer att vara två människor och en hund färre i huset i dag. Jag åker dit snart.
Skynda iväg
Hon har haft det så jobbigt på semestern. Så därför har hon kommit sent till jobbet (kvällspasset) två dagar i rad.
Jag har inte orkat brytt mig, men det verkar som att hon har hälsat på några på Mallorca.
Nu låter det som att hon ska krångla med arbetstider igen.
Alltså, hon är ett original. Utan tvekan. Och kräver jättemycket uppmärksamhet, utom då hon vill vara ifred och stänger dörren. Tur att jag inte behöver vara hennes arbetsledare mer än tre dagar.
Nere på gatan går människor och bär på vindunkar och jordgubbskartonger i genomskinliga plastpåsar. Han som säljer jordgubbar från Öland (misstänkt billigt dock) har färre kunder än säljarna från Västerby som tar nästan dubbla priset.
Åh, nu är det bara vi kvar, jag ska gå innan hon kommer och ska diskutera något med mig.
Helst inte
Det är ingen bra telefondag i dag. Det knyter sig i magen.
Åka, bara åka någonstans
Alltså, jag vill åka härifrån nu. Men jag vill inte åka hem.
Fan också.
I besvikelsens iskalla tystnad
De är besvikna på badplatsen. Kommunen bygger ingen riktig badhytt, bara väggar utan tak och golv.
Hur kul är det om det regnar? Och bara fyra krokar finns det också.
Sporthallschefen är medveten om önskemålen. Men om kommunen bygger en badhytt kommer det någon och bränner ner den. Eller också blir den ett tillhåll för öldrickare som bryter loss plankor.
Så i nuläget får de fortsätta att vara besvikna.
Om jag skriver hur riktigt besvikna de är, kanske jag får komma med i Dagens lokaltidningsbevsvikelse. Det har jag aldrig lyckats med förut, tror jag.
I kväll, i kväll
Jaha. Nu gick städpatrullen.
Ensam igen på den här kvava, varma redaktionen.
Två timmar kvar.
Jag ska väl röja på skrivbordet.
Resten av tiden drömmer jag bort.
Åh, jag måste väl
Här sitter jag och räknar minuter. Snart är det fackmöte. Sedan är det kvällsjobb.
Och jag försöker hinna med något av allt annat jag borde.
Men nu måste jag samla tankarna. De är ostyriga. Kaffe. Ett för enkelt korsord. Från twitterflödet blir jag bombarderad med uppdateringar från Almedalen. Från både höger och vänster. Ganska tjatigt.
En skriver att lunchrestaurangerna har höjt sina priser med 50 procent (det är tydligen ett diskussionsämne).
Det är väl ungefär som pizzeriorna i Borlänge gör under P&L. Undrar hur mycket de förlorar på en inställd festival? Semesterplanerna kanske blir omintegjorda.
I dag är vi i alla fall fullt antal på jobbet. Eva som bestämmer, jag och så tre vikarier.
Jag lyssnar på den här. Det var väldigt längesedan. Jag köpte den på loppisen på Elsborg för tio år sedan.
Värdet har garanterat ökat med det dubbla sedan dess. Det är LP-skivorna som kommer att bli min bästa pensionsförsäkring.
Så otroligt välgjord pop. Man blir faktiskt lite lyckligare av att höra. Melodierna, stämsången, arrangemangen, mmmm. Och 1967 då alla skulle leka med baklängesinspelningar, ljudeffekter från lite av varje och teknikerna i Abbey Road-studion var omåttligt kreativa med den begränsade tekniken och de ynka kanaler som fanns att tillgå.
Det är sommar nu. Faktiskt. Den har snart kommit halvvägs. Då passar skivor som den här bra.
Jag måste försöka ta tag i mig. Men motivationen har nästan helt försvunnit. Jag går mest och tänker att jag skulle vilja vara någon annanstans.
